Evas Perspektiv: Lördag

20 maj, 2017 § Lämna en kommentar

Texten här nedan skrev jag några dagar efter min bokrelease  av Utresetillstånd (min första skönlitterära bok) den 8 mars 2012. Jag satte upp den här på min blogg men vågade inte ha den kvar, jag var ledsen, arg och skämdes. Skämdes? Men jag visste inte riktigt för vad? Det tog mig fem år att våga ta upp den igen och visa den. Ni får läsa själva. Här kommer den!

Ja. Jag har haft en hel helg att återhämta mig från bokreleasen den 8 mars, få avstånd till samtalet med Disa Håstad. Jag var omtumlad. En märklig upplevelse. Vad var det för något egentligen?

Kvällen den 8 mars, 17.45, 17.50, 17.55 . . . oooh, jag börjar andas ut, min samtalspartner anländer till salen. ”Hade hon en skymt av öststatsgrått med sig? Nej! Inbillning!” Min snälla men beslutsamma fe balanserar genast obalansen som uppstår för ett litet ögonblick. ”Det här måste gå bra”, befaller fen igen.

Vi är inte så många i salen, högst 25, lagom för en gemytlig sammankomst. Jag och Disa sätter oss vid det runda bordet som redan är förberett längst fram framför alla åhörare. Vi får både kaffe och te, vin och vatten serveras. Det är många glas på bordet. Matilda, programansvarig bibliotekarie, presenterar oss båda för publiken. Det är dags att börja!

Jag och Disa har inte träffats i liknande sammanhang tidigare, knappast något annat, jag betraktar henne lite från min sida innan hon kommer med sin första fråga.

”Varför har du skrivit den här boken?” Frågan uttalas i en sådan ton att man nästan kan lägga till egentligen/överhuvudtaget. Av någon konstig anledning associerar jag till min gamla lärare med pekpinne (i öst) och blir på min vakt.

”Jag har faktiskt tänkt på denna fråga som en möjlig fråga” börjar jag med. Jag tänker efter lite för det är en svår fråga. (Jag har faktiskt skrivit lite om det i förra inlägget här på min blogg.) Och jag radar upp ganska ostrukturerat medan jag fortfarande tänker efter: jag ville lyfta upp mitt land, min bakgrund, jag såg upp till människor från andra länder som var stolta över sina länder, jag sökte efter min egen stolthet över mitt land, var fanns min stolthet, varför var jag inte stolt? Etc. etc… Jag är inte säker på hur mycket av allt detta jag tog upp men till slut sammanfattar jag: ”Jag ville lösgöra det som var bra, det som var fint (för jag hade en bra uppväxt) från det som var kommunism” och betonar att jag självklart fördömer den och kanske inte ville röra så mycket vid den i min bok! Jag berättar också vidare om min erfarenhet från väst att intresse för mitt land inte alltid var av intresse…

Disa kommer med en ny fråga innan jag knappast hade hunnit med att svara på den förra:

”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?”

Jag känner inte riktigt igen mig själv i denna beskrivning. Jag fortsätter: ”Jag blir glad över om det går bra för mitt f d hemland, för människorna som bor där men det jag har observerat är hur individualismen/egoismen börjar sprida sig och hur de förut så starka sociala relationerna faller sönder etc. etc.” Och nu börjar jag märka att denna konstiga stämning som finns där kring Disa och mig växer… och när jag sedan fortsätter vidare att svara på frågan och använder ordet ”kompis” hoppar Disa till:

”Varför säger du kompis?”

Då vaknar jag själv upp från att vara på min vakt till någon slags högre beredskap och försöker förstå vad det egentligen är frågan om här, två kvinnor på Internationella kvinnodagen?

”Du skriver att du har läst ‘per korrespondens’, du skriver inte vad du har läst, vilka var dessa äldre människor du läste med?”

