Att skriva på svenska är för mig ett sätt att knyta ihop min livslinje…

25 april, 2012 § 2 kommentarer

Att skriva på svenska betyder för mig också att knyta ihop min livslinje. Att bearbeta och bemästra det genomlevda både innan och efter uppbrottet från mitt eget hemland.

Ni kanske undrar varför jag måste göra det med hjälp av det svenska språket? Jo, det svenska språket för mig är också synonymt med det redskap som jag behöver för att intellektuellt kunna gå vidare. Ty detta redskap innefattar det hittills genomlevda vuxna livet fångat i det svenska språkliga sammanhanget specifikt för mig och genom att jag använder det kan jag återupprätta och klistra samman min livslinje trots revan efter Berlinmurens fall. Jag tror att det endast är med detta levda språk som jag kan hämta mitt förflutna. Hela mitt vuxna liv är omslutet av det svenska språket, jag lever genom det och därmed har jag också förhoppning om att jag och andra med liknande bakgrund som min kan bidra till dess utveckling och vice versa.

Svenska språket är inte mitt modersmål. Jag började skriva på svenska som vuxen. Att börja skriva på svenska var i början en utmaning för mig. Jag kanske hade tur i oturen att jag inte fick möjlighet att studera i mitt eget hemland, att jag till slut lämnade mitt hemland. Att gå över till att börja skriva på svenska var på ett sätt ett måste för mig. Jag hade helt enkelt inte något annat val. När jag flyttade till Sverige stod Berlinmuren fortfarande kvar och delade Öst och Väst. Jag insåg ganska snabbt att det var här i Sverige jag hade min framtid. Jag hade all min utbildning framför mig. Att börja skriva på svenska var för mig aldrig en fråga om jag skulle göra det utan snarare att jag skulle göra det så snabbt som möjligt. Jag började erövra det svenska språket tidigt, redan under de första dagarna, första månaderna i det nya landet. Jag var nyfiken, jag ville veta vad som stod i tidningarna. Jag ville lära mig. Och med det nya språket började successivt också det svenska samhället öppnas upp, den svenska kulturen, det nya sammanhanget för mig. Eller var det kanske tvärtom? Sammanhanget/kulturen runtom mig lämnade avtryck, avtryck som behövde benämningar, ord som jag måste kunna lära mig, behärska, förstå för att kunna leva i det nya sammanhanget som mitt liv erbjöd mig. I vilket fall som helst pågick kommunikationen i båda riktningar. Jag bemästrar med hjälp av de första svenska orden det nya samhälleliga/kulturella sammanhanget som omsluter mig.

Idag minns jag den första tiden i Sverige som det bästa jag varit med om, det bästa för att kunna tillägna mig ett nytt språk och en ny kultur. Och jag uppskattar tills idag de generösa villkor i tillägnande av kunskap på alla sätt det svenska samhället erbjöd mig, erbjuder andra. Och jag måste medge att ibland drömmer jag om att få en möjlighet till i ett annat land, i en annan kultur…

Att skriva på ett annat språk än sitt modersmål var/är inte lätt. I början, minns jag, var allt runtom skrivandet bara en enda stor osäkerhet. Osäkerheten varade under många år men den var på ett sätt mera fysisk i början. Orden skulle vara stavade rätt, meningsbyggnad skulle vara rätt osv. Sedan när jag kände mig mer och mer säker på det fysiska/greppbara blev jag medveten, fast först lång tid senare, om något slags dis, en osäkerhet som förändrades, en osäkerhet som i o f sig fortfarande finns kvar fast kanske i en annan form (om osäkerheten kan ha en form) och som jag på ett sätt gillar idag. Denna osäkerhet gör att jag ibland ryser när jag tänker på språk. När jag tänker på svenska, slovakiska, franska, engelska, ryska, när jag tänker på mina språk. Dagens osäkerhet, den jag känner idag ger mig en rymd, en möjlighet. Möjligheter, skulle jag vilja säga. En osäkerhet som gör att ordens valörer/laddningar för mig på något sätt fått ett antal möjligheter. Först och främst utökade med de möjligheter jag kom med till Sverige för länge, länge sedan från den språkliga tillhörigheten där jag växte upp. Eller är kanske denna kittlande osäkerhet helt enkelt en sammansmältning mellan det jag hade med mig och det jag tillägnat mig i det nya landet. Det jag vill säga är att den kittlande osäkerheten är inte en begränsning, tvärtom osäkerheten är möjligheternas osäkerhet i ett språk, i en mening i ett ord där det alltid finns en möjlighet till som jag måste ta hänsyn till, sedan kanske välja. Eller så låter jag bli att välja och i stället skapar något nytt. Mitt eget helt enkelt.

Ja, jag har min språkliga tillhörighet i olika kulturer där den ena tillhörigheten befruktar den andra, eller alla befruktar varandra. Och eftersom det är i det svenska samhället, kulturen, jag vistas mest, jag lever i så är det det svenska språket som jag utvecklar och som med förhoppning utvecklar mig. Jag väljer att se skogen för alla träd eller gör jag kanske tvärtom? Jo, ibland, när det är viktigare att se de enstaka träden. De kompletterar visst varandra, skogen och träden. Och visst, jag måste medge att jag ibland saknar djupet i språket, det jag skulle haft om jag hade mina djupa språkliga rötter i en och samma språkliga tillhörighet. Men vem har det idag? Vill vi inte alltid kunna åtminstone ett språk till? På riktigt, inte endast de fysiska avbildningarna, med alla valörer, laddningar som man bara kan tillägna sig om man lär sig ett språk i beroende till en kontext, till ett land, kultur osv. Och visst kan man lära sig flera språk som är inbyggda i samhälls/kulturkontext om man också har möjlighet att vistas där.

Och hur blir det då med det historiska arvet som språket bär med sig? Jo, det är vi som använder språket som också är delaktiga i dess utveckling, i dess historia och dess arv.

Annonser

§ 2 svar till Att skriva på svenska är för mig ett sätt att knyta ihop min livslinje…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Att skriva på svenska är för mig ett sätt att knyta ihop min livslinje…Evas perspektiv.

Meta