Dagens bild – Bratislava

22 mars, 2019 § Lämna en kommentar

DSC_0076.JPG

Annonser

Om Skrivande (3)

11 mars, 2019 § Lämna en kommentar

Från mina anteckningar…

Mara Lee ”Kärleken och hatet”

I sista stund bestämde jag mig för att åka till Göteborg för att vara med och lyssna på Mara Lees föreläsning på Akademin Valand om ”Jaget och den Andre” (8/3 – 2019)

Nu sitter jag i föreläsningssalen och är mycket förväntansfull. Det är fullsatt, skärmen upplyser om titeln med svarta bokstäver och bakgrunden lyser starkt rött. Precis som om ”Jaget och den Andre” skulle vara i fara?! Det är en snabb association jag gör när jag sitter där.

”Vi lever i en tid som förklarar krig mot våra sinnen. Att väcka likgiltighet är viktigt för att kunna utöva makt, vi blir mer och mer passiva. Politiskt våld maskeras, utövas utan att ge politisk betydelse.”

Och hur är dessa påståenden (referenser) relevanta för litteraturen? Mara Lee uttrycker sin oro för vad som kan hända om vi förlorar förmågan att förundras?! Att vi förfrämligas och avautomatiserar våra sinnen.

Litteraturen/Konsten ställs mot val av språket.

Mara Lee ”Kärleken och hatet”

Vad är det som sker? Relationen till den Andre förändras. Vad har nyliberalismen för roll i allt detta? Vi måste få syn på den Andre, bli medvetna om vad som sker. Vad händer när litteraturen förlorar förmågan att förundras? Konflikt mellan budskap och språket, likgiltighet, förlamning, sinnenas död. Kan dikten/känslorna rädda oss? Från dikt till kropp till person… (Vilka känslor som t ex samspelar och skapar kön tar hon som exempel.) Mara Lees gestaltning gör ”våld” på småskaligt motstånd. Varenda liten rörelsen känns i MLs gestaltning. (Läs gärna noga exemplen ur ”Kärleken och hatet” och känn efter!) Och vi måste erkänna att det finns någon annan där ute. Fejk, förnekelse, hat håller på att ta över.

Vi som håller på med meningsskapande aktiviteter… Och det kanske är så att ”Jaget och den Andre” skulle kunna vara i fara, är i fara?! Detta är alltså mina anteckningar från föreläsningen och jag är fullt medveten om dess ofullständighet. Fyll gärna på! Obs! Exemplen på gestaltning i texten har jag valt själv, ML använde sig av andra exempel under föreläsningen!

Mara Lee refererar till Catherine Malabou och Jean Starobinski.

Om Skrivande (2)

2 februari, 2019 § Lämna en kommentar

Det har gått en månad, helt ofattbart egentligen, och nu är det alltså dags för Nyhetsbrev (2) från Arabela Förlag och mig. Jag skriver om skrivande, mitt eget eller andras, och hur det är förankrat i en mycket större kontext än vi tror. Samtidigt vill jag också uppmuntra till ett eget skrivande!

”En självterapeutisk, självbiografisk släktdykning som bland annat söker svaret på frågan om vrede kan ärvas.”

Så lyder den korta texten under Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev i DNs kritikerlista över de 10 bästa böckerna tre veckor i rad under januari 2019. När jag såg den korta sammanfattningen första gången skärpte jag min uppmärksamhet, läste en gång till och tänkte att det är precis det det självbiografiska skrivandet handlar om. Att man utövar någon slags ”egen terapi”. Eller skulle jag kunna beskriva det egna självbiografiska skrivandet ännu bättre; En egen självförståelse som gradvis öppnar upp djupare lager av den egna (personliga) identiteten. Och så även en förståelse för/medvetenhet om att socialpsykologiska fenomen/dimensioner kan gå i arv i flera led från generation till generation. (CON AMORE – Center On Autobiographical Memory Research)

Att det finns en etisk aspekt när man skriver självbiografiskt är förstås viktigt att ta hänsyn till. Visa respekt för det/de man skriver om! (Martina Lagercrantz, 97 år, gav Alex Schulman tillåtelse att använda Olof Lagercrantz dagbok och sparade brev. (Intervju: Alex Schulman jagar sin vrede)

Att författa/skriva, det som förr i tiden var förunnat endast några få författare, har tack vare eller p g a informationsteknologin och sociala medier exploderat exponentiellt. Vi alla skriver idag på ett eller annat sätt. Och utan att vi tänker på det påverkar skrivandet våra liv nästan dagligen.

