”Den östeuropeiska kvinnan”

17 januari, 2012 § Lämna en kommentar

I ett av mina tidigare inlägg har jag försiktigt resonerat kring ämnet kvinna och invandrare. I detta inlägg använde jag vid minst två tillfällen termen östeuropeisk kvinna. När jag nu har bestämt mig för att skriva om henne börjar jag plötsligt tvivla på om det är rätt att använda denna term, om det överhuvudtaget är rätt att särskilja henne från andra kvinnor som bor och lever i Europa. Finns hon överhuvudtaget i verkligheten eller är hon bara en språklig konstruktion? Med geografiskt avstånd och med kulturell variation skiljer vi oss förstås ifrån varandra i sättet att vara kvinnor, men även sättet att vara män på. Då kan det uppstå ett behov av att markera, benämna etc. Men om hon nu alltså existerar där i Öst, vem är hon i så fall? Vilka är de östeuropeiska kvinnorna?

Termen ”den östeuropeiska kvinnan” finns, den förekommer flitigt i dagspressen, på nätet, inom dokumentärfilm, i böcker etc., etc. Jag har en känsla av att termen intensifierades, började användas allt oftare efter Berlinmurens fall. Det skulle ha kunnat vara så att när muren inte längre fanns uppstod det ett behov av att skilja åt, markera vad som är vad eller vem som är vem. Och i detta fall skulle ett behov av att markera att den östeuropeiska kvinnan skiljer sig, avviker från kvinnan i väst, ha uppstått. Eller skulle det ha kunnat vara så att kvinnan i väst var, av naturliga skäl, någon slags norm, en måttstock på hur en kvinna ska vara även för en östeuropeisk kvinna? Jag har funderat länge kring dessa frågor. Många år faktiskt. Kanske vid vissa tillfällen, när jag själv minst av allt ville bli påmind om att jag också kommer från öst, var mina funderingar som mest intensiva.

Efter murens fall, när det visades dokumentärfilmer, en efter annan, om alla prostituerade flickor utmed de gamla gränserna mellan öst och väst var en sådan tid då jag själv minst ville tillhöra öst, då jag själv minst ville kalla mig för en östeuropeisk kvinna. Flickor som blev lovade arbete, välstånd i väst men istället hamnade i ett träsk. Jag själv har haft möjlighet att se med mina egna ögon vad som pågick när jag vid ett par tillfällen passerade den gamla gränsen mellan väst och öst till mitt gamla hemland. En skrämmande syn, tyckte jag, när jag såg alla dessa tjejer. Många frågor uppstod i mitt huvud. Jag hade få svar. De storslagna drömmar, föreställningar dessa tjejer hade om väst krossades i detta träsk mellan öst och väst. Detta är ett mycket viktigt ämne men jag ska inte gå in på det i förekommande inlägg. Det finns en utmärkt bok i ämnet, fantastisk bok, skulle jag vilja säga, skriven av Kajsa Ekis Ekman med titeln Varat och varan; Prostitution, surrogatmödrarskap och den delade människan, en bok som jag rekommenderar varmt.

Det finns naturligtvis även tillfällen då jag kan känna mig riktigt stolt över att ha en östeuropeisk bakgrund. Dessa tillfällen kommer ofta i samband med att kvinnor som Herta Müller, Angela Merkel, Julia Kristeva, Slavenka Drakulic, Wislawa Szymborska etc., etc. kommer på tal. Ja, kvinnor att vara stolta över, de finns, och det är viktigt att påminna oss om dem. Dessa kvinnor har sina rötter i öst men är idag européer, varken från öst eller väst.

Jag själv lämnade Östeuropa långt innan murens fall. Jag hade möjlighet att leva på den välbärgade sidan av Europa länge. Jag anammade själv även en annan syn. Vi människor är mottagliga för förändringar av vårt tänkande och så var det förstås för mig också efter det att jag lämnade mitt hemland. Jag kom in i ett nytt land, blev omsluten av ett nytt samhälle, en ny kultur, ett annat sätt att tänka som jag gradvis själv tillägnade mig.

Med avstånd till det gamla, det samhället där jag växte upp under den kommunistiska perioden, och idag även med tro på att våra idéer är socialt konstruerade, har jag även lärt mig att förstå den östeuropeiska kvinnan, den östeuropeiska del som finns inom mig. Jag kan idag också bättre förstå den gemenskap som vi kvinnor, men även män, kände med varandra i Östeuropa. Den gemenskap som endast kan uppstå i samhällen, i kollektiv där (för)trycket kommer utifrån. Ty, att bli formad inom en massa, i ett kollektiv, innebär också att man blir inprogrammerad på att reproducera sådana sociala beteenden som kännetecknas av osjälvständighet, medgörlighet, undanglidande, att vara till lags, överdrivet tillmötesgående etc. etc. Beteenden som belönas i ett kollektiv, belönas av auktoriteter, men också beteenden som inte fungerar i ett demokratiskt och fritt samhälle.

Som jag redan tidigare har sagt, med flytten till väst förändrades gradvis även mitt sätt att tänka. Jag anammade en ny syn i det nya samhället och tack vare detta eller p g a detta kunde jag steg för steg, på avstånd, börja se med andra ögon på kvinnor i det samhället jag själv växte upp, där jag själv blev formad till kvinna. Jag glömmer aldrig den tiden, de åren, då jag redan hade hunnit ganska långt in i det nya samhället men trots detta fortfarande befann mig någonstans i skarven mellan det gamla och det nya, den östeuropeiska kollektivistiska/västeuropeiska individualistiska föreställningen om hur en kvinna ska vara, bete sig. Jag kunde få avsmak inför att bli en av dem, kvinnorna i det nya samhället, samtidigt som jag inte ville något annat än att höra till dem, att hitta min kvinnogrupp och tillhöra! Jag ville vara en av dem! Jag lärde mig också vilken enorm kraft sökande efter tillhörighet alstrar.

Som motsatsen till den kollektiva aspekten hos den östeuropeiska kvinnan är individualitet och autonomiaspekten hos den fria kvinnan viktigt. Ty, utan tillhörighet finns ingen trygghet och utan trygghet finns inga fria och autonoma individer. Det är först när vi känner oss trygga som vi också kan känna oss fria. Och vad gäller mig själv, ja, jag har förändrats men kanske inte fullt ut, för först när jag kunde identifiera och till slut även acceptera den östeuropeiska kvinnan inom mig själv började jag gradvis även känna tillhörigheten med den autonoma kvinnan i väst. Och kanske, kanske håller jag även på att hitta min egen kvinnogrupp. Men att endast kallas för en östeuropé kan kännas lite trångt för mig idag. Vi kanske kan bli tvungna att hitta på nya ord, en ny terminologi? För är det inte så att en ny berättelse redan är på gång? Egentligen har den redan pågått under drygt två decennier. Det är krisigt i Europa idag men om vi gör upp med våra nya tillhörigheter skulle det kanske kunna bli bättre?

Jag tar upp dem igen, kvinnorna som redan har påbörjat den nya berättelsen för länge sedan. Herta Müller, Angela Merkel, Julia Kristeva, Slavenka Drakulic, Wislawa Szymborska och … Och ni skulle kunna hjälpa mig med att hitta dem, det finns säkert många fler.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”Den östeuropeiska kvinnan”Evas perspektiv.

Meta