Om Skrivande (5)

11 maj, 2019 § Lämna en kommentar

För inte så länge sedan fick jag frågan om vad det är som motiverar mig att berätta/skriva självbiografiskt. Då gav jag ett ganska kort svar i stil med att det är viktigt för mig och att det ger mig mycket. Men frågan förtjänar ett mycket utförligare svar. Här nedan vill jag utveckla mitt svar vidare om varför jag skriver/berättar om mig/mitt liv och varför det är viktigt för mig och även (enl den senaste statistiken från KB som visar på en ökning i livsberättelser, självbiografier, etc) för många andra. Kan man betrakta det endast som en trend eller är livsberättelser, självbiografiskt skrivande/berättande, autofiktion något som har en mycket viktig roll i våra liv och håller på att förändra vår värld och är här för att stanna?!

Ganska snart efter millenniumskiftet ställdes saker i mitt liv på sin spets. Så småningom insåg jag (gradvis) att för att jag ska förstå och kunna fortsätta vidare i mitt liv var jag tvungen att först och främst förstå/känna till den vägen/det liv som förde mig dit jag var då. Vid ett vägskäl.

Det var inte alls självklart vilken väg jag skulle/kunde ta. Så småningom, via små signaler, började en forma sig. Och det åt ett helt annat håll än det jag var van vid och enl helt rationellt resonemang ville gå. Min ”vidare väg” gjorde nämligen anspråk på mina minnen. Den ledde inåt. In i mig själv. Det här var förstås förvirrande för i mitt klara vakna tillstånd var det sista jag hade behov av att gå tillbaka och befatta mig med mina minnen. Trots det pekade mitt sökande åt ett bestämt håll och jag påbörjade den mödosamma vägen. ”Tillbaka hem. Mot Östeuropa!”

Efter många år inom den akademiska världen kändes vägen mitt liv mer eller mindre tvingade mig i, futtig, småaktig, t o m skamlig och jag blev påmind om och om igen hur det självbiografiska skrivandet och allt som hade med ”det subjektiva” att göra betraktades bland forskarkollegorna. Trots att jag redan hade påbörjat det hoppade jag av mitt (självbiografiska) skrivande om och om igen ända tills jag insåg att jag inte hade något annat val. Det var ditåt och det mycket bestämt som mina ”attractors” (termen har jag lånat från teorin om Dynamiska system) lockade mig. Med en enorm kraft. Övertygade mig om och om igen att det var den vägen som gäller.

Jag började helt enkelt kartlägga min livsväg, den som förde mig till detta vägskäl och jag började fylla mina skrivböcker sida upp och sida ner. På ett sätt hade jag allt för att kunna göra min ”upptäcktsresa”, mig själv (om än så länge bara i en ”svart låda”) och jag hade också den (significant other) som ställde frågor till mig och var intresserad av vad jag hade att berätta. Och det visade sig (så småningom) att jag kunde göra nästan vad som helst (såsom magnetiska krafter som drog mig dit) för att ge svar på frågorna.

Ett utdrag ur Utresetillstånd, min första självbiografiska bok!
”Vid tvåtiden väcks jag av tankar som snurrar runt. En virvel som vill formulera sig, som vill landa på de randiga sidorna. Jag går upp mitt i natten. Får tag på min skrivbok och penna. Jag håller i den hårt. Skrivboken. Mitt liv. Pressar min bläckpenna mot de blanka raderna. Om de ord jag pressar ned på papper inte skulle bli ord utan bara en lång linje, ett snöre, ett rep, då skulle jag skriva dessa bokstäver som spottas ur mig i ett enda sträck, en enda lång rad, tills raderna tar slut, sidan tar slut. De väller ut ur mig. De trycks in i en enda rad. Jag kvävs av alla bokstäver, jag lägger dem tätt, en efter en. Det blir som någon slags tråd, en lång lina. Den blir tjockare och tjockare.

Bokstäverna hamnar på varandra och när skrivboken tar slut fortsätter jag vidare och det skrivs och skrivs och nästan som en självklarhet bildas en röd lina av alla bokstäver som blir till ord. Linan som jag håller i, som känns på riktigt, som bär. Min livlina. Skrivandet. Jag börjar andas. Det har nästan gått en timme. En timme på natten fyllde mig. Tomhet. Inte allt.”