Jag själv skriver för närvarande på min tredje och sista bok i trilogin om den unga östeuropeiska Katarina Levitsky. Utresetillstånd (2012) och Fjärilens vingslag (2016) är de två andra böcker som ingår i trilogin. Trots att böckerna baserar sig på mina egna självupplevda erfarenheter har jag, speciellt med tanke på den etiska aspekten, valt att skriva i fiktiv form. Detta ändrar förstås inte på den ”terapeutiska” upplevelsen av det egna skrivarbetet vilket sker medvetet eller omedvetet under resans gång. Det är bl a därför jag vill uppmuntra till eget skrivande. Som jag skriver ovan, vi skriver redan nästan dagligen, låt det göras medvetet och för dig istället för t ex Facebook. Skriv en egen bok istället! Jag uppskattar också att Bookmark Förlag valde att beskriva boken Bränn alla mina brev som ”En självterapeutisk, självbiografisk släktdykning…”. För det är precis vad det handlar om när man skriver självbiografiskt. Och mera än så… ”Den framväxande livsberättelsen integrerar den rekonstruerade dåtiden och föreställda framtiden och förser livet med en viss grad av sammanhang och syfte.” (Narrative Identity, Dan P. McAdams and Kate C. McLean; 2015)

”Narrative Identity” är ett forskningsområde som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har, under flera år, följt Dan McAdams forskning vid Northwestern university. När jag, för några dagar sedan, läste en av hans senaste vetenskapliga artiklar Narrative Identity: What Is It? What Does It Do? How Do You Measure It? (2018) blev jag positivt överraskad. Först refererar han systematiskt till olika vetenskapliga artiklar och övervakar vad andra skriver om vad ”Narrative Identity” är för något. Sedan tar han ett kliv ut ur vetenskapen och går över till ett annat fält. Det skönlitterära. Och nu citerar jag själv Dan McAdams: ”A good example of what I have in mind is Strout’s (2008) collection entitled Olive Kitteridge, for which she won a Pulitzer Prize. All of the stories in Strout’s collection are set in a small town in Maine. The central character in many, though not all, of the stories is a middle-aged woman named Olive Kitteridge, whom we follow from roughly her 50s through her 70s, with occasional flashbacks to earlier years.”… Jag har läst både artikeln och Olive Kitteridge och vill rekommendera båda! Olive Kitteridge har levt hela sitt liv i en liten stad i Maine. Utmaningen för mig och mitt skrivande är av en helt annat geografiskt karaktär! Förresten växte författarinnan Elizabet Strout också upp i en liten stad i Maine.

Lite om min skrivande bakgrund. Jag är delvis förankrad i vetenskapliga teorier, personlighets-, social och utvecklingspsykologi och delvis i (själv)biografiskt skrivande. Med tiden har jag fått förståelse för att dessa två områden inte är åtskilda ifrån varandra, tvärtom ser jag dem som varandras förutsättningar. Jag läser mycket och älskar att läsa biografiska/självbiografiska berättelser/böcker. Att skriva självbiografiskt ger självkännedom, att dessutom använda sig av självbiografiska berättelser i vetenskapligt syfte berikar forskningen genom att det ger förståelse för djupare lager av kunskapsmassan.

Till slut har jag bestämt mig för att läsa Elizabeth Strout från början. Amy och Isabelle, hennes debutroman, läste jag först och sedan den rekommenderade Olive Kitteridge. Och jag blev ganska förbländad av hennes sätt att skriva och förstod ganska snabbt varför hon dök upp som en referens i en vetenskaplig artikel.

Elizabeth Strout skriver fiktiva berättelser starkt färgade av livet i en amerikansk småstad ungefär som den hon själv växte upp i Maine. Under drygt en månads tid umgicks jag bara med hennes böcker och fick ett lite ofrivilligt avstånd till mitt eget skrivande. Förutom ovannämnda böcker har jag även läst Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst är möjligt, båda av Elizabet Strout.

Hoppas att jag inte tråkar ut er (speciellt ni som redan har läst mitt inslag om Elizabeth Strout på DN:s ”Snacka om böcker”. Och nu ser jag redan fram emot att skriva nästa brev. 🙂 Ha det bra!

