”Norrtullsligan”

20 februari, 2018 § Lämna en kommentar

I tre dagar har jag nu till och från umgåtts med Elisabeth, Eva, Emmy och Baby, som egentligen heter Magnhild.

Elisabeth kommer precis till Stockholm. Sedan tidigare känner hon Eva som bor i ett hus på Norrtullsgatan tillsammans med två andra tjejer. Egentligen var de fyra stycken från början men en av dem har precis gift sig och flyttat ut på landet och då fick Elisabeth bli en ny medlem i Norrtullsligan. Norrtullsligan är alltså titeln på Elin Wägners debutroman (1908) som jag läser just nu/skriver om. Egentligen läser jag om den, ser den med nya ögon, utifrån ett nytt perspektiv, fascineras av den, av kvinnorna som bodde i huset på Norrtullsgatan.

”Huset där jag bor, är tämligen nytt, stort som ett kastell och rymmer väl ungefär ett tredje klassens pastorat. Man kommer in genom ett portvalv på den cementerade och kringbyggda gården med ingångar ända till F.

Vi bor fyra trappor upp, men hiss finns inte, det är ett hus för någorlunda medelklassen. Folk säger, att det skall vara nyttigt att klättra i trappor, och det gör väl, att man aldrig går hem i onödan”, säger Elisabeth.

Det är nämligen så att huset de fyra kvinnliga kontoristerna bodde i, i början av förra sekelskiftet, då Elin Wägner debuterade med Norrtullsligan, är samma hus och samma F-uppgång jag flyttade in i år 1997. Nu har jag bott där i drygt tjugo år och blev uppmärksammad av en f d kollega innan jag flyttat in, vad det var för ett hus. Och detta fascinerar mig. Framförallt när jag tänker på hur jag själv fick kämpa för den lägenheten i huset på Norrtullsgatan efter en svår och utdragen skilsmässa. Och hur lägenheten i F-uppgången till slut blev min. Nu är det så att kvinnorna hyrde två rum och del i köket i en lägenhet på fjärde våningen och jag bor precis under den, på tredje. Och när jag sitter hemma i mitt vardagsrum tänker jag ibland, eller egentligen ganska ofta nuförtiden, på kvinnorna och den gemenskap de hade då och hur den gemenskap vi kvinnor har/kan ha/drömmer om idag skiljer sig från dåtiden.

Jag försöker förstå deras problem då och de vi kvinnor brottas med idag efter att mer än ett hundra år har passerat. Jag tänker på att det var dessa kvinnor (eller snarare deras upphovsperson) som så småningom kämpade fram rösträtten för oss. Och jag tänker också på, egentligen känner jag någon slags klapp på min axel (jag vet inte riktigt om jag kan ta åt mig den äran), att det är med höstens metoo-rörelse som vi har gjort ett ordentligt (sjumila-) steg framåt och som jag/vi hoppas kan jämföras med de framsteg som gjordes med den kvinnliga rösträtten. På ett sätt känner jag mig feg för jag har inte vågat säga det tidigare av olika anledningar, men också med tanke på min ”metoo-medsyster” som också blev offer men som till slut vände sig mot mig, men jag vill bara säga att jag också är metoo.

Nu är det så att jag har invandrat till Sverige och kan ibland känna att jag på ett eller annat sätt fick serverat det svenska kvinnor har kämpat fram för oss alla. Och inte bara det, dessutom har jag nästan ”ärvt” Elin Wägners berättelse om kvinnorna i Norrtullsligan. Och när jag för någon vecka sedan hade hemma hos mig en liten kärngrupp av mina vänninor, ”mina fyra goda féer”, på besök tänkte jag extra mycket på kvinnorna i Nortullsligan. För jag kände igen den där gemenskap Elin Wägner skriver att kvinnorna i Norrtullsligan hade, och jag har känt den tidigare, jag har känt den i mitt forna hemland, jag har känt den på Mauritius, jag har känt den i Afrika… Jag vet att den gemenskapen i grund och botten finns i mig/oss och att den inte har några gränser men den har djupa sår som binder ihop oss. Och jag minns den dagen för några veckor sedan när vi möttes och kom som mest nära varandra i våra gemensamma exilerfarenheter och vad det innebär att vara en invandrarkvinna. Det är den lilla gemensamma nämnaren som binder ihop oss på ett eller annat sätt. Och mina snart fyrtio år i Sverige är också en sådan gemensam nämnare som är mycket stark idag och binder ihop mig med inte bara Elin Wägners kvinnor utan också alla andra kvinnor som lever i Sverige. Och detta kan jag försäkra er att jag känner var jag än befinner mig i världen. Och läs gärna ni också Norrtullsligan av Elin Wägner!

