Läser just nu: Den underjordiska järnvägen/The Underground Railroad

14 oktober, 2017 § Lämna en kommentar

Jag vet att det här är helt sanslöst men sådan är jag! Biten av både språk och innehåll. Direkt efter hans presentation på Internationella författarscen i Stockholm bestämde jag mig för att läsa Colson Whiteheads bok The Underground Railroad på engelska. Jag tänkte att den här boken vill jag läsa på det språket den är skriven. Jag kanske ville komma så nära som möjligt den ursprungliga texten.

Och sedan gillar jag motståndet! I språket! Det har blivit så. Det ska vara nästan kroppsligt. Precis så det blir när språket blir till. Det där kroppsliga, när det utvecklas. Och i det här fallet behövde jag inte be om varken motstånd eller någon kroppslig upplevelse. Därför att många av de engelska orden i början av boken var helt främmande för mig och jag blev så småningom istället tacksam för någon slags fördröjningseffekt. De sekunder jag behövde för att slå upp ordet på svenska. Sekunder för att andas ut. Sedan, istället för att få några bilder på min näthinna, river de svenska orden mig i mitt bröst, min rygg eller mage.

Inget av dessa språk är mitt modersmål. Jag har alltid varit tvungen att kämpa för att tillägna mig språket. Det har också bara blivit så. Under lång tid. Laddningen i orden finns där idag. Känslorna. Och så småningom kommer bilder. Så som det skulle kunna ha varit. Jag/vi har aldrig sett det. Knappast på bilder. Slaveriet. Hur det var i dess början. Hur de behandlades. Där i Västafrika därifrån de flesta fraktades. Nu befinner jag mig på s 143 i den engelska versionen och s 53 i den svenska. Nu läser jag parallellt. Om slaveriet.

Springer till ett annat rum och letar efter mitt första vigselbevis. Är ivrig att ta reda på födelseår på mina mauritiska svärföräldrar. Han år 1907 och hon 1915. Räknar snabbt i mitt huvud vilken generation mina döttrar är i förhållande till sina tamilska förfäder som kom till Mauritius från Södra Indien efter år 1835 då slaveriet på ön officiellt avskaffades. Och undrar om det fortfarande är dessa vidrigheter som vi betalar för. Än idag. Och tänker att vi kanske aldrig kommer ur fläcken förrän vi har gjort upp med denna period i vår historia.

”En utmärkt, stark bok… en påminnelse om hur slaveriets smärta sprider sig över generationerna, och inte bara visar sig på uppenbara sätt, utan även påverkar våra hjärtan och sinnen.” Barack Obama

Boken Den underjordiska järnvägen har recenserats i DN av Kristina Lindquist.

 

Annonser

The Importance of Human Rights and Ethnic Awareness

20 juli, 2017 § Lämna en kommentar

In recent months, partly through social media and partly through Swedish, Slovak and Czech newspapers, several startling events related to the Roma ethnic affiliation have come to my attention. Roma were struck down by the police in eastern Slovakia, a Roma resident was killed in Chomutov in western Czech Republic, Sweden seems to pretend rather than solve the problem of Roma beggars in the country, but finally something turned in the right direction, damages to all who were included in the so-called Roma register in Sweden, more about it below. In the Slovak newspaper SME, I also learned that, after the events in Eastern Slovakia, Slovakian President Andrej Kiska is convinced that unless Roma are doing well, Slovakia will not be doing well either. I agree with him but would like to add that the Roma issue is not only Slovak but European as well. “Europe still denies Roma human rights”, said Swedish Soraya Post, representative for political party Feminist Initiative (FI), also spokesperson for human rights for the second-largest Social Democratic (S & D) party group in the European Parliament, the same party group to which Robert Fico’s SMER belongs.

