Kvinna och invandrare

1 januari, 2012 § 4 kommentarer

För någon vecka sedan läste jag en kort notis i DN om Eva Joly, miljöpartiets presidentkandidat i Frankrike. Jag tror att de flesta vet att Eva är en norska som har bott i Frankrike i över 50 år och att hon är välkänd inte bara i Frankrike utan även utanför de franska gränserna. Notisen i DN handlade om missnöjet över hennes något sjungande franska med norsk brytning och att hon i ett långt försvarstal varit tvungen att redogöra för inte bara det hon har åstadkommit hittills men även försvara sitt sätt att tala franska.

Snabbt kom jag att tänka på Julia Kristeva, en annan invandrarkvinna som kom till Frankrike från Bulgarien under 60-talet och undrade över hennes erfarenheter av att som offentlig  person och författare använda det franska språket. Jag började söka efter kunskap om Kristeva och om hon själv hade beskrivit denna erfarenhet någonstans. Jag har läst flera böcker av Julia Kristeva, ”Främlingar inför oss själva” säger en del om Julias erfarenheter av vad det innebär att vara en ”främling” i ett annat land.

Kvinna och invandrare är ett ämne som ligger väldigt nära mig själv men jag hoppas förstås att det är av intresse även för många andra. Jag vill betona att det jag skriver här än så länge är funderingar som jag har haft länge, funderingar över något som jag skulle vilja ägna mer tid åt att skriva om i framtiden. Funderingar över vad det innebär att vara kvinna och bo och arbeta i ett annat land och använda sig av ett annat språk än sitt modersmål. Hur mycket krävdes t ex av Eva Joly att komma dit hon är idag och vilken roll det franska språket har i hennes liv? Jag själv tror inte att hon idag har tid att tänka på språket, det gör däremot hennes motståndare, inte bara tänker på det utan verkar också använda det emot henne.

Jag kom att tänka på ett annat inlägg som jag för någon månad sedan skrev på twitter och som löd ungefär så här: Det bästa jag har gjort är att flytta till Sverige, det sämsta att lämna mitt land. Jag tror att det första ni kommer att tänka på när ni läser detta  är konflikt, för i vanliga fall tycks dessa två påståenden vara i total frontalkrock med varandra. Och så var det också i början för mig i det nya landet, det var mycket som var i konflikt efter det att jag lämnade mitt hemland. En tydlig konflikt, som jag minns det, uppstod när jag konfronterades med det nya samhällets syn på kvinnan. Jag  fick själv så småningom avstånd till den östeuropeiska kvinnan och började lära mig att betrakta henne från ett nytt håll.

Jag växte upp i ett samhälle under den kommunistiska perioden och var van att se att både kvinnor och män arbetade. Jag var ovan vid tankar om att kvinnor var ojämställda. Jag växte alltså upp i ett samhälle där man tänkte helt annorlunda om genus/kön. Eller bättre sagt, man tänkte inte runtom dessa frågor. Det var lagstiftat att kvinnor och män var jämställda. Och med detta tog frågan slut. Hur sakerna förhöll sig i verkligheten hade jag än så länge inte mycket egen erfarenhet av. När jag sedan flyttar till Sverige tar det för mig flera år att bara börja förstå hur man tänker kring kvinnor och män och jämställdheten. Jag minns att jag ofta tänkte att jag själv kom från ett samhälle där kvinnor och män redan var jämställda och hade svårt att förstå vad diskussionen i Sverige handlade om. Det var slutet på 70-talet. Det jag reagerade på var att kvinnorna i Sverige på många olika sätt var annorlunda jämfört med de kvinnor jag var van att se runtom mig i mitt gamla hemland, annorlunda jämfört med mig. Med ökad medvetenhet om dessa frågor började jag mer och mer inse att som en östeuropeisk invandrarkvinna i Sverige hade jag en stor uppförsbacke framför mig. Att lära sig det svenska språket var en självklarhet för mig. Att lära sig förstå att kvinnans position i det nya landet var annorlunda var jag inte ens medveten om i början. Jag blev omsluten av ett nytt samhälle och ganska snart började jag konfronteras med mitt eget sätt att vara kvinna på. Åren som följer är ganska omvälvande för mig.

De omvälvande åren var många. Det tog tid för mig att inse vissa saker, andra hoppades jag skulle komma med tiden. Jag är idag medveten om att vi brottas med normer, värderingar, förutfattade meningar, bilder vi har om hur t ex kvinnor ska vara och bete sig, etc. etc. Vi har en könsmaktsordning med värderingar djupt förankrade  i språket, i berättelser. Berättelsen har lyfts upp även som kunskapsform. Om detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg.