Eva Franko

 

Om Skrivande (1)

2 januari, 2019 § Lämna en kommentar

Gott Nytt År och God fortsättning! Detta är det allra första Nyhetsbrevet från Arabela Förlag! Jag kommer först och främst skriva om skrivande. Mitt eget men framförallt vill jag med det uppmuntra alla er andra som har om bara en liten, en pytteliten tanke på att börja skriva. Gör det! Börja gärna idag! Jag kommer också att skriva om varför.

Ja! Till slut ”fattade jag pennan”, ungefär i mitten av den mörka hösten, och det gav resultat! Jag börjar se slutet på mitt arbete med den tredje boken i trilogin om Katarina Levitsky.

Dessutom, mot slutet av år 2018 uppvisades allt oftare, inte bara hos mig själv utan framförallt i form av förfrågningar från mina vänner och läsare, att det finns ett behov av/ett intresse för någon form av sammanfattning av mitt arbete. Och nu har jag alltså bestämt mig för att mera regelbundet informera om var jag befinner mig i mitt arbete, mera specifikt mitt skrivande av tredje boken i trilogin ovan.

En kort sammanfattning för de som inte känner till bakgrunden: Hittills finns det två utgivna böcker i trilogin, båda på Arabela Förlag. Den första boken, Utresetillstånd (min skönlitterära debut), gavs ut år 2012 och andra boken, Fjärilens vingslag, år 2016. Det finns möjlighet att införskaffa båda böckerna via info@arabela.se (skriv gärna ett mail med leveransadress dit boken ska skickas) eller via www.bokus.se Böckerna går även att låna på bl a Stockholms stadsbibliotek.

Förresten, i år är det trettio år sedan Berlinmuren föll! Helt ofattbart egentligen! Vad kan man dra för slutsatser? Men, om du skulle vilja läsa en berättelse om hur det var att växa upp i ett samhälle under kommunism så är Utresetillstånd en perfekt liten introduktionsbok. Huvudpersonen, Katarina Levitsky, kan du sedan följa vidare i Fjärilens vingslag även om hennes historia här flätas samman med den utländska studenten Vijays från Mauritius.

År 2018, om jag ska sammanfatta kort, var ett bra år. Under vårterminen både skrev och redigerade jag manuset med stor entusiasm inför den allra första genomläsningen för en ”utomstående sakkunnig” som skulle ske alldeles i början av sommaren. Jag och Mikael (han är alltid den som läser först) åkte till Hvide Sande i Danmark på en delad arbets-/semestervecka. Jag blev förstås förälskad i Midtjylland och åkte därifrån så där kärleksfull med inte bara massvis av nyväckta ideér om hur jag skulle kunna fortsätta utan även med sikte inställt på att så snabbt som möjligt komma tillbaka till Hvide Sande. I början av hösten fortsatte jag med en ganska stor omstrukturering av manuset. Jag kommer inte att redovisa några detaljer i detta nyhetsbrev men jag kan säga att enl både mina egna planer och på Arabela Förlag kommer tredje boken i trilogin att ges ut om ungefär ett år. Jag kan avslöja redan idag att vi siktar mot en bokrelease den 8 mars 2020. Så skriv in det i era almanackor!

Eva Franko

Dagens bild – Hagastaden

11 december, 2018 § Lämna en kommentar

På min promenad idag. Sett från Norrtullshållet. Den framväxande Hagastaden i Stockholm med Nya Karolinska sjukhuset till höger.

”Ärret efter drömmen”…

7 december, 2018 § Lämna en kommentar

Jag sörjer det gamla Nobelpriset i litteratur men Den nya Akademiens Litteraturpris är inte bara ett tillfälligt alternativ, det visar också en möjlig väg framåt.

Varje år den 10 december, det har blivit lite av en personlig/privat vana, brukar jag ta en promenad till Konserthuset vid Hötorget i Stockholm ungefär en kvart innan utdelningen av Nobelpriset ska påbörja. Varje år, sedan många år. Med raska steg tar det drygt tio minuter för mig att komma dit.

Konserthuset är utsmyckat med en påkostad belysning. Limousiner, en efter en, anländer med festklädda gäster från världen över. De lyfter upp sina långa klänningar något när de går uppför den breda trappan i sällskap av frackklädda medföljare. Har man möjlighet att se detta spektakel, om än bara utifrån, förflyttas man till forna tider. Tider med anor, konst och kultur. Franska delikatesser och viner som avsmakades av konnässörer och vivörer. Är man däremot en av dem som deltar i festligheterna eller för all del deltar i Nobelprisets beslutsfattande eller självaste utdelningen, då gör man förstås en hel annan erfarenhet och skapar, i efterhand, en hel annan berättelse än den jag gör. Det finns säkert lika många olika berättelser om Nobelprisutdelningen som det finns gäster eller ännu fler och ännu fler… Med hjälp av den nya tekniken har mångfalden i berättandet ökat exponentiellt under de senaste decennierna. Vi alla berättar.

