Om skrivande (1)

2 januari, 2019 § Lämna en kommentar

Gott Nytt År och God fortsättning! Detta är det allra första Nyhetsbrevet från Arabela Förlag! Jag kommer först och främst skriva om skrivande. Mitt eget men framförallt vill jag med det uppmuntra alla er andra som har om bara en liten, en pytteliten tanke på att börja skriva. Gör det! Börja gärna idag! Jag kommer också att skriva om varför.

Ja! Till slut ”fattade jag pennan”, ungefär i mitten av den mörka hösten, och det gav resultat! Jag börjar se slutet på mitt arbete med den tredje boken i trilogin om Katarina Levitsky.

Dessutom, mot slutet av år 2018 uppvisades allt oftare, inte bara hos mig själv utan framförallt i form av förfrågningar från mina vänner och läsare, att det finns ett behov av/ett intresse för någon form av sammanfattning av mitt arbete. Och nu har jag alltså bestämt mig för att mera regelbundet informera om var jag befinner mig i mitt arbete, mera specifikt mitt skrivande av tredje boken i trilogin ovan.

En kort sammanfattning för de som inte känner till bakgrunden: Hittills finns det två utgivna böcker i trilogin, båda på Arabela Förlag. Den första boken, Utresetillstånd (min skönlitterära debut), gavs ut år 2012 och andra boken, Fjärilens vingslag, år 2016. Det finns möjlighet att införskaffa båda böckerna via info@arabela.se (skriv gärna ett mail med leveransadress dit boken ska skickas) eller via www.bokus.se Böckerna går även att låna på bl a Stockholms stadsbibliotek.

Förresten, i år är det trettio år sedan Berlinmuren föll! Helt ofattbart egentligen! Vad kan man dra för slutsatser? Men, om du skulle vilja läsa en berättelse om hur det var att växa upp i ett samhälle under kommunism så är Utresetillstånd en perfekt liten introduktionsbok. Huvudpersonen, Katarina Levitsky, kan du sedan följa vidare i Fjärilens vingslag även om hennes historia här flätas samman med den utländska studenten Vijays från Mauritius.

År 2018, om jag ska sammanfatta kort, var ett bra år. Under vårterminen både skrev och redigerade jag manuset med stor entusiasm inför den allra första genomläsningen för en ”utomstående sakkunnig” som skulle ske alldeles i början av sommaren. Jag och Mikael (han är alltid den som läser först) åkte till Hvide Sande i Danmark på en delad arbets-/semestervecka. Jag blev förstås förälskad i Midtjylland och åkte därifrån så där kärleksfull med inte bara massvis av nyväckta ideér om hur jag skulle kunna fortsätta utan även med sikte inställt på att så snabbt som möjligt komma tillbaka till Hvide Sande. I början av hösten fortsatte jag med en ganska stor omstrukturering av manuset. Jag kommer inte att redovisa några detaljer i detta nyhetsbrev men jag kan säga att enl både mina egna planer och på Arabela Förlag kommer tredje boken i trilogin att ges ut om ungefär ett år. Jag kan avslöja redan idag att vi siktar mot en bokrelease den 8 mars 2020. Så skriv in det i era almanackor!

Eva Franko

Annonser

Dagens bild – Hagastaden

11 december, 2018 § Lämna en kommentar

På min promenad idag. Sett från Norrtullshållet. Den framväxande Hagastaden i Stockholm med Nya Karolinska sjukhuset till höger.

”Ärret efter drömmen”…

7 december, 2018 § Lämna en kommentar

Jag sörjer det gamla Nobelpriset i litteratur men Den nya Akademiens Litteraturpris är inte bara ett tillfälligt alternativ, det visar också en möjlig väg framåt.

Varje år den 10 december, det har blivit lite av en personlig/privat vana, brukar jag ta en promenad till Konserthuset vid Hötorget i Stockholm ungefär en kvart innan utdelningen av Nobelpriset ska påbörja. Varje år, sedan många år. Med raska steg tar det drygt tio minuter för mig att komma dit.

