Det som inte undgått mig

27 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

”Det handlar om vem man är och det är man inte ensam om att bestämma” skriver Martina Lowden i gårdagens artikel i DN-kultur. Det stämmer, de första reaktionerna kommer tidigt. Det twittras flitigt om krönikan under dagen. Stämmorna twittrar i samma ton som den kraftiga Lowdens med vilken hon förpassar rädslan till det förgångna! ”Och jag har redan lagt för mycket liv på att vara rädd för andra människor” avslutar Lowden med.

Det som inte heller undgick mig igår är inlägget i Axess kulturblogg Om det autentiska och det förkonstlade. Även här tror författaren till inlägget att Lowdens artikel kommer att tas emot med hyllande stämmor men efterfrågar samtidigt ett vidare perspektiv, en mer kvalificerad diskussion som skulle engagera utan att kräva några personliga offer.

Jag citerar: ”Utifrån ett vidare perspektiv finns dock anledning att beklaga att en kvalificerad diskussion om frågor om vetenskap och politik numera sällan tycks kunna föras på ett engagerat sätt på kultursidorna utan att de måste kräva personliga offer av det slag som Heberlein och Lowden exemplifierar.” Jag skulle dock vilja påpeka att Heberleins och Lowdens exempel skiljer sig ifrån varandra på flera väsentliga punkter!

När jag läser ”personliga offer” får jag en snilleblixt och det är där jag påbörjar mitt resonemang. Om Lowden och Heberlein möjligtvis läser föreliggande inlägg skulle jag vilja fråga dem om de känner sig mera som offer efter det att de har gått ut med sina diagnoser och berättat eller om de möjligtvis kände sig mera som offer innan offentliggörandet, då de fortfarande var reducerade till objekt för neuropsykologer/psykiatriker i det avseende som diskuteras.

Och här kommer den, min huvudfråga! Precis som författaren till blogginlägget i Axess efterlyser jag ett vidare perspektiv. Det skrivs, det twittras, det bloggas men vad säger vetenskapen? Ja, vi saknar en diskussion någonstans i korsningen mellan vetenskap och kultur som möjligtvis skulle kunna uppstå om gränsen mellan vår uppfattning om det subjektiva och det objektiva omdefinierades, luckrades upp lite. Är det kanske detta som Heberlein och Lowden offrar sig för? Offrar sig för alla dem som inte vågar komma ut om inte med ”sina diagnoser” så åtminstone med de forskningsresultat de kommer fram till! Och jag avslutar med att modifiera Lowdens citat från ovan lite grann: ”Det handlar om vem vi är och det är vår uppgift att tillsammans bestämma vart vi är på väg”!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Det som inte undgått migEvas perspektiv.

Meta