Och efter detta radar Disa upp flera punkter samtidigt, bl a att hon vill ha flera fakta i boken, saknar historiska fakta, hon vill veta mera om personer som förekommer i boken; Stefan och brevskrivaren, var finns brevskrivaren idag och etc. etc och hon säger i en milt hotande/förlöjligande ton att hon minsann ska googla fram det.

Jag gör ett försök att svara på hennes första fråga i denna obekväma anhopning av frågor, det tar tid för mig att minnas ‘per korrespondens’ för att jag samtidigt också bearbetar situationen jag befinner mig i. Jag blir ännu mera samlad. ”Ja, det stämmer, jag har läst på distans, tre veckor bara, jag kom inte in på vanlig heltidsutbildning. Ja, jag blev helt stoppad p g a att mina föräldrar enligt rapporten (som var obligatorisk för varje blivande student) från min fars arbetsplats inte klarat upp sin ideologiska övertygelse. Ganska snart insåg jag att jag inte hade något att göra på distansutbildningen och med dem som läste där, funktionärer som redan hade sina givna platser i den kommunistiska nomenklaturen.”

Jag tänker snabbt att jag varken har skrivit en faktabok eller historisk bok och att frågorna Disa ställer och hur hon ställer dem och överhuvudtaget hennes beteende handlar om något helt annat än min bok.  Min bok är jag beredd att försvara men jag inser också att jag nu måste börja försvara mig själv mot hennes angrepp som visar sig vara helt oacceptabla. Och jag greppar inombords då jag sitter där och får  till slut en så stark ingivelse från mitt inre att stå upp för mig själv och säger:

”Ja, jag vet varför jag har skrivit denna bok och jag börjar förstå varför du upplever den så provocerande för den här boken bekräftar inte din egen syn på Östeuropa.”

Ungefär här vänder det hela och jag berättar vidare att jag inte skrev för att bidra till den gamla bilden om öst utan för att göra bilden mera nyanserad, kanske t o m ljusare, om östra Europa. När jag vidare återanknyter till Disas tidigare frågor om Stefan och om brevskrivaren och försöker förklara, hela tiden lika vänligt och fast, att boken ingår i en trilogi och att jag inte kunde (ville) komma med allt i första boken (betonar även integriteten), då blir det rena rama sandlådan: ”Jag kommer inte att läsa den!” säger hon till mig bestämt.

Efter detta börjar jag själv tycka att det är ganska roligt och ger mig in på att förklara att jag har skrivit en skönlitterär bok och att det är läsaren (betraktaren) som får göra sig en uppfattning om min bok, eventuellt min kommande bok (ett verk, eller konstverk) och att det är upp till var och en att göra sig en egen tolkning och att jag självklart har respekt för hennes.

Nu ser jag att jag har publiken med mig och de börjar komma med egna inlägg och frågor. Jag berättar vidare om den enorma nyfikenhet för väst vi hade i öst och om den (o)kunskap om öst vi möttes av i väst och anknyter till dagens ekonomiska situation och om vi nu ska bygga något slags gemensamt projekt, hur viktigt det är att satsa på kunskap i båda riktningar! Kunskap och gemenskap!

Disa satt tydligen svarslös vid minst tre tillfällen, fick jag höra efteråt. Hon skulle i vilket fall som helst inte läsa min andra bok och detta trots att där delvis (inte allt!) kommer en fortsättning på det hon frågade efter.

”Du gillar visst att vistas i Afrika nuförtiden, har jag läst, jag gillar också Afrika! Min andra bok kommer att handla en del om Mauritius, vi kanske kan göra en resa dit tillsammans?”

Det blev en liten öppning, kände jag.

Måste vi gå via Afrika ända till Mauritius för att mötas? Måste vi låtsas som om ingenting har hänt? I Östeuropa? I Afrika? Jag, en f d östeuropé och hon en f d östeuropakorrespondent.

Nej, tiderna är nya Disa, vi kan inte fortsätta att låtsas som om ingenting har hänt!