A few weeks ago, especially among my Swedish, Czech and Slovak friends on Facebook, the infamous video about Roma in Eastern Slovakia was spread. The police was summoned to Zborov, a small community outside of Bardejov, to dispel a conflict that had arisen between two Roma groups. The brawl ended instead with the police attacking the Roma using completely unacceptable methods. I saw the clip myself and quickly marked with an angry emoji. The film not only caused the self-examination that I should do more than react on Facebook, but also deep feelings and memories from the past within myself. Slovakia, where the event occurred, is, after all, my former home country (Czechoslovakia), I thought first. But it does not really matter, because such a thing that the police attack another ethnic group is totally unacceptable anywhere in the world. On the contrary, the police should be obliged to protect all citizens regardless of ethnic background or any other affiliation. And it is important that we feel confident and not afraid of the police regardless of where and who we are. ”I should do more, I should do more”, turned around in my mind.

Almost simultaneously with the event in Eastern Slovakia, in Sweden came the news that the Swedes who had ended up in the so-called Roma register will ultimately be compensated for its occurrence by the Swedish state.

In September 2013, Dagens Nyheter, Sweden’s largest daily newspaper, revealed that the police in Skåne county established an illegal register containing about 4,700 people. Most were Roma or people related to Roma spread all over the country. Many adults who ended up there had no criminal record and over a thousand of the registered were children, for example 52 two-year-olds. The register also contained information about 200 people who were deceased. The revelation caused strong reactions and condemnations by police officers, politicians and ordinary citizens. The Swedish Prosecution Authority in Stockholm initiated a preliminary crime investigation against several police officers in Skåne county. In November 2013, The Swedish Commission on Security and Integrity Protection (SIN) found that the register actually violated the Police Data Law and the Justice Chancellor (JK) assessed that all whose personal data were in the registry were entitled to damages of 500 euros each for violation of personal integrity.

Eleven of the victims chose to pursue the case and sued the Swedish state through the Civil Rights Defenders organization. They claimed that SIN had not established that the register was based solely on ethnicity and that the sum was too small in relation to the damage they had suffered from the registration. The main point, according to Fred Taikon, one of the victims, was not to get a higher compensation but establishing that it was an ethnic register.

In June last year, the verdict of the Stockholm District Court gave the eleven people the right and sentenced the Swedish state to pay damages of 3,000 euros each. Robert Hårdh, director of Civil Rights Defenders, who were responsible for the claim for damages in court, calls JK’s decision historic.

According to the Justice Chancellor (JK), the previous amount of 500 euros should be added to the new, which means that everyone who was in the register now can receive a compensation of a total of 3,500 euros. If all persons demand and receive the higher sum, the total amount of damages will be the highest paid by the Swedish state for a single event, according to Civil Rights Defenders.

And now I return to the anger I felt after watching the video from Zborov on Facebook. The racist behaviour of the police in Sweden and its subsequent legal process illustrates very well how the rule of law should deal with prejudices and ignorance by a police authority. How the police’s racist action in Zborov in Eastern Slovakia will be handled by the Slovak authorities remains to be seen. How similar actions have been handled many times before and how they will be managed in the future and what measures the European authorities will take, we do not know yet. But my hope is that awareness of not only ethnic affiliation but also about human rights increases, and that many Fred Taikons will grow up in Slovakia as well. Because I want nothing but what Andrej Kiska says; Unless Roma are doing well, Slovakia will not be doing well either. Neither will Europe, I would again like to add.

This article is published in the Slovak newspaper SME.

Jag i världen eller länken där emellan

1 juni, 2017 § Lämna en kommentar

Jag vill bara reda ut/strukturera upp för mig/för er, kanske mest för mig, det här med mitt skrivande/mina böcker. Vad som är drivkraften. Motivation. Behov. Vad som är vad. Och om eller hur mina böcker/mitt skrivande hänger ihop.