Å andra sidan, utan att tänka på det då, hade jag redan väldigt mycket teoretisk kunskap om individ/person/utvecklingspsykologi.

Den amerikanske forskaren och professorn i psykologi, Dan P. McAdams, menar att när viktig(a) individ(er) i en persons liv s k ”significant other” håller med om personens tolkning av den egna berättelsen, kommer sannolikt hen att hålla fast vid den berättelsen och införliva den i den egna allmänna förståelsen av vem hen är och hur hen/det kom till.

Så, jag kom in i en intensiv period av mitt skrivande. Och ju längre tiden gick desto mer kunde jag ty mig till mig själv/min berättelse och kunde införliva/integrera den till en större berättelse/bild om mig själv. Som så småningom blev min första självbiografiska bok Utresetillstånd.

Berättande, dialog, konversation börjar egentligen väldigt tidigt i våra liv. För vissa tidigare än andra. För vissa mera blomstrande än för andra. Redan denna tidiga föräldra-barn interaktion/konversation skapar grunden, de första ramarna för ett barn att lära sig att förstå meningen i de första personliga händelserna.

Att lära sig att skapa mening är också en central process i utvecklingen av en ”narrative identity”. Genom att berätta/skriva är vi tvungna att gå bakom intrigerna och detaljerna i händelserna i de personliga berättelserna och artikulera/tänka om det vad vi tror våra berättelser säger om vem vi är och på det sättet skapar mening i våra liv. Händelser vi beskriver illustrerar eller förklarar t ex ett visst personlighetsdrag, tendens, mål, skicklighet, problem, komplex eller mönster i våra egna liv. Genom att skapa mening tecknar berättaren en språklig betydelse (semantik) eller betydelsen av tecken – systemets innebörd, en slutsats om självet från den episodiska informationen som berättelsen förmedlar.

Jag glömmer aldrig när jag på detta sätt ”fick” tillbaka mitt forna hemland. Hur jag genom mitt eget berättande/skrivande medvetandegjorde/erövrade, bit för bit, tillbaka min ”tjecko-slovakiska” tillhörighet/identitet och hur jag för första gången i mitt liv verkligen kände mening med att jag också hade ett hemland och var stolt över det. Och detta var bara början. Så mitt svar på frågan vad det är som motiverar mig att skriva är: Vinsterna är enorma! Prova att berätta/skriva ni också!

Utdrag 2, fortsättning.
Jag somnade ganska snabbt efter att jag hade lagt mig och vaknade först halv åtta på morgonen. Ganska omgående kastades jag tillbaka igen. Tillbaka till tankarna om mig, tillbaka till ilskan inom mig, ilskan som varnade mig igen. Hur jag, vi, alla, kunde låta allt detta ske? Hur kunde vi låta allt detta som har hänt pågå under så lång tid? I Östeuropa för östeuropéer. I Väst för östeuropéer.

Hur kunde jag acceptera att bli reducerad på detta sätt? En ny syn. Synen som räknas. Synen som räknades när muren skilde oss åt. Öst. Hur kunde man? Under så lång tid? Av så många? En ny syn. Synen som räknades på andra sidan av muren. Största möjliga tystnad! Största möjliga likgiltighet! Jag blev mycket arg. Ilska? Nej. Offer? Alla. Vi blev alla offer. Vanliga människor kramas. En flagga vajar uppe på ruinerna. En flagga av tyg i alla möjliga färger.

Flaggan vajar. Vi har gjort det, det kändes mycket bra. Kraften strömmar genom mig. Jag känner att jag börjar få riktigt grepp. Grepp om tråden. Grepp om repet. Av tyg. Tjockt flaggtyg. Röda tråden. Alla vill hålla i den. Ja visst! Självklart! Åt alla håll. Kors och tvärs genom öst och väst!

