Terapitrenden i TV-soffan eller en intellektuell rörelse?

19 februari, 2013 § Lämna en kommentar

Jag blev inspirerad att skriva följande inlägg efter att jag hade läst Eric Schüldts artikel Svaga stjärnor lyser starkast i förra veckans Fokus. Tyvärr kan artikeln ej läsas på nätet.

Sår i själen ett måste för kändisar, står det på FOKUS framsida. Det första jag tänkte på var om det överhuvudtaget finns någon som inte har sår i sin själ i dagens värld och är vi i så fall alla, med våra såriga själar, potentiella kändisar? Med tanke på den enorma explosion av sociala medier finns det möjligheter att höras/synas. Men är det verkligen kändiskapet som intresserar mest eller är det drivkraften som ligger bakom vår strävan efter att bli ”omplåstrade” som är av större värde?  Och som kanske t o m håller på att bli en intellektuell rörelse? I vilket fall som helst kommer vi närmare varandra, kändisarna och vi andra, åt vilket håll närmandet sker återstår däremot att se.

Psykologin härstammar från en tro att det finns något dolt inom människan.

Att svaghet kan utgöra styrka vittnar därför om en intellektuell rörelse. Dagens dröm uppmuntrar inre reflektion, bekännelse och förlåtelse.

Har du inte ett själsligt sår att visa upp har du inte i offentligheten att göra.

Citaten är hämtade ur Eric Schüldts artikel.

Jag själv tror att det vi/samhället genomlever idag snarare handlar om en intellektuell rörelse än kändiskapet. Det mesta handlar troligtvis om ett intresse för berättande som man kanske skulle kunna se som någon slags förlängning av den tidigare terapitrenden och som vi idag håller på att lämna bakom oss!? Berättandet kan man även se som ett grundläggande villkor för socialt liv. Vi lever i en tid där vi orienterar oss i världen genom våra berättelser.

soyartOm det nu är så att vår samtid handlar om en intellektuell rörelse, vad består denna rörelse i så fall av? Vilka är stöttepelarna? Om tillståndet idag handlar om vikten av själsliga sår och att visa upp dem (t ex terapitrenden i TV-soffan)  så tror jag att strävan efter att läka dessa själsliga sår är drivkraften i vår tid. Vi behöver bli ”omplåstrade” och så småningom hela.

Jag skulle vilja stanna upp här för jag tror att vi befinner oss i detta tillstånd av öppna sår som behöver läkas. Ett själsligt samhällstillstånd som håller på att bli en intellektuell rörelse och som har uppstått tack vare att vi vågar att öppna upp/riva ner murar. Att riva de egna personliga murarna gentemot omvärlden är lika viktigt som det var att riva muren i Berlin. Eller förresten, var det där allt en gång började? Eller kanske i terapirummet där vi började berätta? Och sedan gick det lite av sig själv som en vind genom hela västvärlden ända till Berlin och senare vidare bl a genom den arabiska våren etc. Men då hade vi redan internet förstås för behovet av att berätta var redan stort.

Psykoanalysen fick ett enormt inflytande, inte bara för de patienter som behandlades, utan den mjuka divanens idéer har gått igen i allt från surrealistisk konst till Woody Allens återkommande porträtt av sig själv i rollen som den hämningslöse neurotikern i möte med sin analytiker. Etc. etc.

Men tillbaka till individen. Jag behöver inte gå långt, jag kan gå till mig själv. Hur mycket vågar/vill jag själv öppna upp, berätta, visa upp mig? Jag vet att jag också har behov att berätta men vill göra det försiktigt. Jag har t ex börjat att öppna upp mina erfarenheter från den akademiska världen, mina erfarenheter av att vara kvinna, en östeuropeisk kvinna och invandrare, erfarenhet av ett blandat äktenskap, av att leva i exil. etc. etc.  Ibland kan jag känna att hela jag är en enda projektionsyta, en oöppnad yta som på gott och ont finns kvar. Ta t ex Östeuropa, hur mycket intresse/nyfikenhet finns det i väst för Östeuropa? Ett intresse som saknas, människor som inte har blivit tilltalade, områden som fortfarande är oupptäckta. Som exempel skulle jag vilja ta upp Göran Rosenbergs bok om sin polsk-judiska bakgrund, Ulf Adelsohn har inte skrivit någon bok än, men det var inte länge sedan han berättade i ett TV-program om sin polska bakgrund.

Ja, såren kanske var för djupa, det behövdes tid. Och det är alltså det det handlar om, att såren kan läkas om den andre/de andra finns som är villiga/intresserade att fråga, se/lyssna, begrunda, bekräfta, upptäcka, den här gången inte i terapisoffan. Möjligheterna finns överallt i samhället. Att upptäcka att kändisarnas/andras sår liknar mina egna och att vi på detta sätt hjälper varandra att bli hela. Empati, stöd, bekräftelse att bry sig om varandra verkar helt enkelt vara de nya vapnen. Nu kanske jag är lite lyrisk här men om det nu är så att detta nya som vecklar ut sig här framför oss verkligen är någon form av intellektuell rörelse så skulle det kanske kunna betyda att vi på sikt har ett bättre samhälle här framför oss och för den skull behöver vi kanske inte vara kändisar. Det kanske bara räcker med att vi bryr oss om varandra en smula? Till syvende och sist handlar allt kanske bara om att vi helt enkelt ser varandra på ett nytt sätt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Terapitrenden i TV-soffan eller en intellektuell rörelse?Evas perspektiv.

Meta