Jag har också skrivit en annan bok, egentligen min första. Min avhandling i psykologi. Jag tror inte jag har sagt här något om den boken tidigare. Den boken gav mig en struktur, ett skelett skulle jag vilja säga, men framförallt en ribba för allt annat efteråt. Jag kanske skulle ha gjort annorlunda då, mera i min egen takt, i min egen smak, men så här på avstånd till den perioden i mitt liv är jag min handledare/mina handledare inget annat än tacksam för personorienterad psykologi, den teoretiska utgångspunkten för min avhandling.

Den röda boken, min avhandling, är alltså den ribba som jag tror mig eller har önskan om att konvergera mot/närma mig eller det skelett som jag klär med mina ord i allt annat jag sedan dess skrivit. Om den röda boken blev till genom mitt eget sökande efter en plats i samhället/världen (Jag i Världen) så har allt annat jag skapat efteråt styrts av mina egna behov av att verkligen finna den. Finna mig i den!

Senaste artikeln jag läst inom området personorienterad psykologi och som är lite som en ”bibel” för mig just nu är av Jaan Valsiner; ”From Person-Oriented to Person-Centered Psychology: Abstracting Structures of Relationship”. Och personcentrerad psykologi (personen i centrum) säger allt när vi bara tänker efter lite var vi i samhället befinner oss idag?!

Och jag arbetar vidare med min nästa bok med arbetstiteln ”Kvinnor som hugger i sten” och hoppas kunna förstå mera inte bara av länken mellan den röda boken och de två andra men framförallt av den struktur som länken mellan mig och min plats i ”världen” består av. Den gestalt som mäktar mig över tid.

Evas Perspektiv: Lördag

20 maj, 2017 § Lämna en kommentar

Texten här nedan skrev jag några dagar efter min bokrelease  av Utresetillstånd (min första skönlitterära bok) den 8 mars 2012. Jag satte upp den här på min blogg men vågade inte ha den kvar, jag var ledsen, arg och skämdes. Skämdes? Men jag visste inte riktigt för vad? Det tog mig fem år att våga ta upp den igen och visa den. Ni får läsa själva. Här kommer den!

Ja. Jag har haft en hel helg att återhämta mig från bokreleasen den 8 mars, få avstånd till samtalet med Disa Håstad. Jag var omtumlad. En märklig upplevelse. Vad var det för något egentligen?

Kvällen den 8 mars, 17.45, 17.50, 17.55 . . . oooh, jag börjar andas ut, min samtalspartner anländer till salen. ”Hade hon en skymt av öststatsgrått med sig? Nej! Inbillning!” Min snälla men beslutsamma fe balanserar genast obalansen som uppstår för ett litet ögonblick. ”Det här måste gå bra”, befaller fen igen.

Vi är inte så många i salen, högst 25, lagom för en gemytlig sammankomst. Jag och Disa sätter oss vid det runda bordet som redan är förberett längst fram framför alla åhörare. Vi får både kaffe och te, vin och vatten serveras. Det är många glas på bordet. Matilda, programansvarig bibliotekarie, presenterar oss båda för publiken. Det är dags att börja!

Jag och Disa har inte träffats i liknande sammanhang tidigare, knappast något annat, jag betraktar henne lite från min sida innan hon kommer med sin första fråga.

”Varför har du skrivit den här boken?” Frågan uttalas i en sådan ton att man nästan kan lägga till egentligen/överhuvudtaget. Av någon konstig anledning associerar jag till min gamla lärare med pekpinne (i öst) och blir på min vakt.

”Jag har faktiskt tänkt på denna fråga som en möjlig fråga” börjar jag med. Jag tänker efter lite för det är en svår fråga. (Jag har faktiskt skrivit lite om det i förra inlägget här på min blogg.) Och jag radar upp ganska ostrukturerat medan jag fortfarande tänker efter: jag ville lyfta upp mitt land, min bakgrund, jag såg upp till människor från andra länder som var stolta över sina länder, jag sökte efter min egen stolthet över mitt land, var fanns min stolthet, varför var jag inte stolt? Etc. etc… Jag är inte säker på hur mycket av allt detta jag tog upp men till slut sammanfattar jag: ”Jag ville lösgöra det som var bra, det som var fint (för jag hade en bra uppväxt) från det som var kommunism” och betonar att jag självklart fördömer den och kanske inte ville röra så mycket vid den i min bok! Jag berättar också vidare om min erfarenhet från väst att intresse för mitt land inte alltid var av intresse…

Disa kommer med en ny fråga innan jag knappast hade hunnit med att svara på den förra:

”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?”