Annonser

Om Skrivande (4)

12 april, 2019 § Lämna en kommentar

Vår tid präglas av självbiografiska livsberättelser. Andelen livsberättelser bland publicerade böcker har, enligt den senaste statistik från KB, under de senaste tio åren ökat från 3% till 10%. Det är kategorin som inte är rena biografier, utan fackböcker, träningsböcker, yogaböcker, etc. som bygger på livsberättelser. Varför är vi så besatta av de personliga berättelserna idag? Den frågan ställer sig även Jessica Gedin och Johan Scheele i senaste Babel.

Livsberättelserna och Jaget i litteraturen upptar även mina tankar.

Intressant är att även i den skönlitterära utgivningen finns Jaget i centrum. Ett viktigt ämne som för några veckor sedan togs upp i en krönika i DN-kultur skriven av Maria Schottenius.

Intresset för ”Jaget” för min del började utifrån ett helt annat perspektiv på individen. Jag ville veta hur det framställs av forskningen i psykologi. Övermättnaden av mätningar inom personlighets-, social och utvecklingspsykologi gjorde att jag redan då kompletterade med/vände mig till skönlitteraturen, närmare bestämt självbiografisk litteratur. Glömmer aldrig hur studenterna uppskattade de självbiografiska böckerna (Lars Weiss, Framgångsfällan, Annika Åhnberg, Isprinsessa och Yrsa Stenius, Makten och kvinnligheten) istället för de fiktiva fallanalyserna som i vanliga fall brukade användas på kursen i Personlighetspsykologi på PAO – linjen (Person, arbete, organisation). Jag valde dessa böcker som ett kvalitativt tillägg till den vetenskapliga kurslitteraturen i Personlighetspykologi. Alla tre självbiografier var skrivna utifrån ett personligt perspektiv på den egna arbetssituationen. Individen i sitt (arbets-)sammanhang. Ett sammanhang kan förstås vara mycket större än ett arbetssammanhang. I dessa fall var det arbetssammanhang som jaget omfamnade(s) (av) i biografin. Det skiftar förstås.

I alla fall, det har gått många år sedan dess men mitt intresse för Jaget har inte minskat. Tvärtom. Min egen utveckling har nästan alltid (tack vare eller p g a min lyhördhet) gått stick i stäv mot samhällets (den kontext jag befinner mig i). Vetenskapen finns alltid där även idag som något slags raster eller bakgrund för allt vad jag än gör men jag har tillåtit mig att ta steget ut ur de strikta vetenskapliga ramarna (eller bättre sagt, tillåtit mig att skriva mig ut ur dem, om än tillfälligt) och låtit jaget få ett större utrymme än det som vetenskapen tillät mig då. Mitt Jag behövde ett mycket större rum, ett stort rum som sträcker sig över kulturer och kontinenter.

För några år sedan (2012) gav jag ut min första självbiografiska bok Utresetillstånd och så småningom (2016) Fjärilens vingslag. Just nu håller jag på och arbetar i slutstadiet med den tredje och sista delen i min självbiografiska trilogi. Under tiden fortsätter jag att följa både utvecklingen inom Personlighet-, social och utvecklingspsykologisk forskning och idag även den inom litteraturen och varje gång jag ser att diskussionen om ”Jag eller Jaget” tas upp lystrar jag till. Medan fokus i min vetenskapliga forskning var i riktning mot den studerade populationen, alltså inifrån mig själv och utåt, har jag genom att ta steget mot det självbiografiska skrivandet vänt på det hela. I min värld idag är det också läsarpopulationen som fokuserar/beskådar/tar del av en enda individs autentiska livserfarenheter/berättelser och av hur det egna Jaget omsluter dessa, identifierar sig med. Hur det fogar samman den rekonstruerade dåtiden och den förmodade framtiden och fyller livet med mening och syfte. Kanske skulle vi genom att fokusera på en och samma profil/individ/liv över tid kunna hitta de symboliska beröringspunkter som behövs för att förstå massorna. Till detta krävs förstås att vi fortsätter att berätta om våra liv.

