Svensk utomlands

2 april, 2013 § 6 kommentarer

Texten här nedan skrev jag för några dagar sedan då jag besökte södra Tjeckien. Jag publicerar den här på min blogg  i samma form/tempus som jag skrev den då.OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag känner mig aldrig så svensk och stolt över det som när jag befinner mig utomlands. Utomlands kan vara allt möjligt. Just nu är jag på resa i f d Tjeckoslovakien, först var jag i Slovakien och nu befinner jag mig i södra Tjeckien. Jag har återigen samma känsla, jag är svensk, jag vill vara det och jag är stolt över min sammansatta svenskhet. Jag kan faktiskt skämmas lite inför mig själv över denna känsla och över att överhuvudtaget skriva om den, men så slutar jag att vara känslomässig, börjar istället tänka mer rationellt och försöker förklara/rättfärdiga det hela för mig och kanske för andra också. Jag har så här dags bott i Sverige under längre tid än i mitt gamla hemland, jag har faktiskt spenderat hela mitt vuxna liv i Sverige. Problemet är att jag skulle vilja ha denna känsla lika starkt även när jag befinner mig hemma i Sverige men så är tyvärr inte fallet.

När jag befinner mig hemma i Sverige kan jag fortfarande betrakta svenskheten utifrån trots alla dessa år i landet. Betraktelsen är ömsesidig, även jag själv blir till ett objekt som fortfarande betraktas. Varför är det så? Och nu kommer jag nästan omedelbart att tänka på artiklarna av Jonas Hassen Khemiri, och Jasenko Selimovic, men även Lidija Praizovic trots att Lidijas artikel först och främst handlar om kvinnor och feminismen. I grund och botten handlar artiklarna om diskriminering, rasism, utanförskap, att inte bli insläppt, att inte räknas etc, etc. Objektifiering, att bli betraktad, granskad, att med bara en enkel blick bli avvisad, tillrättalagd, fråntagen sin plats etc, etc. Jag kan nästan till hundra procent gå in i Jonas Hassen Khemiris kropp och förstå vad han menar. Den förmågan har jag fått av mina döttrar som har svensk-mauritisk identitet. Jag kan gå in och ut och in igen. Synen inifrån gör mig alltid mycket förbannad. Det jag ser finns än idag, det är en mycket verklig bild Jonas Hassen Khemiri förmedlar. Jag kan även hålla med Jasenko Selimovic men inte allt.  Men tillbaka till mig själv och min svenskhet som på något sätt stärks när jag befinner mig utanför Sveriges gränser. Varför blir det så?

Jag glömmer aldrig ögonblicket när jag på min gamla arbetsplats hörde att jag blev kallad för ”tjeckiskan” av mina arbetskollegor. Jag vaknade till, visste inte att det var mig det handlade om. Först vände jag mig om och letade själv efter tjeckiskan och undrade vem det var. Det tog en stund att inse att det handlade om mig trots att jag hade bott i landet i över 25 år och åtskilliga gånger berättat var jag kommer ifrån och att Tjeckien och Slovakien idag är två olika länder. (När jag tänker efter så hade jag egentligen inget emot att blir kallad för ”tjeckiskan”. Snarare blev jag förvånad över att folk inte hade kunskap om/kunde skilja mellan Tjeckien och Slovakien och dessa två tillhörigheter. För oss som kommer därifrån kan det framstå som total okunnighet. Och då behöver jag kanske inte påpeka att arbetsplatsen var i universitetsmiljö.)

Min annanhet i Sverige får jag också demonstrerad/bekräftad genom att folk sänder mig en blick då jag använder mig av det svenska språket. Förvåningen/förvirringen blir ännu större när folk hör men inte ser mig, vänder sig om och inte hittar stereotypen de söker efter. Det talade språket blir ofta till en gräns som folk sätter för mig/avvisar mig. Annanheten som signaleras/tillskrivs mig i Sverige kan ta olika skepnader.

En annan annanhet är den trånga stereotypen som används för den östeuropeiska kvinnan i Sverige och som jag själv då och då får konfronteras med.