Annonser

Utdrag ur ”Kvinnorna som hugger i sten”

2 februari, 2018 § Lämna en kommentar

Här vill jag visa det allra första utdraget ur min tredje bok om Katarina Levitsky. Mycket har hänt sedan Utresetillstånd (2012) och Fjärilens vingslag (2016) publicerades. Med förhoppning kommer jag att ha nytta av den kunskap jag har förvärvat under tiden jag har arbetat med böckerna. Varsågoda!

”Tomheten slukar allt som kommer i dess väg. Den härjar med en oerhört kraft. En öppen käft. En krater efter de uppryckta rötterna som fortfarande blöder. Ett enormt djup. Marianergraven inom mig. Bära en tomhet är tungt. Det är som att bära ett vakuum som slukar en själv samtidigt. Som visade sig i sin fulla skepnad efter de första tjugo åren och flera hundra mil bakom mig. Jag var absolut inte medveten om att ett sådant monster fanns djupt inom mig. Efter en våldsam separation och ett avstånd mellan länder som jag blev utsatt för igen. Om det var frivilligt? Nej. Egentligen blev jag till av kärlek. De enorma känslorna fanns där redan då jag för första gången hamnade i min mors famn med den oklippta navelsträngen. Vi var fortfarande ett, hon och jag. På ett sätt störtade jag till världen annorlunda jämfört med en så kallad normal födsel. Min navelsträng behövdes klippa två gånger. Den hade två grenar precis som i ett Y. Den överflödiga, som nästan ingen brydde sig om att klippa, ledde direkt till min far. Alla blev mycket förvånade när de upptäckte denna anomali. Ingen hade tidigare sett något liknande. De ville tillkalla obstetriker från hela landet för att undersöka saken. Men som mycket annat på den tiden i mitt land tystade de ner denna händelse. De klassificerade till slut min födsel som bara en liten avvikelse. Och eftersom läkarna inte var vana vid att klippa två gånger blev den oklippt. Navelsträngen. Detta medförde att jag förblev i symbios med min far. Sedan växte jag upp såsom i en kupa mellan mor och far för min mor accepterade aldrig det som hänt. De bara fortsatte precis som det var innan, när jag blev till och även innan det. Då det bara fanns känslor ur vilka barn kunde bli till. Kanske inte ens det, men det går inte att ta reda på det för vi ligger fortfarande efter i forskningen kring det mänskliga känslolivet och man har inget kunnat bevisa med hjälp av DNA heller. Visserligen blir ett embryo till på många olika sätt. Det är bara det att just jag råkade ut för det sättet som gav den delade navelsträngen som behövdes klippa två gånger. Vi vet redan att den andra klippningen uteblev. Och trots att det tystades ner, precis som allt annat avvikande under kommunismen, fortsatte detta styra mig ända in i vuxen ålder. I hemlighet som allt annat. Jag satt fast. För jag blev aldrig informerad om det, inte ens efter jag fyllt arton år. Jag började till och med tvivla om jag någonsin skulle kunna röra mig ur fläcken, helt enkelt komma bort från denna kupa, denna instängdhet.

Men en dag sugs jag liksom ut från kupan mellan mor och far. Visserligen är jag redan vuxen. Mogen för att jag själv kan ge liv. Mogen för att bli omfamnad av kärlek. Nästan bara den typen av kärlek som forsade in i mig med två navelsträngar. Och det börjar bli dags att bryta upp när jag till slut en dag får ett besök som nästan omedelbart börjar dra mig ut ur denna kupa, som inte längre ger mig någon näring alls för att kunna fungera på ett normalt sätt. Denna dag blir jag verkligen utdragen från denna kokong. Denna dag. Det behövdes aldrig en sugklocka när jag föddes trots den förgrenade navelsträngen. Men denna dag, då jag som ett moget äpple nästan faller av mig själv, då, först då, skickar de en sugklocka hem till oss. För att ta mig loss. Och till slut nästan flyger jag ur mitt eget bo. Det som alltid fanns där mellan mor och far. Om det var frivilligt eller iscensatt på något annat sätt kan jag fortfarande inte svara på. Först långt senare inser jag dock ingreppets allvar när jag ser de blödande fransarna runtom hela den krater som lämnades där djupt inne efter mig. För den här gången handlade det om ett mycket våldsamt ingrepp i mitt känsloliv som kastade mig ända ut till Gris Gris, en av Indiska oceanens farligaste stränder på Mauritius.”