Så tillbaka till diskussionen kring Jaget i litteraturen. För någon vecka sedan åkte jag till Göteborg för en föreläsning om Jaget och den Andre av Mara Lee på Akademi Valand. Den var mycket givande!  Jaget i litteraturen och det biografiska berättandet togs nu senast upp till diskussion även i Babel av Jessica Gedin tillsammans med en panel bestående av Agneta Pleijel, Aris Fioretos och Jens Liljestrand; Livsberättelsen i skönlitteratur har alltid varit närvarande och omdiskuterad. Verkligen en jättebra diskussion! Se den på svtplay.se (ungefär 42 min in i programmet). Men hittills är det få författare som berör den (terapeutiska) aspekten av när Jaget skriver. Ja, förresten, Alex Schulmans Bränn alla mina brev presenterades i DN-Kultur som ”En självterapeutisk, självbiografisk släkt­dykning som bland annat söker svaret på frågan om vrede kan ärvas.” Och den aspekten är förstås jätteviktig för den binder ihop oss, samhället.

Och sedan är det den vetenskapliga aspekten som på något sätt fortfarande lever sitt eget liv eller kanske inte. För just inom forskningen om Narrative Identity ses en persons internaliserade och framväxande livsberättelse som integrerar den rekonstruerade dåtiden och den föreställda framtiden för att förse livet med ev viss grad av sammanhang och syfte. Och inom detta forskningsområde har man tagit steget ut och använder skönlitteraturen som exempel. Om detta kan du läsa här.

Självbiografisk litteratur, livsberättelser, etc. har blivit vanligare och jag kan inte se/tro något annat än att det kommer fortsätta att öka. Framtiden behöver en stark individ, ett starkt Jag. Jaget som inte räds kollektiv, icke-autenticitet och fejk. Jaget som kan gå ut och in mellan olika grupper och inte räds att tappa sin egen individualitet/identitet. Jag tror inte annat än att vi måste fortsätta att sträva efter autenticitet och äkthet för att stå emot allt som inte är det.

Zuzana Čaputová – segertal

2 april, 2019 § Lämna en kommentar

”Upphöj samarbete över strävan efter personlig vinning.”

Tack. Köszönöm. Ďakuju šumňi. Děkuji. Paľikerav.

Tack till min familj och till mitt team. Tack till er alla för att ni har stått vid min sida, och jag lovar att stå vid er. Vid er som har stöttat mig i min kampanj. Vid er som har gett mig sin röst. Och också vid er vilkas förtroende jag än så länge inte har fått men som jag kommer att fortsätta kämpa för att förtjäna under utförande av mitt mandat. Jag är lycklig över detta resultat och vet att vi kommer att se många olika tolkningar av det.

Men jag vill berätta den som jag i denna stund känner starkast själv. Jag är inte bara glad över segern utan framför allt för att den har förverkligats på ett sätt som många av oss slutat tro vara möjligt.

Att det är möjligt att gå in i en politisk kamp med sin egen åsikt, att det går att motstå populismen, att det är möjligt att säga sanningen, att det är möjligt att vara trovärdig och vinna förtroende även utan aggressivt ordförråd och slag under bältet.

Valet till de självstyrande regionerna har redan visat detta, bekräftat av kommunvalet och idag också genom presidentvalet, och jag hoppas att EU-valet också kommer att visa att Slovakien kräver denna förändring. Vänner, jag blir glad om vi idag kan säga – det är bättre än vi trodde!

Kanske trodde vi att rättvisa och respekt i politiken bara är intellektuella tema men vi ser att det är många människors önskan i vårt samhälle. Kanske trodde vi att anständighet i politik var ett tecken på svaghet, men idag kan vi se att det kan vara vår styrka. Vi trodde att klyftan mellan konservativ och liberal var oöverstiglig, men vi såg att vi kunde överbrygga den.

Låt oss inte glädjas över motståndarnas sorg, låt oss se framåt, för vi har något att luta oss mot. Vi har något att reparera och stå upp för. Det är bättre än vi trodde, Vänner! Så låt oss söka efter vad som förenar oss, låt oss främja samarbete i ett bättre Slovakien över strävan efter personlig vinning. Låt oss bjuda in andra människor att följa de idéer och värderingar som har förenat oss tillsammans i valet.