Så, varför överväger den svenska identiteten hos mig när jag befinner mig utanför Sveriges gränser? Skulle det kunna vara så att jag kan leva ut den, min svenskhet, för att alla de signaler/begränsningar jag konfronteras med i Sverige uteblir då jag befinner mig utomlands? Min egen erfarenhet säger att detta skulle kunna vara en rimlig teori. Dessutom förstärks min svenskhet utomlands av mina vänner/släktingar som jag vet har höga tankar om Sverige. De kan t ex säga till mig ”You are so Swedish, Eva” och då måste jag faktiskt medge att jag först blir förvirrad men kopplar snabbt och tänker, det är helt i sin ordning för jag befinner mig inte i Sverige!

Det jag tycker är bra med den pågående debatten i Sverige just nu är att värderingar, de svenska värderingarna, får möjlighet att vädras/slipas. En annan sak är att en debatt av detta slag uppstår, kan endast uppstå, om det finns kunskap och en öppenhet för den. Och kunskap finns i mångfaldens Sverige! Så även jag, precis som Jasenko Selimovic, är tacksam för kunskapen och de möjligheter som har erbjudits mig i landet. Och trots alla begränsningar finns det i Sverige alltid även en tillåtande öppenhet som gör mig stolt över Sverige och svenskheten och även över den egna sammansatta svenska identiteten som jag blåser upp för mig själv då och då och blir stolt över när jag befinner mig utomlands. Låt debatten rasa, skulle jag vilja säga, vilken möjlighet för Sverige och oss svenskar att slipas mot ännu finkornigare värderingar!

Bilden ovan är från Česky Krumlov i södra Tjeckien.

PS. Idag, den 17 april publiceras en ny och mycket läsvärt artikel av Gellert Tamas Det är dags att sluta sjunga som bidrar med ytterligare kunskap i ämnet.

Annonser

§ 6 svar till Svensk utomlands

  • Det var en väldigt bra text, Eva! Jag önskar att debatten kunde vara så mångperspektivisk och öppen att människor med olika erfarenheter fritt kan uttrycka sin syn på svenskhet, annanhet och dubbla identitet. Tyvärr ser jag alltför mycket av försök till billiga politiska poänger och en massa rädsla för att säga fel.

    ”I grund och botten handlar artiklarna om diskriminering, rasism, utanförskap, att inte bli insläppt, att inte räknas etc, etc. Objektifiering, att bli betraktad, granskad, att med bara en enkel blick bli avvisad, tillrättalagd, fråntagen sin plats etc, etc.”

    Frånsett diskrimineringen – jag tror att vem som helst kan känna igen sig i erfarenheten av att bli bedömd med fördomsfulla blickar, oavsett utseende och härkomst. Fördomar om andra människor har vi alla, utan att det för den skull är frågan om rasism eller sexism. Det kan vara det, men det är också lätt att dra förhastade slutsatser om andras beteenden: att tolka och läsa in avsikter som inte finns. Det där tycker jag att Jasenko försökte sätta ord på. Den strukturalistiska förklaringsmodellen skapar gärna förutfattade tolkningar. Jag vet inte hur många gånger jag har hört kvinnor som dragit slutsatser om manligt förtryck i situationer som helt har byggt på okunskap om vad personen ifråga har menat, tänkt eller haft för avsikt – just bara för att det finns en teori som ger anledning att misstänka att det skulle vara på det sättet. Det ger ett enkelt svar som bekräftar världsbilden.

    • Evas Perspektiv skriver:

      Roligt att du gillade min text, Anna! Jag håller med dig, ingen ska behöva vara rädd att säga fel och det ska inte tas billiga politiska poäng på att tillstånd/företeelser ska passa in i en viss mall.

      Ja, jag tycker också att våra erfarenheterna liknar i mångt och mycket varandra, det finns mycket gemensamt där vi kan känna igen oss, precis som du säger. Sedan har var och en av oss också mera specifika erfarenheter som diskriminerar/skiljer oss åt och jag tror att det kanske är här som vi i stället för att visa nyfikenhet/respekt för det specifika väljer att, rent av helt omedvetet dra förhastade slutsatser utifrån den kunskap/okunskap/teorier vi har inte om individer men grupper och får som du säger världsbilden bekräftad. Men hur ska de göra som är rädda att säga fel, skriva fel etc? Vad bottnar denna rädsla i egentligen? Här skulle jag kunna ge svar men bara för mig själv! Ja, jag tycker också att Jasenko var inne på rätt spår.