Jag känner inte riktigt igen mig själv i denna beskrivning. Jag fortsätter: ”Jag blir glad över om det går bra för mitt f d hemland, för människorna som bor där men det jag har observerat är hur individualismen/egoismen börjar sprida sig och hur de förut så starka sociala relationerna faller sönder etc. etc.” Och nu börjar jag märka att denna konstiga stämning som finns där kring Disa och mig växer… och när jag sedan fortsätter vidare att svara på frågan och använder ordet ”kompis” hoppar Disa till:

”Varför säger du kompis?”

Då vaknar jag själv upp från att vara på min vakt till någon slags högre beredskap och försöker förstå vad det egentligen är frågan om här, två kvinnor på Internationella kvinnodagen?

”Du skriver att du har läst ‘per korrespondens’, du skriver inte vad du har läst, vilka var dessa äldre människor du läste med?”

Och efter detta radar Disa upp flera punkter samtidigt, bl a att hon vill ha flera fakta i boken, saknar historiska fakta, hon vill veta mera om personer som förekommer i boken; Stefan och brevskrivaren, var finns brevskrivaren idag och etc. etc och hon säger i en milt hotande/förlöjligande ton att hon minsann ska googla fram det.

Jag gör ett försök att svara på hennes första fråga i denna obekväma anhopning av frågor, det tar tid för mig att minnas ‘per korrespondens’ för att jag samtidigt också bearbetar situationen jag befinner mig i. Jag blir ännu mera samlad. ”Ja, det stämmer, jag har läst på distans, tre veckor bara, jag kom inte in på vanlig heltidsutbildning. Ja, jag blev helt stoppad p g a att mina föräldrar enligt rapporten (som var obligatorisk för varje blivande student) från min fars arbetsplats inte klarat upp sin ideologiska övertygelse. Ganska snart insåg jag att jag inte hade något att göra på distansutbildningen och med dem som läste där, funktionärer som redan hade sina givna platser i den kommunistiska nomenklaturen.”

Jag tänker snabbt att jag varken har skrivit en faktabok eller historisk bok och att frågorna Disa ställer och hur hon ställer dem och överhuvudtaget hennes beteende handlar om något helt annat än min bok.  Min bok är jag beredd att försvara men jag inser också att jag nu måste börja försvara mig själv mot hennes angrepp som visar sig vara helt oacceptabla. Och jag greppar inombords då jag sitter där och får  till slut en så stark ingivelse från mitt inre att stå upp för mig själv och säger:

”Ja, jag vet varför jag har skrivit denna bok och jag börjar förstå varför du upplever den så provocerande för den här boken bekräftar inte din egen syn på Östeuropa.”

Ungefär här vänder det hela och jag berättar vidare att jag inte skrev för att bidra till den gamla bilden om öst utan för att göra bilden mera nyanserad, kanske t o m ljusare, om östra Europa. När jag vidare återanknyter till Disas tidigare frågor om Stefan och om brevskrivaren och försöker förklara, hela tiden lika vänligt och fast, att boken ingår i en trilogi och att jag inte kunde (ville) komma med allt i första boken (betonar även integriteten), då blir det rena rama sandlådan: ”Jag kommer inte att läsa den!” säger hon till mig bestämt.