Den verkliga kraften är i uthållighet, när man tar de steg som ibland är förknippade med risk och tålamod. Liksom när följsamt vatten gradvis övervinner berget. Eftersom stora saker, som att bygga ett land, mestadels föds långsamt. Låt oss börja med oss själva.

Tack till er alla!

Zuzana Čaputová

(Översättning från slovakiska: Eva och Mikael Andersson Franko)

Dagens bild – Bratislava

22 mars, 2019 § Lämna en kommentar

DSC_0076.JPG

Om Skrivande (3)

11 mars, 2019 § Lämna en kommentar

Mara Lee ”Kärleken och hatet”

I sista stund bestämde jag mig för att åka till Göteborg för att vara med och lyssna på Mara Lees föreläsning på Akademin Valand om ”Jaget och den Andre” (8/3 – 2019)

Nu sitter jag i föreläsningssalen och är mycket förväntansfull. Det är fullsatt, skärmen upplyser om titeln med svarta bokstäver och bakgrunden lyser starkt rött. Precis som om ”Jaget och den Andre” skulle vara i fara?! Det är en snabb association jag gör när jag sitter där.

”Vi lever i en tid som förklarar krig mot våra sinnen. Att väcka likgiltighet är viktigt för att kunna utöva makt, vi blir mer och mer passiva. Politiskt våld maskeras, utövas utan att ge politisk betydelse.”

Och hur är dessa påståenden (referenser) relevanta för litteraturen? Mara Lee uttrycker sin oro för vad som kan hända om vi förlorar förmågan att förundras?! Att vi förfrämligas och avautomatiserar våra sinnen.

Litteraturen/Konsten ställs mot val av språket.

Mara Lee ”Kärleken och hatet”

Vad är det som sker? Relationen till den Andre förändras. Vad har nyliberalismen för roll i allt detta? Vi måste få syn på den Andre, bli medvetna om vad som sker. Vad händer när litteraturen förlorar förmågan att förundras? Konflikt mellan budskap och språket, likgiltighet, förlamning, sinnenas död. Kan dikten/känslorna rädda oss? Från dikt till kropp till person… (Vilka känslor som t ex samspelar och skapar kön tar hon som exempel.) Mara Lees gestaltning gör ”våld” på småskaligt motstånd. Varenda liten rörelsen känns i MLs gestaltning. (Läs gärna noga exemplen ur ”Kärleken och hatet” och känn efter!) Och vi måste erkänna att det finns någon annan där ute. Fejk, förnekelse, hat håller på att ta över.

Vi som håller på med meningsskapande aktiviteter… Och det kanske är så att ”Jaget och den Andre” skulle kunna vara i fara, är i fara?! Detta är alltså mina anteckningar från föreläsningen och jag är fullt medveten om dess ofullständighet. Fyll gärna på! Obs! Exemplen på gestaltning i texten har jag valt själv, ML använde sig av andra exempel under föreläsningen!

Mara Lee refererar till Catherine Malabou och Jean Starobinski.

Om Skrivande (2)

2 februari, 2019 § Lämna en kommentar

Det har gått en månad, helt ofattbart egentligen, och nu är det alltså dags för Nyhetsbrev (2) från Arabela Förlag och mig. Jag skriver om skrivande, mitt eget eller andras, och hur det är förankrat i en mycket större kontext än vi tror. Samtidigt vill jag också uppmuntra till ett eget skrivande!

”En självterapeutisk, självbiografisk släktdykning som bland annat söker svaret på frågan om vrede kan ärvas.”

Så lyder den korta texten under Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev i DNs kritikerlista över de 10 bästa böckerna tre veckor i rad under januari 2019. När jag såg den korta sammanfattningen första gången skärpte jag min uppmärksamhet, läste en gång till och tänkte att det är precis det det självbiografiska skrivandet handlar om. Att man utövar någon slags ”egen terapi”. Eller skulle jag kunna beskriva det egna självbiografiska skrivandet ännu bättre; En egen självförståelse som gradvis öppnar upp djupare lager av den egna (personliga) identiteten. Och så även en förståelse för/medvetenhet om att socialpsykologiska fenomen/dimensioner kan gå i arv i flera led från generation till generation. (CON AMORE – Center On Autobiographical Memory Research)