Konserthuset är utsmyckat med en påkostad belysning. Limousiner, en efter en, anländer med festklädda gäster från världen över. De lyfter upp sina långa klänningar något när de går uppför den breda trappan i sällskap av frackklädda medföljare. Har man möjlighet att se detta spektakel, om än bara utifrån, förflyttas man till forna tider. Tider med anor, konst och kultur. Franska delikatesser och viner som avsmakades av konnässörer och vivörer. Är man däremot en av dem som deltar i festligheterna eller för all del deltar i Nobelprisets beslutsfattande eller självaste utdelningen, då gör man förstås en hel annan erfarenhet och skapar, i efterhand, en hel annan berättelse än den jag gör. Det finns säkert lika många olika berättelser om Nobelprisutdelningen som det finns gäster eller ännu fler och ännu fler… Med hjälp av den nya tekniken har mångfalden i berättandet ökat exponentiellt under de senaste decennierna. Vi alla berättar.

Den estnisk-amerikanske professorn i ”Culture psychology” Jaan Valsiner menar att människan är, via en berättelseprocess, kontinuerligt sysselsatt med att organisera sina egna erfarenheter. Att berättande utifrån en slags sunt förnuftsnivå är en meningssökande/skapande process som alltid uppvisar sig i efterhand, att efter en genomlevd erfarenhet söker man efter dess mening. På liknande sätt kan vi också skapa och engagera oss i framtida berättelser om händelser innan dessa inträffar. Alltså berättelser om förväntningar vi har på framtida händelser som för närvarande fortfarande är, varken för berättare eller lyssnare eller samhället i stort, icke kända.

Lite bakgrund. Medan jag skriver detta har domen mot den fransk-svenska kulturprofilen Jean-Claude Arnault, med anknytning till Svenska Akademien genom giftermål med den svenska poeten Katarina Frostensson, fallit. En enig hovrätt dömer honom till två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter. Som en bakgrundsfond till domen ovan vill jag, i åtminstone några få meningar, nämna den svenska delen av metoo-rörelsen som lavinartad sattes igång under hösten 2017 och blev helt avgörande för att den ”officiella” berättelsen om Svenska Akademien, som vi fortfarande bevittnar, började erodera ungefär samtidigt. Trots att institutionen har genomfört s.k. ”nödvändiga åtgärder” är konsensus runtom dessa och antagandet om någon slags påbörjad reciprocitet mellan kontinuitet och diskontinuitet som ett tecken på att en ny berättelse börjar ta form fortfarande ur sikte.

Men även berättelserna inifrån akademien skiljer sig ifrån varandra beroende på vem som berättar, inte bara om hur den ska skötas utan även om den ska skötas som år 1786, då den bildades, eller om arbetet i akademien ska anpassas till dagens samhälle. ”Vi befinner oss snarare i slutet på en lång historisk parentes, där föreställningen om författaren och författarskapet som meningsskapande horisonter är på väg att tjäna ut, tillsammans med självklarheten hos begrepp som verk, intention och innovation. Det mest extrema utslaget av denna föreställning återfinns i ett romantiskt-modernistiskt synsätt på författaren som geni, en författarroll som är näst intill otänkbar idag – tänk på bilden av Proust, en Woolf, en Joyce. Eller på intellektuella statsmän som Thomas Mann och Jean-Paul Sartre.” (Ur ”Husmoderns död och andra texter” av Sara Danius)

Och det är ungefär här, under min skrivande process, som jag inser att någon slags fortsättning trots allt börjar ta form. Den Nya akademiens Litteraturpris och Alexandra Pascalidou seglar upp i mina tankar, men också namnet på författaren som har tilldelats priset, Maryse Condé. Jag söker efter information och den första sidan jag hamnar på är New York Times hemsida och sedan hittar jag hur mycket som helst att läsa i både svenska och utländska (sociala) medier. Jag börjar förstå tack vare eller p g a min egen berättelse hur instängd jag själv var i det s k ”dominerande spåret”. Ju mer jag läser desto mera inser jag att Den Nya akademiens Litteraturpris är en, bland flera möjliga vägar, att gå och att Maryse Condé är en värdig vinnare i år. Och medan den gamla Svenska akademien går i graven är Den Nya akademien, om inte annars, ett exempel på en värdig överbryggare mellan det gamla och det nya som komma skall. Och det verkar som att det är där vi befinner oss idag.

