Det franska testamentet

11 april, 2013 § 2 kommentarer

Franska testamentetJag har läst Det franska testamentet av Andrei Makine. Makine har jag velat läsa länge. Jag har, en gång tidigare, gjort ett försök att lyssna på en fransk text av Makine: La femme qui attendait. Jag lånade den som ljudbok på biblioteket. Det gick så där, inte så bra. Jag har faktiskt inte lyssnat klart, det var för svårt helt enkelt. Vackert men för svårt. Min franska räckte inte till den ”Makineska franskan”. Sedan dess har jag haft Makine i mitt huvud. Jag har för det mesta läst om honom bl a på Franska romaner.

Jag blev klar med Det franska testamentet igår kväll. Det tog tid att läsa den. Min resa till Prag, Södra Tjeckien och Slovakien kom mellan, det blev liksom en uttdragen läsning som ibland kan vara jobbigt. Men den här gången kändes det mera som att jag hade tid att tänka där emellan, få ihop bitarna. Inte Makines, han navigerade på ett mycket säkert och harmoniskt sätt mellan det ryska och franska, flätade ihop det. Bearbetningen handlade mera om mina egna bitar, de franska och de slaviska, dem som gång på gång väcktes till liv på denna resa med Makine.

Mormor (Charlotte), som kom till Ryssland som mycket ung, återvände tillbaka till Frankrike endast en enda gång på ett besök under sin ungdom. Det är hon, mormodern, som kanaliserar allt det franska, den franska kulturen/anknytningen till sin dotterson. I mitt eget fall var det min faster, min pappas storasyster, som utvandrade till Frankrike som mycket ung och bosatte sig där, drygt tio mil söder om Paris. Min faster förmedlade till mina föräldrar/mig drömmar om det förtrollade landet Frankrike. Och precis som Makines präglades även min egen uppväxt av den franska kulturen mycket starkt. (Jag har nuddat vid detta i min egen bok Utresetillstånd, som kom ut förra året.)

Och vem har inte drömt om Frankrike? Och vem har inte älskat Frankrike? Så djupt att man var beredd att lämna allt. Allt för sitt Frankrike! Jag sitter på soffan hemma i mitt vardagsrum och läser de sista sidorna, de sista raderna i Det franska testamentet. Huvudpersonen i boken har sedan länge lämnat Sovjet och befinner sig i Paris. Utslagen och hemlös på en av Paris kyrkogårdar, där han brukar övernatta i ett undangömt kapell.

Jag kunde inte längre minnas varför jag hade lämnat kyrkogården. Helt utmattad tog jag stöd mot en vägg. Några ord på en svartnad metallskylt dök upp som genom ett trollslag. Jag klämde mig fast vid deras budskap. VATTENSTÅND. JANUARI 1910.

Då förstod jag att Charlottes Antlantis ända sedan barndomen hade låtit mig skymta de eviga stundernas gåfulla harmoni. Utan att jag visste om det tecknade de sedan dess något av ett andra liv vid sidan av mitt eget, ett liv som jag inte kunde se eller erkänna.

Och här förstår han budskapet och tar ett beslut.

Det var det liv som visade sig vara det väsentliga.  Det gällde att utveckla det inom mig, hur visste jag inte än.

Riktningen som egentligen alltid har funnits, livet med den franska mormodern Charlotte vid sidan om det han levde i Sovjet. Och det är detta liv som började för länge, länge sedan på den ryska stäppen med mormor som Makine måste föra vidare. Det fanns inga andra alternativ. Och det gör han förstås. Idag, med facit i handen, kan vi kanske säga det.

Jag själv sitter kvar på soffan och tårarna rullar nerför mina kinder. Jag går där med honom på kyrkogården, jag vandrar med honom på nätterna, jag är med när han antecknar, när han får sitt manus refuserat. Jag plockar upp drömmarna från Paris gatsten. Jag hjälper till att få liv i dem igen. Jag gråter, till slut vet jag inte ens vems drömmar allt handlar om. Makines drömmar eller mina egna? Finns de fortfarande kvar? Mina drömmar om Frankrike? Makines ord erövrar mitt inre bit för bit, till slut fastnar jag helt och hållet i textens grepp.  Mitt inre exploderar, inte i ett stort fyrverkeri, nej i tusentals små, jag vet det, de känns överallt i min kropp. Ett postmodernt fyrverkeri. Jag stänger boken och vill inte något annat än att, även för mig, den riktningen/linjen som alltid har funnits där liksom vid sidan av, som jag inte visste något om eller som jag inte vågade erkänna, även skall bli mitt liv.

Jag ska absolut fortsätta att läsa Andrei Makine. Läs honom, ni som gillar fyrverkeri, ni som inte är rädda när drömmar singlar mot marken och blir livlösa. För jag tror, jag vill tro, att det går att blåsa liv i dem igen! Till slut vill jag bara citera ett stycke till från boken:

På morgonen när jag fortsatte min vandring mindes jag utan någon egentlig orsak hyllan längst in i bokhandeln: ”Litteratur från Östeuropa”. Mina första böcker stod där mellan Lermontov och Nabokov — det var nästan så jag fick en släng av storhetsvansinne. Från min sida rörde det sig om ren och skär lögn. För de här böckerna hade skrivits direkt på franska och refuserats av förlagen: jag var en kufisk ryss som ville skriva på franska. Då hade jag i förtvivlans mod låtsats ha en översättare och presenterat manus som översatt från ryska. Det blev accepterat, det publicerades och berömdes för sin goda översättning. Först tänkte jag bittert, senare med ett leende, att min ryskfranska förbannelse levde kvar. Men om jag som barn varit tvungen att dölja min franska del var det nu den ryska som blev förkastlig.

Annonser

§ 2 svar till Det franska testamentet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Det franska testamentetEvas perspektiv.

Meta