Jag vill avsluta med att återanknyta till en av Disas frågor alldeles i början: ”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?” Denna fråga gav mig huvudbry.

Jag tackade för mig med uppskattning om att hon tog sig tid och ställde upp men även för vissa av hennes synpunkter och vi skakade hand med varandra.

Och varför har jag skrivit Utresetillstånd?

Ja, jag skulle inte ha haft en chans att klara av samtalet med dig, Disa, om jag inte hade skrivit boken!

Vad var det jag var med om på min bokrelease egentligen? Frågan kommer att eka i mitt huvud länge…

Min egen topp 5 lista, våren 2017

1 maj, 2017 § Lämna en kommentar

1. Den otacksamma främlingen av Irena Brezna (Vaktel förlag, 2016)

”En roman om det aktuella ämnet flyktingskap av den prisbelönta schweiziska/slovakiska författaren Irena Brezna. En ung kvinna flyr från en diktatur och hamnar i ett rikt land. Hon revolterar mot det nya gästlandet, som påtvingar henne sina regler och inte tillåter henne att vara sig själv. Hon anser att där man kan gnälla, där är man hemma, och hon gör stort bruk av denna devis. Men hon möter också många andra strandsatta människor som hoppas att kunna göra något av sina liv: småtjuvar, deprimerade, streetsmarta, krigsflyktingar, utnyttjade, överanpassade och naiva. Och hon lär sig att betrakta exil och främlingskap som en rikedom, hon blir en brobyggare mellan kulturer.”

2. En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité (Albert Bonniers Förlag, 2016)

”Jag har ett komplext kärlsystem av rötter som förgrenar sig över kontinenter, etniciteter, klasser, färgskalor och epoker. Jag är Jason, son till den svarte Madubuko Diakité och den vita Elaine Bosak. Jag är alla de länder mina förfäder kom ifrån och skeppades till i kedjor. Jag är alla de färger och nyanser deras hud hade. Jag är deras vrede och längtan, deras vedermödor, framgångar och deras drömmar. Jag är en korsning av Slovakien, Tyskland, Frankrike, Afrika, South Carolina. Av vit, svart och cherokee. Jag är mötet mellan Bosak, Schneidmüller, Hauser, Privat, Robinson, Davis och Miller. Summan av mammas slavisktyska rötter och pappas afrikanska ursprung stöpt i en folkhemssvensk miljö.”

3. Oanpassbara medborgare : historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna av Hynek Pallas (Bokförlaget Atlas, 2016)

”I Oanpassbara medborgare gör journalisten Hynek Pallas nedslag hos aktivister och familjer, besöker ghetton och fotbollslag, går på museer och studerar historiska källor. Han visar hur romer i Tjeckoslovakien, och senare Tjeckien, (även Slovakien, mitt eget tillägg) i närmare 100 år behandlats som avvikande från normen. Och vad det har lett till.

Strax före midnatt den 19 april 2009 krossas tre fönster i ett hus i Vítkov, en liten ort i östra Tjeckien. Molotovbomberna övertänder huset på ett par sekunder. Fyra månader senare vaknar treåriga Natálie Kudriková ur sin konstgjorda sömn. Hon har livshotande brännskador på kroppen. Läkarna räddar hennes liv, men hon förlorar flera fingrar och får permanenta hjärnskador efter nedsövningen.

Rättegången mot de fyra högerextremisterna som skulle fira Adolf Hitlers födelsedag med att bränna en romsk familj till döds inleds våren därpå. Då är det exakt 20 år sedan sammetsrevolutionen, övergången från kommunistisk diktatur till demokrati i Tjeckoslovakien, avslutades. Tiden däremellan innebar ett dramatiskt skifte i de tjeckiska romernas liv. Ännu ett.”