Efter detta börjar jag själv tycka att det är ganska roligt och ger mig in på att förklara att jag har skrivit en skönlitterär bok och att det är läsaren (betraktaren) som får göra sig en uppfattning om min bok, eventuellt min kommande bok (ett verk, eller konstverk) och att det är upp till var och en att göra sig en egen tolkning och att jag självklart har respekt för hennes.

Nu ser jag att jag har publiken med mig och de börjar komma med egna inlägg och frågor. Jag berättar vidare om den enorma nyfikenhet för väst vi hade i öst och om den (o)kunskap om öst vi möttes av i väst och anknyter till dagens ekonomiska situation och om vi nu ska bygga något slags gemensamt projekt, hur viktigt det är att satsa på kunskap i båda riktningar! Kunskap och gemenskap!

Disa satt tydligen svarslös vid minst tre tillfällen, fick jag höra efteråt. Hon skulle i vilket fall som helst inte läsa min andra bok och detta trots att där delvis (inte allt!) kommer en fortsättning på det hon frågade efter.

”Du gillar visst att vistas i Afrika nuförtiden, har jag läst, jag gillar också Afrika! Min andra bok kommer att handla en del om Mauritius, vi kanske kan göra en resa dit tillsammans?”

Det blev en liten öppning, kände jag.

Måste vi gå via Afrika ända till Mauritius för att mötas? Måste vi låtsas som om ingenting har hänt? I Östeuropa? I Afrika? Jag, en f d östeuropé och hon en f d östeuropakorrespondent.

Nej, tiderna är nya Disa, vi kan inte fortsätta att låtsas som om ingenting har hänt!

Jag vill avsluta med att återanknyta till en av Disas frågor alldeles i början: ”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?” Denna fråga gav mig huvudbry.

Jag tackade för mig med uppskattning om att hon tog sig tid och ställde upp men även för vissa av hennes synpunkter och vi skakade hand med varandra.

Och varför har jag skrivit Utresetillstånd?

Ja, jag skulle inte ha haft en chans att klara av samtalet med dig, Disa, om jag inte hade skrivit boken!

Vad var det jag var med om på min bokrelease egentligen? Frågan kommer att eka i mitt huvud länge…

Min egen topp 5 lista, våren 2017

1 maj, 2017 § Lämna en kommentar

1. Den otacksamma främlingen av Irena Brezna (Vaktel förlag, 2016)

”En roman om det aktuella ämnet flyktingskap av den prisbelönta schweiziska/slovakiska författaren Irena Brezna. En ung kvinna flyr från en diktatur och hamnar i ett rikt land. Hon revolterar mot det nya gästlandet, som påtvingar henne sina regler och inte tillåter henne att vara sig själv. Hon anser att där man kan gnälla, där är man hemma, och hon gör stort bruk av denna devis. Men hon möter också många andra strandsatta människor som hoppas att kunna göra något av sina liv: småtjuvar, deprimerade, streetsmarta, krigsflyktingar, utnyttjade, överanpassade och naiva. Och hon lär sig att betrakta exil och främlingskap som en rikedom, hon blir en brobyggare mellan kulturer.”

2. En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité (Albert Bonniers Förlag, 2016)

”Jag har ett komplext kärlsystem av rötter som förgrenar sig över kontinenter, etniciteter, klasser, färgskalor och epoker. Jag är Jason, son till den svarte Madubuko Diakité och den vita Elaine Bosak. Jag är alla de länder mina förfäder kom ifrån och skeppades till i kedjor. Jag är alla de färger och nyanser deras hud hade. Jag är deras vrede och längtan, deras vedermödor, framgångar och deras drömmar. Jag är en korsning av Slovakien, Tyskland, Frankrike, Afrika, South Carolina. Av vit, svart och cherokee. Jag är mötet mellan Bosak, Schneidmüller, Hauser, Privat, Robinson, Davis och Miller. Summan av mammas slavisktyska rötter och pappas afrikanska ursprung stöpt i en folkhemssvensk miljö.”

