Apropå svenska dryckesvanor

8 februari, 2013 § 2 kommentarer

koppartälten Jag promenerar ofta i Hagaparken förbi Koppartälten och sedan tillbaka mot stan igen. En av dagarna här i början av året såg det ut ungefär så här som på bilden. En fantastisk byggnad, en fantastisk dag. Ofta tittar jag mot Koppartälten redan när jag går uppför backen på väg mot dem och kan känna något slags vemod, samhörighetskänsla med denna miljö idag. Jag har gått här länge, började när döttrarna var små och sedan fortsatte år efter år. Inne i byggnaden kunde man äta medhavd matsäck, jag vet faktiskt inte om det fortfarande fungerar på det sättet. I alla fall, ofta när jag promenerar i parken kommer olika bilder fram som har att göra med min kontakt med inte bara den svenska arkitekturen utan även med kulturen i största allmänhet. Att jag tänker/frammanar olika bilder har säkert att göra med att jag för närvarande arbetar med mitt andra bokmanus som i stora drag handlar om min första kontakt med Sverige, landet som jag flyttade till för länge sedan. Jag minns/bearbetar olika episoder, situationer som jag hamnade i alldeles i början av min tid i Sverige.

Under flera dagar har jag tänkt på en händelse som jag faktiskt inte tagit upp i manuset men tänker istället bearbeta här på min blogg. Det var strax innan midsommar, första året i Sverige. Vi, jag, min man och döttrarna, blev inbjudna till vår dagmammas lantställe på Torö inte långt från Nynäshamn. Vi blev hämtade med bilen på pendeltågstationen, minns jag. Det var en fantastisk midsommarafton. Konstigt nog minns jag inte dansen runt midsommarstången. Det jag minns och som på något sätt etsat sig fast på min näthinna eller bättre sagt djupt inom mig är följande händelse.

Vi befinner oss i någon slags föreningslokal där vi har knytkalas. Rummet är ganska stort, borden är utplatcerade utmed rummets väggar, det är tomt i mitten där barnen springer fram och tillbaka genom rummet. Gästerna börjar ta fram sin mat och det gör vår dagmamma med, vi var hennes gäster. Detta med knytkalas var inte helt nytt för mig för jag hade redan varit på flera knytkalas under tidigare månader i Sverige. Plötsligt när jag/vi redan sitter där på våra platser ser jag att min bordsgranne (en bekant till dagmamman) tar upp en flaska som han har på golvet intill sina fötter, häller något i ett litet glas, korkar tillbaka flaskan och ställer den tillbaka på golvet igen, tar det lilla glaset i handen häller vätskan i sig och sedan, utan att titta varken på mig eller någon annan, fortsätter att äta. Jag blev chockad, vågade inte titta åt hans håll, tittade ner i bordet och såg honom bara lite grann utifrån vad jag kunde se i min begränsade synvinkel. Jag vet inte riktigt vad jag kände, jag tror att jag skämdes å hans vägnar, möjligen kände jag mig förolämpad, avvisad kanske, tänker jag idag. Jag hade knappast hunnit att växla några ord med honom. Vi sa bara hej till varandra, minns jag. Denna lilla episod har på något sätt skakat om mig. Det var något som jag aldrig tidigare sett och som jag reagerade mycket starkt på. Jag var van att där jag kom ifrån bjöd man varandra inte bara på mat, knytkalas var nytt för mig men kändes ändå som någon slags praktiskt lösning. Men att ha med sig en medhavd flaska med sprit som man dricker av alldeles själv fast man är i sällskap med andra, dessutom ett stort sällskap i detta fall, krockade totalt inom min föreställningsvärld. Kanske p g a att förtäring av alkohol ansågs vara den mest sociala aktitiviteten, ett tillfälle där man kunde knyta an till varandra, ha roligt tillsammans, skåla och bjuda på helt enkelt. Att dricka alkohol var en helt och hållet social angelägenhet i mina ögon. Jag skulle vilja säga att jag upplevde kanske en av de första ”kognitiva/tanke-dissonanser” denna midsommar. Att det var just denna episod som jag kommer att tänka på när jag minns den första midsommaren i Sverige kan jag inte förklara.

När jag tänker vidare så har jag så småningom utökat mina erfarenheter inom ”alkoholområdet” 🙂 i den svenska kulturen. Det tog oerhört lång tid för mig att anpassa mig till ”dryckesvanorna” i den nya kulturen. Fortfarande, än idag, kan jag känna ett visst obehag när jag går på Systemet på en fredag eftermiddag och kan bli irriterad över mig själv att jag inte hunnit att köpa den där vinflaskan någon dag tidigare. Men det kanske bara betyder att jag faktiskt blivit mer svensk idag.

Annonser

§ 2 svar till Apropå svenska dryckesvanor

  • Aha, du har mött den svenska snålheten med de dyra dropparna! Var och en tar med sig drickat själv. Ja, det där är ju typiskt svenskt att sitta med sin medhavda pava, och dessutom ställa den under bordet. Min mamma växte upp i ett frireligiöst hem, där ställdes flaskan också under bordet, men av helt andra skäl. Min italienska man skulle bli lika förvånad som du blev.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Apropå svenska dryckesvanorEvas perspektiv.

Meta