Den estnisk-amerikanske professorn i ”Culture psychology” Jaan Valsiner menar att människan är, via en berättelseprocess, kontinuerligt sysselsatt med att organisera sina egna erfarenheter. Att berättande utifrån en slags sunt förnuftsnivå är en meningssökande/skapande process som alltid uppvisar sig i efterhand, att efter en genomlevd erfarenhet söker man efter dess mening. På liknande sätt kan vi också skapa och engagera oss i framtida berättelser om händelser innan dessa inträffar. Alltså berättelser om förväntningar vi har på framtida händelser som för närvarande fortfarande är, varken för berättare eller lyssnare eller samhället i stort, icke kända.

Lite bakgrund. Medan jag skriver detta har domen mot den fransk-svenska kulturprofilen Jean-Claude Arnault, med anknytning till Svenska Akademien genom giftermål med den svenska poeten Katarina Frostensson, fallit. En enig hovrätt dömer honom till två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter. Som en bakgrundsfond till domen ovan vill jag, i åtminstone några få meningar, nämna den svenska delen av metoo-rörelsen som lavinartad sattes igång under hösten 2017 och blev helt avgörande för att den ”officiella” berättelsen om Svenska Akademien, som vi fortfarande bevittnar, började erodera ungefär samtidigt. Trots att institutionen har genomfört s.k. ”nödvändiga åtgärder” är konsensus runtom dessa och antagandet om någon slags påbörjad reciprocitet mellan kontinuitet och diskontinuitet som ett tecken på att en ny berättelse börjar ta form fortfarande ur sikte.

Men även berättelserna inifrån akademien skiljer sig ifrån varandra beroende på vem som berättar, inte bara om hur den ska skötas utan även om den ska skötas som år 1786, då den bildades, eller om arbetet i akademien ska anpassas till dagens samhälle. ”Vi befinner oss snarare i slutet på en lång historisk parentes, där föreställningen om författaren och författarskapet som meningsskapande horisonter är på väg att tjäna ut, tillsammans med självklarheten hos begrepp som verk, intention och innovation. Det mest extrema utslaget av denna föreställning återfinns i ett romantiskt-modernistiskt synsätt på författaren som geni, en författarroll som är näst intill otänkbar idag – tänk på bilden av Proust, en Woolf, en Joyce. Eller på intellektuella statsmän som Thomas Mann och Jean-Paul Sartre.” (Ur ”Husmoderns död och andra texter” av Sara Danius)

Och det är ungefär här, under min skrivande process, som jag inser att någon slags fortsättning trots allt börjar ta form. Den Nya akademiens Litteraturpris och Alexandra Pascalidou seglar upp i mina tankar, men också namnet på författaren som har tilldelats priset, Maryse Condé. Jag söker efter information och den första sidan jag hamnar på är New York Times hemsida och sedan hittar jag hur mycket som helst att läsa i både svenska och utländska (sociala) medier. Jag börjar förstå tack vare eller p g a min egen berättelse hur instängd jag själv var i det s k ”dominerande spåret”. Ju mer jag läser desto mera inser jag att Den Nya akademiens Litteraturpris är en, bland flera möjliga vägar, att gå och att Maryse Condé är en värdig vinnare i år. Och medan den gamla Svenska akademien går i graven är Den Nya akademien, om inte annars, ett exempel på en värdig överbryggare mellan det gamla och det nya som komma skall. Och det verkar som att det är där vi befinner oss idag.

Maryse Condé tilldelas Det Alternativa Litteraturpriset den 9 december.

Dagens bild

25 november, 2018 § Lämna en kommentar

På promenad, precis över Kungsbron i Stockholm. Det här motivet är lite av min klassiker. Jag vet inte hur många gånger jag har tagit bild på det. Jag är lite fascinerad av betong, svag för den. Det har säkert att göra med tiden under kommunism jag växte upp i. I alla fall, jag gillar bilden och vill gärna dela den med er!

  • Eva A Franko

  • Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  • För beställning av Fjärilens vingslag, klicka på bilden ovan.
  • Utresetillstånd är min skönlitterära debut. För beställning, klicka på bilden ovan.
  • Arkiv