Sara Mannheimer och jag

9 december, 2012 § Lämna en kommentar

HandlingenFör några veckor sedan läste jag Handlingen av Sara Mannheimer som kom ut 2011. Egentligen vill jag inte göra någon recension av boken. Jag vill hellre skriva något om mina egna speglingar i Mannheimers text. Handlingen finns fortfarande kvar på mitt bord där jag brukar lägga böcker som jag läst klart men känner att jag inte är riktig klar med trots att jag läst klart dem. Jag går förbi bordet och tittar på Handlingen och jag vill något mer ut av den. Visst känner jag igen mig i det Mannheimer skriver om. Många av er som har läst boken kanske har samma eller liknande erfarenhet? Och egentligen borde jag redan ha släppt den och gått vidare och försöka få perspektiv över min egen labyrint och göra den till en horisont som jag kan överblicka, få perspektiv men nej! Jag går tillbaka, till texten, boken och mig själv.

Máram höll sig nära. Han sa inte mycket, men han var hela tiden intill, rörde sig kring mig som en värmekälla. Och jag, ville jag ha honom där? Jag behövde inte svara. Jag bar på den väldiga tomheten. Jag måste lära mig att leva med den, istället för att ödsla min kraft på att bli av med den. Kanske var det i någon mening läkande att Máram fanns där, stundtals kunde jag förnimma den starka kärleken, men på samma gång var det just hans närvaro som höll den stigande runda sorgen levande i mig.

Och vem av oss känner inte igen sig i dessa ord Mannheimer diktar fram? Kvinnor som försöker få ihop (arbets)livet med relationen, med ”ett Hem, med kök, mellanrum, inre rum och inte minst – ett Bibliotek”… Och den inre tomheten där meningen med en kvinnas liv istället borde ta sin plats eller kommer (med förhoppning) så småningom att ta sin plats..

De gånger jag tillät våra kroppar att mötas svällde den innerliga nollan och blev ett gap som slukade min kärlek på fläcken. Istället för lust kom vågor av tårar. Men tanken på att lämna Máram gjorde mig om möjligt ännu sorgsnare. Det fanns ingen lindring. Máram tittade på mig, han skakade sakta på huvudet, men ha sa ingenting.

Jag minns Mannheimers första roman Reglerna som jag läste när den kom ut 2008 och Handlingen ser jag som en naturlig fortsättning på den. En fortsättning på författarskapet, en utveckling av berättarjagets linje eller hur berättarjaget lösgör den (linjen eller sig själv) från de labyrintliknande strukturer som många gånger är ganska kaotiska eller på gränsen till kaos där berättarjaget försöker skapa ordning på sitt sätt.

Sara Mannheimers andra roman är en poetisk berättelse om en kvinnas kamp för att betvinga sin verklighet och skapa mening. Här finns ett Hem, med kök, mellanrum, inre rum och inte minst – ett Bibliotek. [Och en man, Máram, mitt eget tillägg.] Hennes vedermödor att – med hjälp av den något kniviga guiden Roland Barthes Litteraturens nollpunkt – våga närma sig världslitteraturen driver Handlingen framåt. Men den rymmer också en skärande vacker skildring av det liv som gått förlorat. En brist och en sorg som samtidigt visar sig vara drivkraften bakom att ge sig hän åt litteraturen. Frågan om var gränsen går mellan liv och skrift löper som en röd tröd genom hela boken.

Och nu kan jag ställa boken tillbaka i bokhyllan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Sara Mannheimer och jagEvas perspektiv.

Meta