4. Depresiv kärlek: en social patologi av Emma Engdahl (Bokförlaget Daidalos, 2016)

”Emma Engdahls studie ”Depressiv kärlek” handlar om kärleken i vår samtid och vår samtid i kärleken och inte minst om de samband som många – såväl forskare som älskande – tycker sig skönja mellan kärlekens uttryck och depressionens. Med utgångspunkt i kärlekssamtal av olika slag – i mail, sms, brev och skönlitteratur – och relevant forskning på området visar hon hur komplext det emotionella manuskriptet i själva verket är och hur depressiva erfarenheter har kommit att uppfattas som en grundval för kärlek. Den som aldrig har lärt sig sörja på allvar, skulle alltså inte kunna älska på allvar heller. Fast varför egentligen? Och sedan hur länge? Och förhåller det sig verkligen så?”

5. The Art of Asking: eller hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer (Bucket Lists Book AB, 2016)

Det här är berättelsen om hur musik- och performanceartisten Amanda Palmer kom över rädslan att be om hjälp och lyckades samla in 1,2 miljoner dollar i förhandsbeställningar till sin kommande skiva – enkelt uttryckt är det här berättelsen om gräsrotsfinansieringens drottning. Med den uppriktighet och nakenhet som kännetecknar allt Amanda Palmer tar sig för, beskriver hon sin väg till en annan syn på givande och mottagande, inte som en situation där den ena ger och den andra passivt tar emot, utan som en handling där båda ger den andre bekräftelse på att de är människor och ser varandra.

Hela hennes liv kan ses som ett konstprojekt. Många gillar det hon gör, en hel del ogillar det, men oavsett om man älskar eller provoceras av Amanda Palmer är hon ett fenomen som väcker viktiga frågor om synen på våra medmänniskor och gränsdragningen mellan det privata och offentliga. Och om ett annat sätt att tänka kring finansieringsmodeller.

Amanda Palmer är född 1976 i Bostonförorten Lexington, Massachusetts, USA. Hon har gjort sig känd som medlem i det kontroversiella punk-kabarébandet The Dresden Dolls och har ett förflutet som gatuartist. Sedan 2011 är hon gift med författaren Neil Gaiman.

Vi är alla emigranter?!

1 april, 2017 § Lämna en kommentar

Det här är Sylvain, min franska kusins son. En fransman, även till utseendet, i verkligheten är han en tredje generationens invandrare i Frankrike. Han är en ättling till slovakiska och turkiska emigranter i Frankrike. Hans farmor Agnès var min pappas syster och min franska faster. (Ni som har läst min första bok, Utresetillstånd, har mött henne där.) Agnès, som har ”gett mig Frankrike”! Förresten, mannen på omslaget på Utresetillstånd är Sylvains far. Min farfar, Stefan Franko hade tyska förfäder. Av efternamnet att döma kom de kanske längre västerifrån än den officiella berättelsen vi känner till i familjen.

För några år sedan åkte Sylvain tillbaka till Slovakien i sökandet efter sina rötter. För att göra historien kort hittade han inte bara sina rötter utan också Slovenka.  SLOVENKA är ett slovakiskt textilföretag. ”Slovenka since 1921” står det på företagets hemsida. Men Slovenka betyder också en slovakiska, en slovakisk tjej. (Jag ska skvallra här lite grann. Sylvain hittade båda i Slovakien 🙂 ) I Slovakien föll bitarna på plats för honom. Och år 2014 startade han tillsammans med sin bror Gil ett eget företag, Beard and Fringe. Under veckan som gått har de lanserat sitt klädmärke i Paris. Och kläderna är förstås tillverkade i Slovakien och är ”Sustainable clothes in cotton and linen for couples in love. Totally organic, irresistibly chic!” Ville bara kort berätta en lång historia som jag återkommer till en annan gång och är faktiskt lite stolt över bröderna. Här finns bröderna live.

Kom på att det är första april idag. Vill bara säga att förutom Frankrike och Slovakien finns min nära släkt bosatt idag i Tjeckien, Sverige, Mauritius, England, Österrike, USA. Nej, det är inget aprilskämt, det är sant. Som sagt, jag tror att vi allihopa är emigranter på ett eller annat sätt. Tänk gärna på det!