Om hur en gestalt växer fram/påverkas av situationer

4 januari, 2018 § Lämna en kommentar

Jag satt några timmar igår på eftermiddagen och läste i ”Ridån” av Milan Kundera, boken jag hade med mig under min senaste resa till Paris. Där finns så mycket kunskap om romankonsten, litteraturen… Jag känner mig fortfarande lätt berusad. Kunskap som säger mig så mycket, tvingar mig att tänka, relatera till en annan form av kunskap. Jag stannade till vid ett kort kapitel med rubriken: ”Situationer”

Jag är intresserad av att förstå hur gestaltning uppvisar sig när kunskapsfälten i psykologi och skönlitteratur interagerar.

Det jag vill säga är att under tiden jag läste igenom ”Situationer” kom jag att tänka på min egen avhandling och den undersökning som handlade om normer och normbrott jag genomförde med över tusen ungdomar. Den handlar också om situationer. Individerna ställdes inför åtta fiktiva tonårstypiska normbrottssituationer såsom att snatta, skolka, dricka sig berusad, röka hasch etc. och blev bl a tillfrågade om hur de skulle reagera i sådana situationer. Exempel på en sådan situation är:

”Anna är inne på ett varuhus och vandrar mellan diskarna. Hon har inga pengar men är väldigt gottsugen. Det ligger en hel disk med gott alldeles oskyddat och hon är frestad att ta en påse och snatta.”

Data behandlades med hjälp av statistik och beroende på tonåringarnas svar framträdde sedan en profil eller gestalt för varje tonåring över alla de åtta situationerna tillsammans. Individerna indelades sedan utifrån sina gestalter/profiler i grupper. Gestalterna/profilerna som liknade varandra mest hamnade i samma grupp. Ungdomarna blev indelade in i fem olika profilgrupper, jag kan också kalla dem för gestaltgrupper.

Jag är medveten om att dessa två exempel förstås är mycket extrema fall, ett från skönlitteratur (med extremt här menar jag dess allmängiltighet, hela världen känner till Josef K. och Processen, K. och Slottet, kanske även Karl Rossmann och Amerika) och mitt eget forskningsexempel från psykologiska vetenskapen (utvecklingspsykologi) som visar på ett närmande eller orientering mot en gestalt/person som en helhet även om bara inom ett smalt område (normer). Med extrem i andra fallet menas begränsad generaliserbarhet och brist på genomslag vilket är tyvärr vanligt inom vetenskapen.

I alla fall, de beröringspunkter jag upplever finns (och det är det som är det viktiga här) tror jag handlar om det allmängiltiga som Kafka erövrar tack vare ”en gestalt” och som forskningen med förhoppning kan komma åt med sina ”flera hundra individer” som deltar i undersökningen. Och jag själv fortsätter att vara intresserad av att förstå hur gestaltning uppvisar sig när kunskapsfältet i personlighets/utvecklingspsykologi och (skön)litteratur interagerar och min tro på att dessa två områden har allt att vinna genom att lära av/befrukta varandra är nästan orubblig.

Läser just nu: Den underjordiska järnvägen/The Underground Railroad

14 oktober, 2017 § Lämna en kommentar

Jag vet att det här är helt sanslöst men sådan är jag! Biten av både språk och innehåll. Direkt efter hans presentation på Internationella författarscen i Stockholm bestämde jag mig för att läsa Colson Whiteheads bok The Underground Railroad på engelska. Jag tänkte att den här boken vill jag läsa på det språket den är skriven. Jag kanske ville komma så nära som möjligt den ursprungliga texten.