3. Oanpassbara medborgare : historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna av Hynek Pallas (Bokförlaget Atlas, 2016)

”I Oanpassbara medborgare gör journalisten Hynek Pallas nedslag hos aktivister och familjer, besöker ghetton och fotbollslag, går på museer och studerar historiska källor. Han visar hur romer i Tjeckoslovakien, och senare Tjeckien, (även Slovakien, mitt eget tillägg) i närmare 100 år behandlats som avvikande från normen. Och vad det har lett till.

Strax före midnatt den 19 april 2009 krossas tre fönster i ett hus i Vítkov, en liten ort i östra Tjeckien. Molotovbomberna övertänder huset på ett par sekunder. Fyra månader senare vaknar treåriga Natálie Kudriková ur sin konstgjorda sömn. Hon har livshotande brännskador på kroppen. Läkarna räddar hennes liv, men hon förlorar flera fingrar och får permanenta hjärnskador efter nedsövningen.

Rättegången mot de fyra högerextremisterna som skulle fira Adolf Hitlers födelsedag med att bränna en romsk familj till döds inleds våren därpå. Då är det exakt 20 år sedan sammetsrevolutionen, övergången från kommunistisk diktatur till demokrati i Tjeckoslovakien, avslutades. Tiden däremellan innebar ett dramatiskt skifte i de tjeckiska romernas liv. Ännu ett.”

4. Depresiv kärlek: en social patologi av Emma Engdahl (Bokförlaget Daidalos, 2016)

”Emma Engdahls studie ”Depressiv kärlek” handlar om kärleken i vår samtid och vår samtid i kärleken och inte minst om de samband som många – såväl forskare som älskande – tycker sig skönja mellan kärlekens uttryck och depressionens. Med utgångspunkt i kärlekssamtal av olika slag – i mail, sms, brev och skönlitteratur – och relevant forskning på området visar hon hur komplext det emotionella manuskriptet i själva verket är och hur depressiva erfarenheter har kommit att uppfattas som en grundval för kärlek. Den som aldrig har lärt sig sörja på allvar, skulle alltså inte kunna älska på allvar heller. Fast varför egentligen? Och sedan hur länge? Och förhåller det sig verkligen så?”

5. The Art of Asking: eller hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer (Bucket Lists Book AB, 2016)

Det här är berättelsen om hur musik- och performanceartisten Amanda Palmer kom över rädslan att be om hjälp och lyckades samla in 1,2 miljoner dollar i förhandsbeställningar till sin kommande skiva – enkelt uttryckt är det här berättelsen om gräsrotsfinansieringens drottning. Med den uppriktighet och nakenhet som kännetecknar allt Amanda Palmer tar sig för, beskriver hon sin väg till en annan syn på givande och mottagande, inte som en situation där den ena ger och den andra passivt tar emot, utan som en handling där båda ger den andre bekräftelse på att de är människor och ser varandra.

Hela hennes liv kan ses som ett konstprojekt. Många gillar det hon gör, en hel del ogillar det, men oavsett om man älskar eller provoceras av Amanda Palmer är hon ett fenomen som väcker viktiga frågor om synen på våra medmänniskor och gränsdragningen mellan det privata och offentliga. Och om ett annat sätt att tänka kring finansieringsmodeller.

Amanda Palmer är född 1976 i Bostonförorten Lexington, Massachusetts, USA. Hon har gjort sig känd som medlem i det kontroversiella punk-kabarébandet The Dresden Dolls och har ett förflutet som gatuartist. Sedan 2011 är hon gift med författaren Neil Gaiman.

No, Sweden has not lost its compass!

9 mars, 2017 § Lämna en kommentar

I have lived in Stockholm, the capital of Sweden, all my adult life. I would like to explain to you how it feels when you have lived in a country as long as I have done although I am not born in the country. You adopt the country in the end. Or the country adopts you. In any case, today it is not just me who live in Sweden, but Sweden also lives within me. In my heart.