Att det finns en etisk aspekt när man skriver självbiografiskt är förstås viktigt att ta hänsyn till. Visa respekt för det/de man skriver om! (Martina Lagercrantz, 97 år, gav Alex Schulman tillåtelse att använda Olof Lagercrantz dagbok och sparade brev. (Intervju: Alex Schulman jagar sin vrede)

Att författa/skriva, det som förr i tiden var förunnat endast några få författare, har tack vare eller p g a informationsteknologin och sociala medier exploderat exponentiellt. Vi alla skriver idag på ett eller annat sätt. Och utan att vi tänker på det påverkar skrivandet våra liv nästan dagligen.

Jag själv skriver för närvarande på min tredje och sista bok i trilogin om den unga östeuropeiska Katarina Levitsky. Utresetillstånd (2012) och Fjärilens vingslag (2016) är de två andra böcker som ingår i trilogin. Trots att böckerna baserar sig på mina egna självupplevda erfarenheter har jag, speciellt med tanke på den etiska aspekten, valt att skriva i fiktiv form. Detta ändrar förstås inte på den ”terapeutiska” upplevelsen av det egna skrivarbetet vilket sker medvetet eller omedvetet under resans gång. Det är bl a därför jag vill uppmuntra till eget skrivande. Som jag skriver ovan, vi skriver redan nästan dagligen, låt det göras medvetet och för dig istället för t ex Facebook. Skriv en egen bok istället! Jag uppskattar också att Bookmark Förlag valde att beskriva boken Bränn alla mina brev som ”En självterapeutisk, självbiografisk släktdykning…”. För det är precis vad det handlar om när man skriver självbiografiskt. Och mera än så… ”Den framväxande livsberättelsen integrerar den rekonstruerade dåtiden och föreställda framtiden och förser livet med en viss grad av sammanhang och syfte.” (Narrative Identity, Dan P. McAdams and Kate C. McLean; 2015)

”Narrative Identity” är ett forskningsområde som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har, under flera år, följt Dan McAdams forskning vid Northwestern university. När jag, för några dagar sedan, läste en av hans senaste vetenskapliga artiklar Narrative Identity: What Is It? What Does It Do? How Do You Measure It? (2018) blev jag positivt överraskad. Först refererar han systematiskt till olika vetenskapliga artiklar och övervakar vad andra skriver om vad ”Narrative Identity” är för något. Sedan tar han ett kliv ut ur vetenskapen och går över till ett annat fält. Det skönlitterära. Och nu citerar jag själv Dan McAdams: ”A good example of what I have in mind is Strout’s (2008) collection entitled Olive Kitteridge, for which she won a Pulitzer Prize. All of the stories in Strout’s collection are set in a small town in Maine. The central character in many, though not all, of the stories is a middle-aged woman named Olive Kitteridge, whom we follow from roughly her 50s through her 70s, with occasional flashbacks to earlier years.”… Jag har läst både artikeln och Olive Kitteridge och vill rekommendera båda! Olive Kitteridge har levt hela sitt liv i en liten stad i Maine. Utmaningen för mig och mitt skrivande är av en helt annat geografiskt karaktär! Förresten växte författarinnan Elizabet Strout också upp i en liten stad i Maine.

Lite om min skrivande bakgrund. Jag är delvis förankrad i vetenskapliga teorier, personlighets-, social och utvecklingspsykologi och delvis i (själv)biografiskt skrivande. Med tiden har jag fått förståelse för att dessa två områden inte är åtskilda ifrån varandra, tvärtom ser jag dem som varandras förutsättningar. Jag läser mycket och älskar att läsa biografiska/självbiografiska berättelser/böcker. Att skriva självbiografiskt ger självkännedom, att dessutom använda sig av självbiografiska berättelser i vetenskapligt syfte berikar forskningen genom att det ger förståelse för djupare lager av kunskapsmassan.

Till slut har jag bestämt mig för att läsa Elizabeth Strout från början. Amy och Isabelle, hennes debutroman, läste jag först och sedan den rekommenderade Olive Kitteridge. Och jag blev ganska förbländad av hennes sätt att skriva och förstod ganska snabbt varför hon dök upp som en referens i en vetenskaplig artikel.