No, Sweden has not lost its compass!

9 mars, 2017 § Lämna en kommentar

I have lived in Stockholm, the capital of Sweden, all my adult life. I would like to explain to you how it feels when you have lived in a country as long as I have done although I am not born in the country. You adopt the country in the end. Or the country adopts you. In any case, today it is not just me who live in Sweden, but Sweden also lives within me. In my heart.

About a month ago a picture of Sweden, which was totally different from my own, began to spread around the world. I have always regarded the country as tolerant and with a deep humanitarian tradition, a belief I still hold on to today. But world news have in recent weeks instead described Sweden as a country in free fall. During these days, as I write this text, the pieces of the puzzle fall into place. Distorted facts, lies, a total disinformation from other countries including Fox News, which is the American President Donald Trump’s premier source of information, and also actually from some forces within Sweden.

After all these years I have strong feelings for my second homeland. Sweden has taught me democracy, human rights, gender equality. I am proud of the country’s deep humanitarian tradition and how children are treated in Sweden. I am also proud and grateful that I have had the opportunity to develop as a woman. I am also proud of the Swedish education system and grateful that I have had the possibility to study up to PhD level. It has given me the tools and taught me to think critically, to distinguish between facts and ignorance, early detect populists and opportunists. I am also proud to live in a multicultural society where one in five residents are born in another country and I am proud to be one of them. This is my Sweden that today I am willing to fight for and defend. That is why I write to you. I want to tell you how I see the present situation.

There is a distorted narrative in the world that the welfare system in Sweden is about to collapse due to high immigration, that the multicultural concept no longer works. I do not share that image, and I find support by the facts. The Swedish economy is currently strong despite the high cost of immigration. Sweden has a surplus in the public finances and projections indicate that the surplus will increase by 2020. In addition, Sweden had one of the highest rates of growth in Europe the past two years. The World Economic Forum has identified Sweden among the top countries in many international rankings.

To achieve this, where Sweden has come today, have taken a long time. The country was less than one hundred years ago rather poor. A small population lived under rather dire circumstances, and many Swedes emigrated in the early 1900s, mainly to America, because they did not see a future in their own homeland. The Swedish welfare state has deep roots. People had to learn to work together to survive. Hence the Swedish humanism that many others also get to experience and benefit from and find safety under its wings, i.e. by the autumn of 2015 when nearly 163,000 people applied for asylum in the country. You can also often read that Sweden has been built by immigrants. For Sweden has a rich history of immigration. The country has always welcomed immigrants.

Why does Sweden do this? Sweden needs immigration to compensate for the decline in the number of children who are born here. The Swedish experience is that it goes well for people who have immigrated, they contribute to the Swedish welfare system, the Swedish economy. They contribute by their cultures, traditions and create diversity. I do not claim that Sweden is a country without problems, there are problems in Sweden, but Sweden will, as always, solve them.

In recent weeks world media has also conveyed an image that the crime rate has increased in Sweden and that it is refugees who account for this increase. According to the National Crime Prevention Council’s investigation was in 2015 about one-eighth of the population subjected to a crime. This is an increase compared to the previous years, but is about the same level as in 2005. Recently, a study at the University of Stockholm found that the main difference in the criminal activity between immigrants and others in the population was due to the difference in the socioeconomic conditions under which they grew up in Sweden, such as parents’ income and social circumstances of the residential area.

A very recent report (28/2 2017) from the National Crime Prevention Council broadly confirms the results above that crime in Sweden over time has decreased. Sweden has never been safer than it is today claims a group of scientists and social commentators well aware of the problem. And what do Swedish media say?

