Jag och Mauritius

6 september, 2011 § Lämna en kommentar

För närvarande skriver jag på en text som bl a handlar om Mauritius. Förr i tiden, för många år sedan, hade jag den mauritiska kulturen (p g a min f d man) väldigt nära mig. Den fanns där i en ständigt pågående interaktion med både mitt eget hemlands kultur (tjecko-slovakisk) och den svenska kulturen, för det var i Sverige som vi hade vårt hem. Det är den mauritiska kulturen jag vill fokusera på i detta inlägg.

När jag levde så nära inpå den mauritiska kulturen hade jag sällan möjlighet att betrakta den på avstånd. Jag hade inte tid att smälta och bearbeta den. Nej, då fanns det inte tid för reflektion över det liv jag levde. Det var intensivt och snabbt. På något sätt levde jag rakt igenom den mauritiska kulturen. Jag fick tillgång till den men visste sällan varför sakerna förhöll sig till varandra som de hade gjort.

Många år har gått sedan dess. Och under de här åren har jag fått möjlighet att stanna upp. Jag har också fått möjlighet att gå tillbaka och ta igen kunskap om Mauritius som jag inte hunnit med förut. Jag fick helt enkelt gå tillbaka och söka kunskap om den kultur som redan var en självklar del av mig. Och med avstånd till det som har varit har jag förstått sakerna på ett nytt sätt.

Här vill jag nämna en skönlitterär bok som delvis handlar om Mauritius och dess historia. Jag har läst nobelpristagaren J.M.G. Le Clézios Allt är vind. Vad gäller ”mitt Mauritius” skulle jag vilja säga att ”Allt är inte vind!” Jag tillåter mig börja med att göra en negation på J.M.G. Le Clézios titel. Huvudpersonen Jean Marro får via faster Catherine släktens Marros historia på Mauritius återberättad. Catherine, som fick lämna Mauritius när familjens företag gick förlorat berättar för Jean. Hon lämnade men glömde aldrig, Mauritius går inte att glömma! Förresten, har ni läst den?

Tillbaka till historien i boken, den delen där Le Clézio gör en fantastisk skildring av en relation mellan två små flickor, Somapraba och Catherine. Somapraba vars släkt kom till ön Mauritius från södra Indien och Catherine som var fransyska. Det uppstår en stark vänskap mellan dessa två flickor men de vet precis var gränsen för deras vänskap går. Somapraba och Catherine lever i två helt olika världar och gränsen mellan dessa världar är också fysisk, bäcken Affouche (den heter något annat i verkligheten) jag vet det för jag har varit där. Och huset som byggdes av släkten Marro finns också kvar, det finns på andra sidan av Affouche.

Jag har själv varit på Mauritius många gånger. Jag har sett ön från min sida. Jag har tittat på Affouche uppifrån, neråt i den djupa ravinen. Den var mycket djup. Jag har sett huset, släkten Marros hus på andra sidan av ravinen. Ja, Somapraba och Catherine visste precis var gränsen för deras vänskap gick. Många år har passerat sedan mina vistelser på Mauritius, ett helt sekel sedan Somaprabas och Catherines vänskap. Och med avståndet till min egen historia med Mauritius undrar jag förstås om ravinen fortfarande finns kvar. Jag ska be min dotter att undersöka saken. Hon åker till Mauritius om någon månad.

”Allt är inte vind!” Tvärtom, den mauritiska kulturen finns kvar inom mig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Jag och MauritiusEvas perspektiv.

Meta