Elizabeth Strout skriver fiktiva berättelser starkt färgade av livet i en amerikansk småstad ungefär som den hon själv växte upp i Maine. Under drygt en månads tid umgicks jag bara med hennes böcker och fick ett lite ofrivilligt avstånd till mitt eget skrivande. Förutom ovannämnda böcker har jag även läst Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst är möjligt, båda av Elizabet Strout.

Hoppas att jag inte tråkar ut er (speciellt ni som redan har läst mitt inslag om Elizabeth Strout på DN:s ”Snacka om böcker”. Och nu ser jag redan fram emot att skriva nästa brev. 🙂 Ha det bra!

Eva Franko

 

Om Skrivande (1)

2 januari, 2019 § Lämna en kommentar

Gott Nytt År och God fortsättning! Detta är det allra första Nyhetsbrevet från Arabela Förlag! Jag kommer först och främst skriva om skrivande. Mitt eget men framförallt vill jag med det uppmuntra alla er andra som har om bara en liten, en pytteliten tanke på att börja skriva. Gör det! Börja gärna idag! Jag kommer också att skriva om varför.

Ja! Till slut ”fattade jag pennan”, ungefär i mitten av den mörka hösten, och det gav resultat! Jag börjar se slutet på mitt arbete med den tredje boken i trilogin om Katarina Levitsky.

Dessutom, mot slutet av år 2018 uppvisades allt oftare, inte bara hos mig själv utan framförallt i form av förfrågningar från mina vänner och läsare, att det finns ett behov av/ett intresse för någon form av sammanfattning av mitt arbete. Och nu har jag alltså bestämt mig för att mera regelbundet informera om var jag befinner mig i mitt arbete, mera specifikt mitt skrivande av tredje boken i trilogin ovan.

En kort sammanfattning för de som inte känner till bakgrunden: Hittills finns det två utgivna böcker i trilogin, båda på Arabela Förlag. Den första boken, Utresetillstånd (min skönlitterära debut), gavs ut år 2012 och andra boken, Fjärilens vingslag, år 2016. Det finns möjlighet att införskaffa båda böckerna via info@arabela.se (skriv gärna ett mail med leveransadress dit boken ska skickas) eller via www.bokus.se Böckerna går även att låna på bl a Stockholms stadsbibliotek.

Förresten, i år är det trettio år sedan Berlinmuren föll! Helt ofattbart egentligen! Vad kan man dra för slutsatser? Men, om du skulle vilja läsa en berättelse om hur det var att växa upp i ett samhälle under kommunism så är Utresetillstånd en perfekt liten introduktionsbok. Huvudpersonen, Katarina Levitsky, kan du sedan följa vidare i Fjärilens vingslag även om hennes historia här flätas samman med den utländska studenten Vijays från Mauritius.

År 2018, om jag ska sammanfatta kort, var ett bra år. Under vårterminen både skrev och redigerade jag manuset med stor entusiasm inför den allra första genomläsningen för en ”utomstående sakkunnig” som skulle ske alldeles i början av sommaren. Jag och Mikael (han är alltid den som läser först) åkte till Hvide Sande i Danmark på en delad arbets-/semestervecka. Jag blev förstås förälskad i Midtjylland och åkte därifrån så där kärleksfull med inte bara massvis av nyväckta ideér om hur jag skulle kunna fortsätta utan även med sikte inställt på att så snabbt som möjligt komma tillbaka till Hvide Sande. I början av hösten fortsatte jag med en ganska stor omstrukturering av manuset. Jag kommer inte att redovisa några detaljer i detta nyhetsbrev men jag kan säga att enl både mina egna planer och på Arabela Förlag kommer tredje boken i trilogin att ges ut om ungefär ett år. Jag kan avslöja redan idag att vi siktar mot en bokrelease den 8 mars 2020. Så skriv in det i era almanackor!

Eva Franko

  • Eva A Franko

  • Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  • För beställning av Fjärilens vingslag, klicka på bilden ovan.
  • Utresetillstånd är min skönlitterära debut. För beställning, klicka på bilden ovan.
  • Arkiv