Och sedan gillar jag motståndet! I språket! Det har blivit så. Det ska vara nästan kroppsligt. Precis så det blir när språket blir till. Det där kroppsliga, när det utvecklas. Och i det här fallet behövde jag inte be om varken motstånd eller någon kroppslig upplevelse. Därför att många av de engelska orden i början av boken var helt främmande för mig och jag blev så småningom istället tacksam för någon slags fördröjningseffekt. De sekunder jag behövde för att slå upp ordet på svenska. Sekunder för att andas ut. Sedan, istället för att få några bilder på min näthinna, river de svenska orden mig i mitt bröst, min rygg eller mage.

Inget av dessa språk är mitt modersmål. Jag har alltid varit tvungen att kämpa för att tillägna mig språket. Det har också bara blivit så. Under lång tid. Laddningen i orden finns där idag. Känslorna. Och så småningom kommer bilder. Så som det skulle kunna ha varit. Jag/vi har aldrig sett det. Knappast på bilder. Slaveriet. Hur det var i dess början. Hur de behandlades. Där i Västafrika därifrån de flesta fraktades. Nu befinner jag mig på s 143 i den engelska versionen och s 53 i den svenska. Nu läser jag parallellt. Om slaveriet.

Springer till ett annat rum och letar efter mitt första vigselbevis. Är ivrig att ta reda på födelseår på mina mauritiska svärföräldrar. Han år 1907 och hon 1915. Räknar snabbt i mitt huvud vilken generation mina döttrar är i förhållande till sina tamilska förfäder som kom till Mauritius från Södra Indien efter år 1835 då slaveriet på ön officiellt avskaffades. Och undrar om det fortfarande är dessa vidrigheter som vi betalar för. Än idag. Och tänker att vi kanske aldrig kommer ur fläcken förrän vi har gjort upp med denna period i vår historia.

”En utmärkt, stark bok… en påminnelse om hur slaveriets smärta sprider sig över generationerna, och inte bara visar sig på uppenbara sätt, utan även påverkar våra hjärtan och sinnen.” Barack Obama

Boken Den underjordiska järnvägen har recenserats i DN av Kristina Lindquist.

 

The Importance of Human Rights and Ethnic Awareness

20 juli, 2017 § Lämna en kommentar

In recent months, partly through social media and partly through Swedish, Slovak and Czech newspapers, several startling events related to the Roma ethnic affiliation have come to my attention. Roma were struck down by the police in eastern Slovakia, a Roma resident was killed in Chomutov in western Czech Republic, Sweden seems to pretend rather than solve the problem of Roma beggars in the country, but finally something turned in the right direction, damages to all who were included in the so-called Roma register in Sweden, more about it below. In the Slovak newspaper SME, I also learned that, after the events in Eastern Slovakia, Slovakian President Andrej Kiska is convinced that unless Roma are doing well, Slovakia will not be doing well either. I agree with him but would like to add that the Roma issue is not only Slovak but European as well. “Europe still denies Roma human rights”, said Swedish Soraya Post, representative for political party Feminist Initiative (FI), also spokesperson for human rights for the second-largest Social Democratic (S & D) party group in the European Parliament, the same party group to which Robert Fico’s SMER belongs.

A few weeks ago, especially among my Swedish, Czech and Slovak friends on Facebook, the infamous video about Roma in Eastern Slovakia was spread. The police was summoned to Zborov, a small community outside of Bardejov, to dispel a conflict that had arisen between two Roma groups. The brawl ended instead with the police attacking the Roma using completely unacceptable methods. I saw the clip myself and quickly marked with an angry emoji. The film not only caused the self-examination that I should do more than react on Facebook, but also deep feelings and memories from the past within myself. Slovakia, where the event occurred, is, after all, my former home country (Czechoslovakia), I thought first. But it does not really matter, because such a thing that the police attack another ethnic group is totally unacceptable anywhere in the world. On the contrary, the police should be obliged to protect all citizens regardless of ethnic background or any other affiliation. And it is important that we feel confident and not afraid of the police regardless of where and who we are. ”I should do more, I should do more”, turned around in my mind.

Almost simultaneously with the event in Eastern Slovakia, in Sweden came the news that the Swedes who had ended up in the so-called Roma register will ultimately be compensated for its occurrence by the Swedish state.