A really fresh Dagens Nyheter (Sweden’s largest daily newpaper) / Ipsos survey shows that about three-quarters of Swedes believe that Sweden is a safe country to live in. In contrast, a quarter of respondents believe that society is more unsafe than the media image reflects. The majority of these consists of SD voters, Swedish democrats, (an extreme right-wing nationalist party). Those who are strongly negative to immigration also tend to have a distrust of the major national media. They do not think media give a true and fair view of the situation and many choose to connect crime with migration and lack of integration.

One reason behind the polarization between feelings of security and insecurity is assumed to be changes in the media landscape and new habits when it comes to news consumption. Internet and social media have changed the game plan. News production and consumption are layered in a way we have not seen before in Sweden. Today Swedes take in the information via social media where ingrained perceptions and prejudices are confirmed, despite a lack of evidence.

Another image of Sweden that is spread around the world is that the number of rapes in the country has increased. The definition of rape in Sweden has been broadened, making it difficult to compare the numbers over time. It is also misleading to compare the figures with other countries, since many acts considered as rape under Swedish law are not classified as rape in many other countries. Sweden has also made a conscious effort to encourage women to report crimes. Sex offenses, threats, and harassment perpetrated via the internet seem to have increased slightly.

No Sweden has not lost its compass but still remains a safe country to live in.

Om (att) skriva ett liv

27 januari, 2017 § Lämna en kommentar

utresetillstand-v3Under de här omtumlande månaderna sedan presidentvalet blev avgjort i USA, men säkert även p g a många andra förändringar som sker i samhället runtom mig/oss idag, kommer jag då och då på mig själv att jag befinner mig i ett speciellt känslotillstånd som automatiskt återkopplar mitt rationella jag till en annan tid som för mig liknar dagens. Då var året 1968 och mitt före detta hemland Tjeckoslovakien hade precis blivit invaderat av de sovjetiska och Warszawapaktens ”allierade” trupper. Jag var en nybliven tonåring men känslorna minns jag väl. Åh, de där vibrerande känslor som jag precis lärt mig att känna och som uppstår ur drömmar om frihet. Känslorna som andas framtid och kärlek, de känslorna blev för mig strypta natten till den 21 augusti 1968. Om denna period i mitt liv skriver jag i min skönlitterära debut Utresetillstånd.

1977Året är 1977 och jag (bilden här intill) ska om bara några månader ge mig ut i världen. Mitt utresetillstånd är nästan klart. Jag vet inte riktigt vilket land kommer att bli mitt hemland. Sverige, Mauritius eller Frankrike? Jag har, efter flera överklaganden om att bli antagen till universitetsstudier i mitt hemland, fått ett slutgiltigt avslag på mitt ansökan och bestämt mig för att lämna mitt land med min utländska man som är på väg till forskarstudier i Stockholm och Sverige. fjarilens-vingslag-v9Denna period i mitt liv känns idag ganska surrealistisk och svindlande, precis som den egenskap hos vissa kaotiska system som kallas fjärilseffekten. Fjärilens vingslag är också titeln på den fristående fortsättningen på Utresetillstånd och på mitt liv. Jag berättar för er och samtidigt tänker tillbaka på mina stora drömmar om frihet och de stort utsträckta vingar som har burit drömmarna och mig. Tanken på att människor idag håller på att ge upp sin frihet och sina vingar nästan självmant känns helt omvänt och ganska ofattbart. Har människor inte längre några drömmar idag?

I dagarna har jag påbörjat mitt arbete med det manus som ska blir bok nr 3, med arbetstiteln ”Kvinnor (och män?) som hugger i sten”. Huvudpersonerna, Katarina Levitsky och Vijay Ramdroyal, från två helt skilda kulturer/världar och med olika bakgrund börjar leva ett liv tillsammans i Sverige. Boken kommer att handla om det svåra att bli integrerad i ett nytt land, en ny kultur och om hur den unga Katarina och Vijay i det nya landet ger sig i kast med detta uppdraget men även om flytten till Frankrike och de långa vistelserna på Mauritius. Detta kommer att vara en bok om upprotning, om tårar som rinner och rötter som blöder men även om förankring i allt det nya men framförallt om all den rikedom/erfarenhet/kunskap ett mångkulturellt sammanhang/samhälle för med sig. En bok om att återuppfinna sig själv i ett nytt sammanhang med ett nytt språk.