Maryse Condé tilldelas Det Alternativa Litteraturpriset den 9 december.

Dagens bild

25 november, 2018 § Lämna en kommentar

På promenad, precis över Kungsbron i Stockholm. Det här motivet är lite av min klassiker. Jag vet inte hur många gånger jag har tagit bild på det. Jag är lite fascinerad av betong, svag för den. Det har säkert att göra med tiden under kommunism jag växte upp i. I alla fall, jag gillar bilden och vill gärna dela den med er!

I min naiva värld

1 juni, 2018 § Lämna en kommentar

Det sägs att när saker/tillstånd går att klassificera, stoppa i givna klasser, mönster etc. tappar de sitt unika värde och vi vårt intresse för dem. Det sägs också att intresset idag riktas mot just det unika, det som inte går att stoppa i förutbestämda ramar/mönster etc. Det som vi förr inte tillskrev så stort värde, inte var intresserade av. Det som ofta hamnade utanför. Det som blev en residual. Felvarians. Kanske håller påverkan av dess kraft att omvärderas?!

 

Jag växte upp under kommunism. Jag har under många år fått lära mig om/känna på kolonialism om än indirekt och med en tidsmässig förskjutning. Mauritius blev självständigt 1968. I mina två böcker, Utresetillstånd och Fjärilens vingslag försöker jag förstå vad som är vad när världen idag är en ”melting pot” och den egna navigeringen och ”monitoring” av sig själv är ett faktum. Genom att skriva försöker jag lösgöra och skapa mig själv, förstå…

Och här vill jag bara tipsa om en möjlig sommarläsning om läslistan inte är fulltecknad än?! Delar också en bild på den röda boken (min avhandling) som fungerar som något slags raster i mina tankar, kunskap i bl a statistik, som jag är tacksam för. (Om någon skulle vara intresserad av boken har jag några kartonger hemma och kan skänka den gratis.) De andra två kan beställas via Arabela Förlag, info(at)arabela.se

Eh, jag får skylla mig själv. Eller min mor. Nej, min far. För det är med honom jag hade det finaste kärleksrus av alla, under min uppväxt, där mina drömmar blev till. De som har kantat/förgyllt min väg, de som har styrt mig, lett mig, och skyddat mig… ja, ganska långt… I min naiva värld.

”Norrtullsligan”

20 februari, 2018 § Lämna en kommentar

I tre dagar har jag nu till och från umgåtts med Elisabeth, Eva, Emmy och Baby, som egentligen heter Magnhild.

Elisabeth kommer precis till Stockholm. Sedan tidigare känner hon Eva som bor i ett hus på Norrtullsgatan tillsammans med två andra tjejer. Egentligen var de fyra stycken från början men en av dem har precis gift sig och flyttat ut på landet och då fick Elisabeth bli en ny medlem i Norrtullsligan. Norrtullsligan är alltså titeln på Elin Wägners debutroman (1908) som jag läser just nu/skriver om. Egentligen läser jag om den, ser den med nya ögon, utifrån ett nytt perspektiv, fascineras av den, av kvinnorna som bodde i huset på Norrtullsgatan.

”Huset där jag bor, är tämligen nytt, stort som ett kastell och rymmer väl ungefär ett tredje klassens pastorat. Man kommer in genom ett portvalv på den cementerade och kringbyggda gården med ingångar ända till F.

Vi bor fyra trappor upp, men hiss finns inte, det är ett hus för någorlunda medelklassen. Folk säger, att det skall vara nyttigt att klättra i trappor, och det gör väl, att man aldrig går hem i onödan”, säger Elisabeth.