In September 2013, Dagens Nyheter, Sweden’s largest daily newspaper, revealed that the police in Skåne county established an illegal register containing about 4,700 people. Most were Roma or people related to Roma spread all over the country. Many adults who ended up there had no criminal record and over a thousand of the registered were children, for example 52 two-year-olds. The register also contained information about 200 people who were deceased. The revelation caused strong reactions and condemnations by police officers, politicians and ordinary citizens. The Swedish Prosecution Authority in Stockholm initiated a preliminary crime investigation against several police officers in Skåne county. In November 2013, The Swedish Commission on Security and Integrity Protection (SIN) found that the register actually violated the Police Data Law and the Justice Chancellor (JK) assessed that all whose personal data were in the registry were entitled to damages of 500 euros each for violation of personal integrity.

Eleven of the victims chose to pursue the case and sued the Swedish state through the Civil Rights Defenders organization. They claimed that SIN had not established that the register was based solely on ethnicity and that the sum was too small in relation to the damage they had suffered from the registration. The main point, according to Fred Taikon, one of the victims, was not to get a higher compensation but establishing that it was an ethnic register.

In June last year, the verdict of the Stockholm District Court gave the eleven people the right and sentenced the Swedish state to pay damages of 3,000 euros each. Robert Hårdh, director of Civil Rights Defenders, who were responsible for the claim for damages in court, calls JK’s decision historic.

According to the Justice Chancellor (JK), the previous amount of 500 euros should be added to the new, which means that everyone who was in the register now can receive a compensation of a total of 3,500 euros. If all persons demand and receive the higher sum, the total amount of damages will be the highest paid by the Swedish state for a single event, according to Civil Rights Defenders.

And now I return to the anger I felt after watching the video from Zborov on Facebook. The racist behaviour of the police in Sweden and its subsequent legal process illustrates very well how the rule of law should deal with prejudices and ignorance by a police authority. How the police’s racist action in Zborov in Eastern Slovakia will be handled by the Slovak authorities remains to be seen. How similar actions have been handled many times before and how they will be managed in the future and what measures the European authorities will take, we do not know yet. But my hope is that awareness of not only ethnic affiliation but also about human rights increases, and that many Fred Taikons will grow up in Slovakia as well. Because I want nothing but what Andrej Kiska says; Unless Roma are doing well, Slovakia will not be doing well either. Neither will Europe, I would again like to add.

This article is published in the Slovak newspaper SME.

Jag i världen eller länken där emellan

1 juni, 2017 § Lämna en kommentar

Jag vill bara reda ut/strukturera upp för mig/för er, kanske mest för mig, det här med mitt skrivande/mina böcker. Vad som är drivkraften. Motivation. Behov. Vad som är vad. Och om eller hur mina böcker/mitt skrivande hänger ihop.

Jag har också skrivit en annan bok, egentligen min första. Min avhandling i psykologi. Jag tror inte jag har sagt här något om den boken tidigare. Den boken gav mig en struktur, ett skelett skulle jag vilja säga, men framförallt en ribba för allt annat efteråt. Jag kanske skulle ha gjort annorlunda då, mera i min egen takt, i min egen smak, men så här på avstånd till den perioden i mitt liv är jag min handledare/mina handledare inget annat än tacksam för personorienterad psykologi, den teoretiska utgångspunkten för min avhandling.

Den röda boken, min avhandling, är alltså den ribba som jag tror mig eller har önskan om att konvergera mot/närma mig eller det skelett som jag klär med mina ord i allt annat jag sedan dess skrivit. Om den röda boken blev till genom mitt eget sökande efter en plats i samhället/världen (Jag i Världen) så har allt annat jag skapat efteråt styrts av mina egna behov av att verkligen finna den. Finna mig i den!

Senaste artikeln jag läst inom området personorienterad psykologi och som är lite som en ”bibel” för mig just nu är av Jaan Valsiner; ”From Person-Oriented to Person-Centered Psychology: Abstracting Structures of Relationship”. Och personcentrerad psykologi (personen i centrum) säger allt när vi bara tänker efter lite var vi i samhället befinner oss idag?!

Och jag arbetar vidare med min nästa bok med arbetstiteln ”Kvinnor som hugger i sten” och hoppas kunna förstå mera inte bara av länken mellan den röda boken och de två andra men framförallt av den struktur som länken mellan mig och min plats i ”världen” består av. Den gestalt som mäktar mig över tid.