About a month ago a picture of Sweden, which was totally different from my own, began to spread around the world. I have always regarded the country as tolerant and with a deep humanitarian tradition, a belief I still hold on to today. But world news have in recent weeks instead described Sweden as a country in free fall. During these days, as I write this text, the pieces of the puzzle fall into place. Distorted facts, lies, a total disinformation from other countries including Fox News, which is the American President Donald Trump’s premier source of information, and also actually from some forces within Sweden.

After all these years I have strong feelings for my second homeland. Sweden has taught me democracy, human rights, gender equality. I am proud of the country’s deep humanitarian tradition and how children are treated in Sweden. I am also proud and grateful that I have had the opportunity to develop as a woman. I am also proud of the Swedish education system and grateful that I have had the possibility to study up to PhD level. It has given me the tools and taught me to think critically, to distinguish between facts and ignorance, early detect populists and opportunists. I am also proud to live in a multicultural society where one in five residents are born in another country and I am proud to be one of them. This is my Sweden that today I am willing to fight for and defend. That is why I write to you. I want to tell you how I see the present situation.

There is a distorted narrative in the world that the welfare system in Sweden is about to collapse due to high immigration, that the multicultural concept no longer works. I do not share that image, and I find support by the facts. The Swedish economy is currently strong despite the high cost of immigration. Sweden has a surplus in the public finances and projections indicate that the surplus will increase by 2020. In addition, Sweden had one of the highest rates of growth in Europe the past two years. The World Economic Forum has identified Sweden among the top countries in many international rankings.

To achieve this, where Sweden has come today, have taken a long time. The country was less than one hundred years ago rather poor. A small population lived under rather dire circumstances, and many Swedes emigrated in the early 1900s, mainly to America, because they did not see a future in their own homeland. The Swedish welfare state has deep roots. People had to learn to work together to survive. Hence the Swedish humanism that many others also get to experience and benefit from and find safety under its wings, i.e. by the autumn of 2015 when nearly 163,000 people applied for asylum in the country. You can also often read that Sweden has been built by immigrants. For Sweden has a rich history of immigration. The country has always welcomed immigrants.

Why does Sweden do this? Sweden needs immigration to compensate for the decline in the number of children who are born here. The Swedish experience is that it goes well for people who have immigrated, they contribute to the Swedish welfare system, the Swedish economy. They contribute by their cultures, traditions and create diversity. I do not claim that Sweden is a country without problems, there are problems in Sweden, but Sweden will, as always, solve them.

In recent weeks world media has also conveyed an image that the crime rate has increased in Sweden and that it is refugees who account for this increase. According to the National Crime Prevention Council’s investigation was in 2015 about one-eighth of the population subjected to a crime. This is an increase compared to the previous years, but is about the same level as in 2005. Recently, a study at the University of Stockholm found that the main difference in the criminal activity between immigrants and others in the population was due to the difference in the socioeconomic conditions under which they grew up in Sweden, such as parents’ income and social circumstances of the residential area.

A very recent report (28/2 2017) from the National Crime Prevention Council broadly confirms the results above that crime in Sweden over time has decreased. Sweden has never been safer than it is today claims a group of scientists and social commentators well aware of the problem. And what do Swedish media say?

A really fresh Dagens Nyheter (Sweden’s largest daily newpaper) / Ipsos survey shows that about three-quarters of Swedes believe that Sweden is a safe country to live in. In contrast, a quarter of respondents believe that society is more unsafe than the media image reflects. The majority of these consists of SD voters, Swedish democrats, (an extreme right-wing nationalist party). Those who are strongly negative to immigration also tend to have a distrust of the major national media. They do not think media give a true and fair view of the situation and many choose to connect crime with migration and lack of integration.

One reason behind the polarization between feelings of security and insecurity is assumed to be changes in the media landscape and new habits when it comes to news consumption. Internet and social media have changed the game plan. News production and consumption are layered in a way we have not seen before in Sweden. Today Swedes take in the information via social media where ingrained perceptions and prejudices are confirmed, despite a lack of evidence.