  • Håller med. Bra text.
    Och intressant erfarenhet.
    Som skiljer sig från min egen i allra högsta grad. Jag följer förstås också den här debatten (eller vad man ska kalla det), håller med dig om att de har poänger, alla de skribenter du refererar till.
    Men jag kan inte överföra erfarenheten hit, till mitt franska sammanhang.
    Alltså, för mig är det helt rimligt att jag aldrig blir betraktad som ”fransk” (fransyska ännu mindre!). Jag har inte franskt medborgarskap men i och för sig för avsikt att ansöka om det. Och kommer då få det så vitt jag fattar, det är liksom en formalitet.
    Men det är inte det det hänger på för mig.

    Min ofranskhet är given. Om vi går in på ett av de spår den svenska debatten tagit – hudfärg etc, så är jag för stor helt enkelt. Måste köpa tyska kläder, men det går ju också bra.
    Och sen kommer vi till det där när man öppnar munnen. Alla hör förstås att jag inte är fransyska, och jag måste säga att det inte gör något. Jag tycker att det är okej att vara svenska i Frankrike (oftast), jag är så att säga mycket mer svenska här än i Sverige, där jag i många avseenden blivit en främmande fågel (utom till själva kroppen då).

    Nu är det förstås så att Khemiris erfarenhet är giltig här med, och den erfarenheten har ju inte jag. Som svenska blir man inte stoppad av polisen. Mina barn ser ut ungefär som jag, men eftersom de talar franska (och svenska) utan brytning så höjer ingen på några ögonbryn där. Vi har det på många sätt enkelt.

    Ändå tycker inte jag att det är något konstigt eller orättvist med att jag inte självklart tas för fransyska. Visst, det finns fördomar mot svenskar här också. Jag ska inte säga att jag tar dem med ro, men det är ju ganska enkelt att ge svar på tal. Sverige är på många sätt ett bra land. Kanske har det med det att göra. Också. Eller helt säkert har det med det att göra.

    Men är det ett problem att stå för sitt ursprung? Jag tycker inte det. Har egentligen svårt att tycka att det borde vara det för någon annan heller. Okej, man kanske inte alltid vill berätta sin familjehistoria för allt och alla, men det kan man ju säga då? Jag tänker på barn till invandrade föräldrar som ju förstås är svenska, och formellt inget annat, och som får frågor om varifrån de kommer.
    Måste ju bli jobbigt i längden, det fattar jag, men det kan man ju säga då.

    Att en första generationens invandrare inte blir tagen för svensk i Sverige eller fransk i Frankrike tycker jag är helt normalt.
    Som sagt, det är för senare generationer det blir krångligare.

    Å andra sidan, integration tar tre generationer. Så man kan också säga att rätt mycket hänt ändå. Redan.

    • Evas Perspektiv skriver:

      Karin, tack för den långa och som alltid givande kommentaren!

      Ja, det finns både skillnader men även likheter i våra erfarenheter, mina och dina. De erfarenheter som skiljer oss två gör mig ganska lik t ex Jasenko Selimovic. Vi båda har våra historier i länder som inte längre existerar och som hade ganska likvärdiga politiska system, både jag och han har kommit ganska unga till Sverige. De historier vi hade med oss hemifrån (och då vill jag inte gå in på den Jasenko hade med sig!!) har med största säkerhet bidragit till en viss start i det nya landet Sverige. Även min privata situation (som jag inte heller vill gå in på här) har gjort att jag tidigt bestämde mig för att starta om i ett nytt land. Vad gäller likheter mellan mina och dina erfarenheter i utlandet trots att länderna skiljer oss åt, Frankrike från Sverige eller tvärtom, vet vi så här dags att även de är många.

      Ok, du har trots allt avsikt att söka franskt medborgarskap, en formalitet som du säger. Innerst inne undrar jag om det inte är mer än så.