Evas Perspektiv: Lördag

20 maj, 2017 § Lämna en kommentar

Texten här nedan skrev jag några dagar efter min bokrelease  av Utresetillstånd (min första skönlitterära bok) den 8 mars 2012. Jag satte upp den här på min blogg men vågade inte ha den kvar, jag var ledsen, arg och skämdes. Skämdes? Men jag visste inte riktigt för vad? Det tog mig fem år att våga ta upp den igen och visa den. Ni får läsa själva. Här kommer den!

Ja. Jag har haft en hel helg att återhämta mig från bokreleasen den 8 mars, få avstånd till samtalet med Disa Håstad. Jag var omtumlad. En märklig upplevelse. Vad var det för något egentligen?

Kvällen den 8 mars, 17.45, 17.50, 17.55 . . . oooh, jag börjar andas ut, min samtalspartner anländer till salen. ”Hade hon en skymt av öststatsgrått med sig? Nej! Inbillning!” Min snälla men beslutsamma fe balanserar genast obalansen som uppstår för ett litet ögonblick. ”Det här måste gå bra”, befaller fen igen.

Vi är inte så många i salen, högst 25, lagom för en gemytlig sammankomst. Jag och Disa sätter oss vid det runda bordet som redan är förberett längst fram framför alla åhörare. Vi får både kaffe och te, vin och vatten serveras. Det är många glas på bordet. Matilda, programansvarig bibliotekarie, presenterar oss båda för publiken. Det är dags att börja!

Jag och Disa har inte träffats i liknande sammanhang tidigare, knappast något annat, jag betraktar henne lite från min sida innan hon kommer med sin första fråga.

”Varför har du skrivit den här boken?” Frågan uttalas i en sådan ton att man nästan kan lägga till egentligen/överhuvudtaget. Av någon konstig anledning associerar jag till min gamla lärare med pekpinne (i öst) och blir på min vakt.

”Jag har faktiskt tänkt på denna fråga som en möjlig fråga” börjar jag med. Jag tänker efter lite för det är en svår fråga. (Jag har faktiskt skrivit lite om det i förra inlägget här på min blogg.) Och jag radar upp ganska ostrukturerat medan jag fortfarande tänker efter: jag ville lyfta upp mitt land, min bakgrund, jag såg upp till människor från andra länder som var stolta över sina länder, jag sökte efter min egen stolthet över mitt land, var fanns min stolthet, varför var jag inte stolt? Etc. etc… Jag är inte säker på hur mycket av allt detta jag tog upp men till slut sammanfattar jag: ”Jag ville lösgöra det som var bra, det som var fint (för jag hade en bra uppväxt) från det som var kommunism” och betonar att jag självklart fördömer den och kanske inte ville röra så mycket vid den i min bok! Jag berättar också vidare om min erfarenhet från väst att intresse för mitt land inte alltid var av intresse…

Disa kommer med en ny fråga innan jag knappast hade hunnit med att svara på den förra:

”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?”

Jag känner inte riktigt igen mig själv i denna beskrivning. Jag fortsätter: ”Jag blir glad över om det går bra för mitt f d hemland, för människorna som bor där men det jag har observerat är hur individualismen/egoismen börjar sprida sig och hur de förut så starka sociala relationerna faller sönder etc. etc.” Och nu börjar jag märka att denna konstiga stämning som finns där kring Disa och mig växer… och när jag sedan fortsätter vidare att svara på frågan och använder ordet ”kompis” hoppar Disa till:

”Varför säger du kompis?”

Då vaknar jag själv upp från att vara på min vakt till någon slags högre beredskap och försöker förstå vad det egentligen är frågan om här, två kvinnor på Internationella kvinnodagen?

”Du skriver att du har läst ‘per korrespondens’, du skriver inte vad du har läst, vilka var dessa äldre människor du läste med?”

Och efter detta radar Disa upp flera punkter samtidigt, bl a att hon vill ha flera fakta i boken, saknar historiska fakta, hon vill veta mera om personer som förekommer i boken; Stefan och brevskrivaren, var finns brevskrivaren idag och etc. etc och hon säger i en milt hotande/förlöjligande ton att hon minsann ska googla fram det.