Toni Morrison: JAZZ – en reflektion

28 oktober, 2016 § Lämna en kommentar

jazzVi lever i tider av framträdande identiteter. Vi ställer oss frågor om det är rätt eller fel att framhäva den egna etniska/rastillhörighet. Vi diskuterar våra normer och värderingar och har åsikter om normkritik.

Bokförlaget Natur och Kultur kommer i dagarna (31 oktober) ut med en ny litterär tidskrift Revy. ”Toni Morrisons roman Jazz, som vi fokuserar på i första numret, känns som en perfekt utgångspunkt för en ny litterär tidskrift. Den är litterärt intressant, och öppnar samtidigt för samtal om en rad brännande ämnen i vår samtid”, säger Anton Gustavsson, redaktör för Revy.

Jag har precis gjort en omläsning av romanen JAZZ (1992) av Toni Morrison. Under tiden jag läste boken såg jag också en dokumentärfilm om Morrison gjord av BBC (2015). Jag blev förvånad över när Morrison i dokumentären tänker efter och säger sedan att det kanske var för första gången i sitt liv i samband med Nobelpriset (1993) hon kände sig som en amerikan. Identitetslöshet? Morrison är född och uppvuxen i USA! Snabbt kom jag att tänka på min egen situation. Uppvuxen i Östeuropa men största delen av mitt liv har jag tillbringat i Sverige. Ja, jag är ju medborgare i landet men… jag bär ett slags reva inom mig. En gräns mellan det jag lämnade och dit jag kom. Och dessutom finns andra kulturer inblandade i min bakgrund. Hur är det med min egen identitet? Kan jag jämföra mig med Morrison och hennes amerikanska identitetslöshet? Jo, kanske på ett sätt i bristen på en slags etnisk/östeuropeisk ”empowerment”. På ett annat sätt har européer (och nu menar jag både öst och väst) inte återhämtat sig än efter murens fall då nya ”murar” redan börjar byggas (t ex Brexit) medan intresset för min bakgrund i landet jag lever i fortfarande är obetydligt.

De svarta i USA däremot hålls fortfarande än idag på många olika sätt tillbaka. Vi behöver inte fråga oss vidare för vi känner till historiens vidrigheter och omständigheterna de svarta i Sydstaterna levde/lever i. Och nu kan jag återgå till JAZZ och den söndertrasade början som var livets villkor och som romanen tar avstamp i.

JAZZ är för mig en roman om identitet. Huvudkaraktärerna i romanen bär alla på ett djup som är sönderfrätt av trasiga separationer och tvära avbrott som pågått i flera århundraden. De föds in i en vidrig ”bomullstillvaro i syd” och lämnats och tagits om hand av välvilliga släktingar eller andra. Separationer upprepas om och om igen. Så småningom söker sig människorna norrut, många av dem till City. Livet tillsammans bli lättare i Harlem men bakgrunden gör sig ständigt påmind i jakten efter en dräglig vardag.

In sharp compassionate vignettes, plucked from different episodes of their lives, the author portrays people who are together simply because they were put down together, people tricked for a while into believing that life would serve them, powerless to change their fate — Joe with a faithless wild woman for a mother, a woman he seeks in caves and rock faces, a woman he calls to and asks if she is she — ”Just say it, say anything”; Violet unable to repress the seams of erotic memory, remembering the bed with one leg propped on a dictionary; and Dorcas, foxy, provocative, believing sex to be her trump card, which for a few months it was. These are people enthralled then deceived by ”the music the world makes.” (New York Times, 5 april 1992)