      Förutom de fysiska markörerna som du tar upp är jag inte lika säker, som du själv verkar vara, på att din ofranskhet skulle vara given. Ok, du är mycket mer svensk i Frankrike än i Sverige, hur är du i Sverige i så fall? Vem är denna främmande fågel? Är det kanske den delen av din idag trots allt kulturellt sammansatt identitet som vill bli fransk?

      Här citerar jag dig: ”Nu är det förstås så att Khemiris erfarenhet är giltig här med, och den erfarenheten har ju inte jag.”

      Karin, du har ju din egen erfarenhet i Frankrike under många och långa år, varför skulle inte din erfarenhet kunna vara giltig?

      Nej, jag tycker inte att det är jobbigt att stå för sitt ursprung, tvärtom upplever jag (och dessutom har jag efter 1989! fått omformulera det mesta) att ju mera förankrad jag blir i mitt ursprung desto stadigare och säkrare kan jag även känna mig i min svenska identitet. Den definierar jag förstås inifrån mig själv. Och detta har jag beskrivit tidigare här på min blogg utifrån ett språkligt perspektiv, upplevelsen av en idag mera enhetlig linje (livslinje) som förstås består av flera olika bitar. Bitarna liksom hänger ihop idag och tvingar mig att välja tillhörighet. Och den är ganska given, tillhörigheten.

      Till syvende och sist handlar kanske allt (för min del) om att ta en plats i samhället, få/ha en given plats i samhället för att kunna påverka och påverkas, göra rätt för sig. Och här tycker jag att Jasenko Selimovic har en stor poäng som första generationens invandrare. Det finns säkert många likvärdiga exempel i Frankrike. Och det där med tre generationer för att bli integrerad i ett lands kultur/strukturer kanske inte längre riktigt stämmer i dagens snabba värld?

  • Lucie Svobodova skriver:

    Evas inlägg och samtliga följande kommentarer oerhört relevanta med intressanta infallsvinklar. Vi tampas med den europeiska invandringsbilden i våra inlägg. I USA vore debatten en helt annan. Där är allt det europeiska inte bara exotiskt men ger glans och en annan nivå, t.o.m. klasställning eller tillhörighet. Svenskt-franskt eller Svenskt-östeuropeiskt (spelar ingen roll om det är Polen, Tjeckien, Ungern, Slovakien etc. men allt klingar tämligen pejorativt) är helt olika grader av hur och om det är ok att vara invandrare och hur man blir bemött och hur man därvid ser sig själv. När jag som ung student reste till Frankrike och senare till USA visste jag inte hur jag skulle presentera mig själv – född i Tjeckoslovakien, svensk medborgare – för att undvika att dra hela historien om flykt, nytt hemland osv. osv. Jag kände att jag försvann bakom historien, fast den var en del av mig. I den åldern ville jag kunna säga: jJag är Lucie Karlsson. Punkt slut. Men så enkelt var det ju aldrig.

    Jag har helt enkelt ”tur” att vara ljushyad, språkkunnig, anpassningsbar och fullt assimilerad utåt. Den inre biten, hur själen mår, har jag tampats med hela livet och kanske är just tillhörigheten Eva skriver om en anledning till varför jag ville prova att leva i landet vars moderspråk jag har. En bit nostalgi samsat med ungdomlig hets och arbetstillfälle som inte skulle upprepas. Jag delar Evas erfarenhet att vara mer svensk här än hemma, för i Prag blir svenskheten tydlig mot den tjeckiska bakgrunden. Kontraster helt enkelt. Mitt kulturbad och vanor är svenska, jag har lärt mig att bete mig tjeckiskt och kan båda beteendena väl, utan att stamma eller komma av mig. Jag har lärt mig att vara båda två, att det är JAG.
    Jag följer annars noga svenska medier och debatter, och ser djupa problem som har tagit årtionden att skapa och nu inte kommer att kunna lösas snabbt och enkelt. Ett homogent samhälle har förändrats till ett land med invandrare som fortfarande inte vet hur det skall se på dem som kommer dit. Att vi inombords klassificerar och placerar varandra i olika fack och skikt. Den biten är också sann. Så mycket mer att säga här, kanske tar jag upp det på min blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Svensk utomlandsEvas perspektiv.

Meta