3. Varför ska vi skriva, berätta? Vad är ”narratives” och var någonstans kommer ”narratives” in i personligheten?

19 september, 2012 § Lämna en kommentar

Saken är ganska klar att vi idag mer och oftare förmedlar oss via skrivande jämfört med t ex för 10-20 år sedan. Vi skriver och berättar och de enorma framstegen inom informationsteknologin uppmuntrar oss dessutom till detta. Tack vare utvecklingen av den digitala tekniken lever vi idag mer och mer interaktivt. Vi är med på twitter, facebook, vi bloggar och skriver mail och meddelanden via nätet. Med hjälp av språket och skrivandet skapar vi små eller stora berättelser. Berättelserna och hur de förmedlas har blivit centralt i våra liv. Idag har vi ofta möjlighet att komplettera våra berättelser med t ex bilder och annan multimedia. Men det är vikten av det berättande eller skrivande språket och var någonstans dessa berättelser eller ”narratives” kommer in i våra personligheter som jag vill ta upp i detta inlägg.

Språket har alltså en mycket viktigt roll i våra liv idag. Jag menar först och främst det skrivna språket. Att behärska ett språk ger oss makt men språket kan också få makt över oss själva om det t ex förblir oanvänt eller om berättelsen inte (kan) har berätta(t)s. Då kan vi förbli kvar i berättelsens grepp istället för att få grepp om den.

Inom den psykologiska vetenskapen finns det mängder av personlighetspsykologiska teorier som var och en berättar något om personligheten. Var och en från sitt håll, sitt speciella perspektiv. En av dessa är teorin om de personliga dragen ”Big five” som klassificerar människor enligt fem olika dimensioner. Dessa är extroversion, neuroticism, samvetsgrannhet, behag och öppenhet för att uppleva. Forskningen visar att individuella skillnader i ovannämnda egenskaper (dimensioner) speciellt hos vuxna är förvånansvärt stabila över tid. Man kan också se dem som ett slags pelare i personligheten för de är starkt förutsägbara för livets utfall på viktiga områden.

Den amerikanske psykologiforskaren och professorn Dan McAdams har länge intresserat sig för hur olika personlighetsteorier förhåller sig till varandra. Om vi förut har sett olika teorier beboende olika nivåer i en strikt hierarki ser han dem idag istället som olika lager som personligheten består av. Alltså gradvis framväxande lager i den utvecklande personligheten. Han menar också att de personliga dragen i en eller annan form har funnits där från allra första början och ser dessa mer eller mindre genetiskt drivna. Han menar dessutom att dessa kan ha mera makt över livsberättelser än livsberättelser över de personliga dragen. Även om de personliga dragen utvecklingsmässigt ses som ”seniora” lager är det med dessa vi visar (yttre lager) hur och vem vi är, medan de djupare lagren (”narratives”), som utgör den inre kärnan, däremot först måste tas fram, ibland med stor möda (min egen anmärkning), på ett eller annat sätt. Och det är här den ”narrativa identiteten” och vikten av språket kommer in, menar han, oftast först hos den vuxna individen. Det är alltså med hjälp av språket som vi kan ”ta/lägga fram, veckla ut, visa upp” vår berättelse. Och om berättelsen förändras förändras även personligheten och detta kan påverka även den anmärkningsvärda stabiliteten i de personliga dragen. Och McAdams går längre än så, han menar att vart och ett av dessa olika lager som personligheten består av inte är statiska, tvärtom de förändras och förändrar varandra och vi kan alltså omformulera/omförhandla våra tidigare upplevelser utifrån dagens perspektiv och på det sättet uppleva en integrerad och enhetlig livslinje.

Jag tycker att hans teorier verkligen passar in, är i samklang med vår tid och den teknologiska utvecklingen som omsluter oss idag. Så varför ska vi skriva? Varför ska vi berätta? Ja, för att få grepp om vår berättelse och inte tvärtom. För saken är den att vi var och en har minst en berättelse (en bok) inom oss själva (vårt liv) och vi verkar leva i en tid som gör det möjligt för oss att ta fram den. Kanske bara för att kunna frigöra oss från det förflutna för att kunna gå vidare? Eller binda ihop en linje som brustit? Upprätthålla kontinuitet och flöde? Och är det inte lite av en paradox vi bevittnar idag? Kanske borde vi först och främst ha en god relation till oss själva och våra liv (den kontinuerliga livslinjen) för att kunna upprätthålla goda relationer med vår omgivning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande 3. Varför ska vi skriva, berätta? Vad är ”narratives” och var någonstans kommer ”narratives” in i personligheten?Evas perspektiv.

Meta