De svarta lever med varandra och med musiken i Harlem. Morrison, med sina karaktärer, målar fram, som dragen med en pensel, en identitet som är (vet vi idag) så stark och oumbärlig i den ”amerikanska kulturen” men trots det vågar hon (1993) inte än känna en stolthet över att den/hon också tillhör Amerika! Eller gör den/hon inte det? Hur är situationen idag?  Som symbol för drömmen om en bättre framtid i romanen JAZZ målar hon fram Golden Gray, en mulattpojke med gyllene lockar, en liten, liten tråd som den väldiga drömmen bokens karaktärer bär på kanaliseras igenom. Detta är den värsta slagsidan i den mänskliga historien och förhoppningsvis börjar tiden bli mogen att rätta till den.

Problematiken Morrison tar upp i romanen JAZZ är absolut ett brännande ämne i vår tid. Medvetenheten om att ha en/flera identiteter, att tillhöra en/flera grupper är en del i en etnisk ”empowerment” och med denna medvetenhet följer inte bara respekt för sig själv utan också respekt för andra (etniska) grupper. Våra normer och värderingar blir en naturlig del i denna medvetenhet.

Jag själv berör ämnet i min egen bok Fjärilens vingslag (2016).

 

”Det finns ett intressant globalt perspektiv i dina böcker”

11 oktober, 2016 § Lämna en kommentar

utresetillstand-v3”Det finns en linje och du ska se att du vågar följa den!” När jag läste detta citat var jag redan igång med att skriva min första skönlitterära bok Utresetillstånd (2012). Böcker har alltid varit mitt liv! Att skriva egna böcker kom in först senare. Att börja skriva skönlitterärt, efter flera/många år av vetenskapligt skrivande, blev som en uppmaning för mig att våga följa den egna linjen.

Utresetillstånd blev så småningom recenserad i bl a Göteborgs-Posten av självaste Kajsa Öberg Lindsten, översättare och kritiker. Jag var jättenöjd med recensionen och känner mig, så här fyra år senare, lite mallig när jag nu vet vilket arbete Kajsa höll på med under tiden!! I Utresetillstånd kan ni se de första stapplande, skönlitterära stegen på väg ”hem”.

fv-1Fjärilens vingslag är en fristående fortsättning på min debutroman Utresetillstånd. Handlingen i boken tar avstamp i början av 70-talet. Katarina går sista året på gymnasiet, förbereder sig inför studenten och planerar inför vidare studier när hon plötsligt en dag, på väg hem från skolan, hittar ett brev i brevlådan adresserat till sig. Att brevet kommer att förändra Katarinas liv anar hon inte då men ganska snart upplever hon en öppning genom vilken hon mer eller mindre med glädje självmant passerar. I Fjärilens vingslag kan du följa Katarina och den utländske studenten Vijay några år framåt på deras gemensamma väg…

Jag har fått många positiva kommentarer och feedback på Fjärilens vingslag så här långt. Boken har sålt bra hittills och även försäljningen av Utresetillstånd har återigen tagit fart. Många av mina nya skrivande/läsande vänner har t ex visat stort intresse för böckerna under mitt snabba besök på bokmässan i Göteborg. ”Det finns ett intressant globalt perspektiv i dina böcker”, ropade en nyvunnen bekant till mig som har läst båda böckerna! Och då tänkte jag i första hand på alla kulturer/länder; f d Tjeckoslovakien, Mauritius, Sverige, Frankrike, där handlingen i böckerna utspelar sig, men även de olika system som huvudpersonerna växer upp/lever i (kolonialism, kommunism, västerländsk demokrati) och hur dessa har format deras personligheter och den inverkan de har haft på deras liv. Båda böckerna går att köpa via info@arabela.se eller via återförsäljare på nätet. Jag önskar er en trevlig läsning!

  • Eva A Franko

  • Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  • För beställning av Fjärilens vingslag, klicka på bilden ovan.
  • Utresetillstånd är min skönlitterära debut. För beställning, klicka på bilden ovan.
  • Arkiv