Another image of Sweden that is spread around the world is that the number of rapes in the country has increased. The definition of rape in Sweden has been broadened, making it difficult to compare the numbers over time. It is also misleading to compare the figures with other countries, since many acts considered as rape under Swedish law are not classified as rape in many other countries. Sweden has also made a conscious effort to encourage women to report crimes. Sex offenses, threats, and harassment perpetrated via the internet seem to have increased slightly.

No Sweden has not lost its compass but still remains a safe country to live in.

Om (att) skriva ett liv

27 januari, 2017 § Lämna en kommentar

utresetillstand-v3Under de här omtumlande månaderna sedan presidentvalet blev avgjort i USA, men säkert även p g a många andra förändringar som sker i samhället runtom mig/oss idag, kommer jag då och då på mig själv att jag befinner mig i ett speciellt känslotillstånd som automatiskt återkopplar mitt rationella jag till en annan tid som för mig liknar dagens. Då var året 1968 och mitt före detta hemland Tjeckoslovakien hade precis blivit invaderat av de sovjetiska och Warszawapaktens ”allierade” trupper. Jag var en nybliven tonåring men känslorna minns jag väl. Åh, de där vibrerande känslor som jag precis lärt mig att känna och som uppstår ur drömmar om frihet. Känslorna som andas framtid och kärlek, de känslorna blev för mig strypta natten till den 21 augusti 1968. Om denna period i mitt liv skriver jag i min skönlitterära debut Utresetillstånd.

1977Året är 1977 och jag (bilden här intill) ska om bara några månader ge mig ut i världen. Mitt utresetillstånd är nästan klart. Jag vet inte riktigt vilket land kommer att bli mitt hemland. Sverige, Mauritius eller Frankrike? Jag har, efter flera överklaganden om att bli antagen till universitetsstudier i mitt hemland, fått ett slutgiltigt avslag på mitt ansökan och bestämt mig för att lämna mitt land med min utländska man som är på väg till forskarstudier i Stockholm och Sverige. fjarilens-vingslag-v9Denna period i mitt liv känns idag ganska surrealistisk och svindlande, precis som den egenskap hos vissa kaotiska system som kallas fjärilseffekten. Fjärilens vingslag är också titeln på den fristående fortsättningen på Utresetillstånd och på mitt liv. Jag berättar för er och samtidigt tänker tillbaka på mina stora drömmar om frihet och de stort utsträckta vingar som har burit drömmarna och mig. Tanken på att människor idag håller på att ge upp sin frihet och sina vingar nästan självmant känns helt omvänt och ganska ofattbart. Har människor inte längre några drömmar idag?

I dagarna har jag påbörjat mitt arbete med det manus som ska blir bok nr 3, med arbetstiteln ”Kvinnor (och män?) som hugger i sten”. Huvudpersonerna, Katarina Levitsky och Vijay Ramdroyal, från två helt skilda kulturer/världar och med olika bakgrund börjar leva ett liv tillsammans i Sverige. Boken kommer att handla om det svåra att bli integrerad i ett nytt land, en ny kultur och om hur den unga Katarina och Vijay i det nya landet ger sig i kast med detta uppdraget men även om flytten till Frankrike och de långa vistelserna på Mauritius. Detta kommer att vara en bok om upprotning, om tårar som rinner och rötter som blöder men även om förankring i allt det nya men framförallt om all den rikedom/erfarenhet/kunskap ett mångkulturellt sammanhang/samhälle för med sig. En bok om att återuppfinna sig själv i ett nytt sammanhang med ett nytt språk.

  • Eva A Franko

  • Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  • För beställning av Fjärilens vingslag, klicka på bilden ovan.
  • Utresetillstånd är min skönlitterära debut. För beställning, klicka på bilden ovan.
  • Arkiv