Mödrar och döttrar

29 september, 2012 § Lämna en kommentar

Apropå det här med livslinje, som jag skriver om då och då här på min blogg och när jag börjar tänka djupare om den och om hur livet liksom vecklar ut sig för en, kommer jag alltid att tänka på min mamma. Hon som alltid har bott där, på samma plats i Slovakien, där även jag föddes och växte upp. Och om jag dessutom börjar tänka geografiskt så har min linje liksom tagit sig stora språng inte bara inom Europa, Sverige och Frankrike, utan även mellan kontinenter, Afrika, ända till Mauritius… Den har liksom hängt på, tagit sig friheter, min linje. Men det är inte de stora dragen som jag vill skriva om här. Nej, tvärtom, det är de små detaljerna som trots allt har hållit linjen förankrad.

För någon vecka sedan kom jag tillbaka från Slovakien, där jag har återigen tillbringat några dagar med min mamma. Och nästan varje gång vi träffas (det är tyvärr mindre ofta nuförtiden) avhandlar vi två sådana viktiga detaljer (saker) som har tagit sig ganska stora proportioner. Den första är en klänning, mammas klänning som hon sydde åt sig själv för ungefär trettio år sedan. En gång kom faster från Frankrike och hade ett tyg, som både jag och mamma ville ha, med sig. Den andra saken är en flaska med en speldosa och en dansande docka under en glaskupa inuti flaskan. Den kom pappa med hem en gång under 60-talet när han för första gången fick utresetillstånd till Frankrike. (Jag vet inte om det går att förstå vilket värde materiella saker från väst hade för oss som levde under kommunism. Det kanske är svårt att föreställa sig. Det handlade helt enkelt om en brist, liksom en hunger som inte blev tillfredställd. Inte bara hunger efter materiella saker, det hade med kreativitet, estetik, mångfald att göra. Allt var utestängt! Det var tomt! Det var nästan som om reaktionerna kom djupt inifrån kroppen när man såg dessa saker från väst.)

I alla fall, det som i verkligheten hände var att som ägare till flaskan blev min familj uppsökt av inte bara släktingar, grannar och vänner men även av vännernas vänner som ville se och lyssna till flaskan. Det var inte innehållet som lockade. Likören var för länge sedan urdrucken. Vi kände oss förstås mycket annorlunda och efterfrågade i byn. Något liknande tror jag att mamma upplevde i sin nya klänning. Komplimanger, alla komplimanger hon fick av sina vänninor. Klänningen liksom lyfte upp henne ur allt det gråa och trista, gjorde henne annorlunda.

Under åtminstone de senaste tio åren har dessa två saker upptagit min och mammas diskussion då vi har träffats. Jag skulle absolut ta både flaskan och klänningen med mig tyckte mamma. Problemet var att det tog tid för mig att inse den magiska kraft som dessa två saker besitter, det värdet mamma tillskriver dem, ungefär som den kraft som två noder eller punkter har för att hålla en länk, en linje på plats. Under tiden har både jag och mamma insett saker. Jag, värdet av laddade symboler som kan hålla en förankrad, och mamma, värdet av en tillitsfull förmedlare av detta arv. Så, nu är både klänningen och flaskan hos mig! Och jag hoppas att jag klarar av att förmedla arvet till mina döttrar lika bra som mamma gjort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mödrar och döttrarEvas perspektiv.

Meta