Det är nämligen så att huset de fyra kvinnliga kontoristerna bodde i, i början av förra sekelskiftet, då Elin Wägner debuterade med Norrtullsligan, är samma hus och samma F-uppgång jag flyttade in i år 1997. Nu har jag bott där i drygt tjugo år och blev uppmärksammad av en f d kollega innan jag flyttat in, vad det var för ett hus. Och detta fascinerar mig. Framförallt när jag tänker på hur jag själv fick kämpa för den lägenheten i huset på Norrtullsgatan efter en svår och utdragen skilsmässa. Och hur lägenheten i F-uppgången till slut blev min. Nu är det så att kvinnorna hyrde två rum och del i köket i en lägenhet på fjärde våningen och jag bor precis under den, på tredje. Och när jag sitter hemma i mitt vardagsrum tänker jag ibland, eller egentligen ganska ofta nuförtiden, på kvinnorna och den gemenskap de hade då och hur den gemenskap vi kvinnor har/kan ha/drömmer om idag skiljer sig från dåtiden.

Jag försöker förstå deras problem då och de vi kvinnor brottas med idag efter att mer än ett hundra år har passerat. Jag tänker på att det var dessa kvinnor (eller snarare deras upphovsperson) som så småningom kämpade fram rösträtten för oss. Och jag tänker också på, egentligen känner jag någon slags klapp på min axel (jag vet inte riktigt om jag kan ta åt mig den äran), att det är med höstens metoo-rörelse som vi har gjort ett ordentligt (sjumila-) steg framåt och som jag/vi hoppas kan jämföras med de framsteg som gjordes med den kvinnliga rösträtten. På ett sätt känner jag mig feg för jag har inte vågat säga det tidigare av olika anledningar, men också med tanke på min ”metoo-medsyster” som också blev offer men som till slut vände sig mot mig, men jag vill bara säga att jag också är metoo.

Nu är det så att jag har invandrat till Sverige och kan ibland känna att jag på ett eller annat sätt fick serverat det svenska kvinnor har kämpat fram för oss alla. Och inte bara det, dessutom har jag nästan ”ärvt” Elin Wägners berättelse om kvinnorna i Norrtullsligan. Och när jag för någon vecka sedan hade hemma hos mig en liten kärngrupp av mina vänninor, ”mina fyra goda féer”, på besök tänkte jag extra mycket på kvinnorna i Nortullsligan. För jag kände igen den där gemenskap Elin Wägner skriver att kvinnorna i Norrtullsligan hade, och jag har känt den tidigare, jag har känt den i mitt forna hemland, jag har känt den på Mauritius, jag har känt den i Afrika… Jag vet att den gemenskapen i grund och botten finns i mig/oss och att den inte har några gränser men den har djupa sår som binder ihop oss. Och jag minns den dagen för några veckor sedan när vi möttes och kom som mest nära varandra i våra gemensamma exilerfarenheter och vad det innebär att vara en invandrarkvinna. Det är den lilla gemensamma nämnaren som binder ihop oss på ett eller annat sätt. Och mina snart fyrtio år i Sverige är också en sådan gemensam nämnare som är mycket stark idag och binder ihop mig med inte bara Elin Wägners kvinnor utan också alla andra kvinnor som lever i Sverige. Och detta kan jag försäkra er att jag känner var jag än befinner mig i världen. Och läs gärna ni också Norrtullsligan av Elin Wägner!

Utdrag ur ”Kvinnorna som hugger i sten”

2 februari, 2018 § Lämna en kommentar

Här vill jag visa det allra första utdraget ur min tredje bok om Katarina Levitsky. Mycket har hänt sedan Utresetillstånd (2012) och Fjärilens vingslag (2016) publicerades. Med förhoppning kommer jag att ha nytta av den kunskap jag har förvärvat under tiden jag har arbetat med böckerna. Varsågoda!

