Min faster Agnès

14 september, 2011 § Lämna en kommentar

Kontakten med den franska kulturen påbörjades mycket tidigt för mig, så tidigt att jag knappast kan minnas när. Frankrike har alltid funnits där för mig trots att jag växte upp i ett annat land. Allt började egentligen när pappas storasyster Agnezka utvandrade från den slovakiska landsbygden till Frankrike. Agnezka som i Frankrike så småningom blev Agnès. Även idag när jag sitter här och skriver om faster Agnès kan jag känna väldigt starkt att ”fjärilens vingslag” kom in i släkten Franko redan här. Vingslag som kanske även format min egen väg trots att denna händelse inträffade långt innan jag själv föddes.

”Fasters utvandring präglade mycket starkt vårt familjeliv. Bilden om Frankrike som faster förmedlade fascinerade mina föräldrar, som successivt började bygga upp sin tillvaro genom att vända sig västerut. Via denna länk, den öppning de hade mot Frankrike, pumpade de näring för att rädda sig själva under det kommunistiska styret. Det var som en frihetens länk, en navelsträng för dem.

I början av 60-talet lyckades min pappa, på inbjudan av sin syster Agnès, att få utresetillstånd till Frankrike. Det var hans första besök hos sin storasyster. Utresetillstånd, tillståndet att resa eller att lämna landet för en viss period, var precis som det låter ett tillstånd att resa ut, ett ord som kom att prägla min uppväxt.”

”Den 21:a augusti 1969 var jag och min mor på väg till Paris. Detta var precis på dagen ett år efter att den sovjetiska och de i Warszawapakten allierade ländernas armé invaderade Prags och hela Tjeckoslovakiens gator. När jag och min mor, kvällen innan vi kom till Paris, passerade Prag var situationen ganska kaotisk på ”Hlavní nádraží”, Prags centralstation. ”Det pågår skottlossning, det pågår skottlossning”, ropade en av passagerarna som nyss stigit på tåget. ”Behåll lugnet, vi måste komma iväg”. Snabbt spreds rykten på tåget om att polisen jagade demonstranter som hade samlats på olika platser i Prag för att påminna om årsdagen då landet invaderades. Även andra passagerare som steg på tåget med destination Paris berättade om skottlossning som pågick på olika platser i Prag. Osäkerheten började spridas på tåget och människorna oroades över att inte komma iväg därifrån .

Jag var mitt i tonåren och hade hunnit inse allvaret i ockupationen. Jag var väl medveten om att jag levde i ett ockuperat land. Ofta kunde jag tänka på de sista dagarna, de sista veckorna innan ockupationen, dagar jag mindes som de mest spännande i hela mitt unga liv. Precis som mina föräldrar hoppades även jag in i det sista att dörren till friheten skulle öppnas. Jag drömde om att få bli fri. Naturligtvis visste jag inte riktigt vad friheten innebar, vad det var, hur den kunde kännas, för jag hade aldrig levt i ett land där det fanns frihet.

Under veckan efter den 21:a augusti 1968 öppnades allt upp för mig och jag fick smaka på en känsla av att tillhöra något större, något vidare, något icke avgränsat. Det var som ett hav av möjligheter som öppnades upp för mig. Det liknade något som frihet möjligtvis skulle kunna vara och detta var en berusande vecka i mitt tonårsliv. Är det så här friheten känns? Kunde dessa känslor vara frihetskänslor? Jag tänkte ofta på dessa upplevelser under många år efteråt.

På årsdagen av invasionen var jag på väg till Paris med min mor och där, i Frankrike, visste jag, hade de frihet. Under hela mitt unga liv pratade vi om Frankrike, om att det var ett land som var totalt annorlunda än mitt eget land där jag föddes, där jag höll på att växa upp till en ung kvinna. Jag kände endast till det samhälle och det tillstånd vi levde i. Jag hade en viss föreställning om vad friheten skulle kunna vara, men det var bara en vag aning. Jag hade också en stark känsla av att friheten inte var till för mig, att jag inte hade rätt till den, utan att friheten var till för andra och att de möjligtvis bodde i Tyskland eller i Frankrike. Jag var van vid att betrakta dessa andra med respekt. Jag var van vid att betrakta alla människor med respekt, men jag hade en bild om att de som hade frihet på något sätt var överlägsna mig, oss som bodde bakom järnridån. Jag var mycket nyfiken på hur det skulle kännas för mig att vistas några veckor i ett land som jag visste var fritt.” (Dessa är två korta utdrag ur min kommande bok.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Min faster AgnèsEvas perspektiv.

Meta