Och nu tillbaka till Eva Joly och Frankrike. Är det egentligen inte på det sättet att maktens språk eller maktens berättelse börjar urholkas av berättelsens makt? Eva Joly har en egen berättelse! Hon har en berättelse  tvärs över kulturer, över språket. Eva har en stark berättelse. Hennes motståndare känner sig maktlösa och tar till den markör som gör henne annorlunda men som idag inte har någon betydelse längre för Eva Joly för den har suddats bort för länge, länge sedan men den verkar fortfarande ha betydelse för hennes motståndare.

Jag skulle än en gång vilja påpeka att tankarna ovan är funderingar jag har kring ämnet som jag vill fortsätta med att utveckla i några av mina inlägg framöver.

Annonser

§ 4 svar till Kvinna och invandrare

  • Evas Perspektiv skriver:

    Jag tillåter mig att kommentera mitt eget inlägg. Dagen efter jag lade upp texten hittade jag ”Mitt Europa” av Czeslaw Milosz på ”Bokens stad” i Mellösa. Jag citerar från boken: ”Nej, jag skall aldrig härma dem som utplånar sina spår, som avsäger sig sitt förflutna och som är döda, trots att de med hjälp av intellektuell ekvilibristik låtsas vara vid liv. Mina rötter är där, i öster, och det är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklara vem jag är, så måste jag ändå försöka.” Dessa ord väckte något inom mig, något som passerade genom mitt medvetande och sedan försvann mycket snabbt. Jag hoppas kunna komma i kontakt med det i nästa inlägg när jag skriver vidare om den östeuropeiska kvinnan.

  • Joly tror jag uppfattas som väldigt ofransk, fortfarande. Och ja, jobbig, jobbig därför att hon på många sätt har rätt då hon ifrågasätter det franska. Å andra sidan, när hon t ex föreslog eller menade att den 14 juli borde firas mer som den 17 maj – med flaggviftande barn och konfetti, och inte med militärparader, så tycker jag nog att en viss kritik var befogad. De två ländernas historia är inte densamma.

    Vad gäller din egen kommentar kan jag bara hålla med den du citerar. Jag tänker så här, man kommer förhållandevis ung och inställd på att komma in, fungera, lära sig språk, bli en del av – och så visar det sig svårare än man hade trott. Jag tror inte att jag mötts av en överväldigande mängd fördomar, även om de finns, motståndet sitter i mig själv. Jag vägrar (numera) bli någon annan än den jag är. Formad av ett språk, ett land, en kultur, det går inte att ta bort. Så, slutsatsen blir att jag får leva med en viss missanpassning.
    Å andra sidan är det inte helt uteslutet att jag med åren hade kommit fram till något liknande även om jag hade varit kvar i Sverige.

    Gott Nytt År på dig, och Lycka till med boken. Kan man kanske köpa den? Jag kommer att vara i Sverige (Stockholmsområdet) i andra halvan av februari, kanske kunde det ordnas på något sätt då?

  • Evas Perspektiv skriver:

    Tack för din kommentar Karin! Intressant att få ett inifrånperspektiv. Det är inte så ofta som det skrivs om fransk inrikespolitik i svenska dagstidningar, tycker jag. Även om det skrivs ibland så är texten ytligt skriven, artiklarna korta.

    Ang citatet i min egen kommentar, ja, det är precis så jag minns det som du själv beskriver dina egna erfarenheterna i det nya landet. Språket var det viktigaste och sedan sveptes jag med den inre drivkraften att tillhöra! Jag ville tillhöra, jag ville bli en del av det nya samhället. Det var svårt. Och när jag nästan började tro att jag höll på att bli det kom sedan den där medvetenheten om det egna ursprunget nästan smygande på mig och på något sätt väckte mig och som idag gör att jag inte bara vägrar att bli någon annan utan också, känner jag, gör mig stolt över att mina rötter är där i öster som Milosz skriver om. Och jag tror att det är tack vare mina rötter, denna starka grund, som gör att jag även upplever en tryggare förankring i allt det svenska, som också har format mig under så många år hittills, som är en del av mig idag och som säkert har bidragit till att jag hittade till din blogg!

    Och vad gäller min bok, visst kan du köpa den. Roligt att du kommer till Stockholm! Jag kommer att höra av mig till dig!

  • Bra! Då säger vi det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Kvinna och invandrareEvas perspektiv.

Meta