Jag gör ett försök att svara på hennes första fråga i denna obekväma anhopning av frågor, det tar tid för mig att minnas ‘per korrespondens’ för att jag samtidigt också bearbetar situationen jag befinner mig i. Jag blir ännu mera samlad. ”Ja, det stämmer, jag har läst på distans, tre veckor bara, jag kom inte in på vanlig heltidsutbildning. Ja, jag blev helt stoppad p g a att mina föräldrar enligt rapporten (som var obligatorisk för varje blivande student) från min fars arbetsplats inte klarat upp sin ideologiska övertygelse. Ganska snart insåg jag att jag inte hade något att göra på distansutbildningen och med dem som läste där, funktionärer som redan hade sina givna platser i den kommunistiska nomenklaturen.”

Jag tänker snabbt att jag varken har skrivit en faktabok eller historisk bok och att frågorna Disa ställer och hur hon ställer dem och överhuvudtaget hennes beteende handlar om något helt annat än min bok.  Min bok är jag beredd att försvara men jag inser också att jag nu måste börja försvara mig själv mot hennes angrepp som visar sig vara helt oacceptabla. Och jag greppar inombords då jag sitter där och får  till slut en så stark ingivelse från mitt inre att stå upp för mig själv och säger:

”Ja, jag vet varför jag har skrivit denna bok och jag börjar förstå varför du upplever den så provocerande för den här boken bekräftar inte din egen syn på Östeuropa.”

Ungefär här vänder det hela och jag berättar vidare att jag inte skrev för att bidra till den gamla bilden om öst utan för att göra bilden mera nyanserad, kanske t o m ljusare, om östra Europa. När jag vidare återanknyter till Disas tidigare frågor om Stefan och om brevskrivaren och försöker förklara, hela tiden lika vänligt och fast, att boken ingår i en trilogi och att jag inte kunde (ville) komma med allt i första boken (betonar även integriteten), då blir det rena rama sandlådan: ”Jag kommer inte att läsa den!” säger hon till mig bestämt.

Efter detta börjar jag själv tycka att det är ganska roligt och ger mig in på att förklara att jag har skrivit en skönlitterär bok och att det är läsaren (betraktaren) som får göra sig en uppfattning om min bok, eventuellt min kommande bok (ett verk, eller konstverk) och att det är upp till var och en att göra sig en egen tolkning och att jag självklart har respekt för hennes.

Nu ser jag att jag har publiken med mig och de börjar komma med egna inlägg och frågor. Jag berättar vidare om den enorma nyfikenhet för väst vi hade i öst och om den (o)kunskap om öst vi möttes av i väst och anknyter till dagens ekonomiska situation och om vi nu ska bygga något slags gemensamt projekt, hur viktigt det är att satsa på kunskap i båda riktningar! Kunskap och gemenskap!

Disa satt tydligen svarslös vid minst tre tillfällen, fick jag höra efteråt. Hon skulle i vilket fall som helst inte läsa min andra bok och detta trots att där delvis (inte allt!) kommer en fortsättning på det hon frågade efter.

”Du gillar visst att vistas i Afrika nuförtiden, har jag läst, jag gillar också Afrika! Min andra bok kommer att handla en del om Mauritius, vi kanske kan göra en resa dit tillsammans?”

Det blev en liten öppning, kände jag.

Måste vi gå via Afrika ända till Mauritius för att mötas? Måste vi låtsas som om ingenting har hänt? I Östeuropa? I Afrika? Jag, en f d östeuropé och hon en f d östeuropakorrespondent.

Nej, tiderna är nya Disa, vi kan inte fortsätta att låtsas som om ingenting har hänt!

Jag vill avsluta med att återanknyta till en av Disas frågor alldeles i början: ”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?” Denna fråga gav mig huvudbry.

Jag tackade för mig med uppskattning om att hon tog sig tid och ställde upp men även för vissa av hennes synpunkter och vi skakade hand med varandra.

Och varför har jag skrivit Utresetillstånd?

Ja, jag skulle inte ha haft en chans att klara av samtalet med dig, Disa, om jag inte hade skrivit boken!

Vad var det jag var med om på min bokrelease egentligen? Frågan kommer att eka i mitt huvud länge…

  • Eva A Franko

  • Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  • För beställning av Fjärilens vingslag, klicka på bilden ovan.
  • Utresetillstånd är min skönlitterära debut. För beställning, klicka på bilden ovan.
  • Arkiv