”Tomheten slukar allt som kommer i dess väg. Den härjar med en oerhört kraft. En öppen käft. En krater efter de uppryckta rötterna som fortfarande blöder. Ett enormt djup. Marianergraven inom mig. Bära en tomhet är tungt. Det är som att bära ett vakuum som slukar en själv samtidigt. Som visade sig i sin fulla skepnad efter de första tjugo åren och flera hundra mil bakom mig. Jag var absolut inte medveten om att ett sådant monster fanns djupt inom mig. Efter en våldsam separation och ett avstånd mellan länder som jag blev utsatt för igen. Om det var frivilligt? Nej. Egentligen blev jag till av kärlek. De enorma känslorna fanns där redan då jag för första gången hamnade i min mors famn med den oklippta navelsträngen. Vi var fortfarande ett, hon och jag. På ett sätt störtade jag till världen annorlunda jämfört med en så kallad normal födsel. Min navelsträng behövdes klippa två gånger. Den hade två grenar precis som i ett Y. Den överflödiga, som nästan ingen brydde sig om att klippa, ledde direkt till min far. Alla blev mycket förvånade när de upptäckte denna anomali. Ingen hade tidigare sett något liknande. De ville tillkalla obstetriker från hela landet för att undersöka saken. Men som mycket annat på den tiden i mitt land tystade de ner denna händelse. De klassificerade till slut min födsel som bara en liten avvikelse. Och eftersom läkarna inte var vana vid att klippa två gånger blev den oklippt. Navelsträngen. Detta medförde att jag förblev i symbios med min far. Sedan växte jag upp såsom i en kupa mellan mor och far för min mor accepterade aldrig det som hänt. De bara fortsatte precis som det var innan, när jag blev till och även innan det. Då det bara fanns känslor ur vilka barn kunde bli till. Kanske inte ens det, men det går inte att ta reda på det för vi ligger fortfarande efter i forskningen kring det mänskliga känslolivet och man har inget kunnat bevisa med hjälp av DNA heller. Visserligen blir ett embryo till på många olika sätt. Det är bara det att just jag råkade ut för det sättet som gav den delade navelsträngen som behövdes klippa två gånger. Vi vet redan att den andra klippningen uteblev. Och trots att det tystades ner, precis som allt annat avvikande under kommunismen, fortsatte detta styra mig ända in i vuxen ålder. I hemlighet som allt annat. Jag satt fast. För jag blev aldrig informerad om det, inte ens efter jag fyllt arton år. Jag började till och med tvivla om jag någonsin skulle kunna röra mig ur fläcken, helt enkelt komma bort från denna kupa, denna instängdhet.

Men en dag sugs jag liksom ut från kupan mellan mor och far. Visserligen är jag redan vuxen. Mogen för att jag själv kan ge liv. Mogen för att bli omfamnad av kärlek. Nästan bara den typen av kärlek som forsade in i mig med två navelsträngar. Och det börjar bli dags att bryta upp när jag till slut en dag får ett besök som nästan omedelbart börjar dra mig ut ur denna kupa, som inte längre ger mig någon näring alls för att kunna fungera på ett normalt sätt. Denna dag blir jag verkligen utdragen från denna kokong. Denna dag. Det behövdes aldrig en sugklocka när jag föddes trots den förgrenade navelsträngen. Men denna dag, då jag som ett moget äpple nästan faller av mig själv, då, först då, skickar de en sugklocka hem till oss. För att ta mig loss. Och till slut nästan flyger jag ur mitt eget bo. Det som alltid fanns där mellan mor och far. Om det var frivilligt eller iscensatt på något annat sätt kan jag fortfarande inte svara på. Först långt senare inser jag dock ingreppets allvar när jag ser de blödande fransarna runtom hela den krater som lämnades där djupt inne efter mig. För den här gången handlade det om ett mycket våldsamt ingrepp i mitt känsloliv som kastade mig ända ut till Gris Gris, en av Indiska oceanens farligaste stränder på Mauritius.”

  • Eva A Franko

  • Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  • För beställning av Fjärilens vingslag, klicka på bilden ovan.
  • Utresetillstånd är min skönlitterära debut. För beställning, klicka på bilden ovan.
  • Arkiv