Läsning av Utbrytarkungens knep…

27 maj, 2013 § Lämna en kommentar

I detta inlägg vill jag ännu en gång gå tillbaka till Oravskys och Kramars bok Utbrytarkungens knep eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska Sverige. Boken kom ut för fem år sedan.

I denna bok kan du läsa historierna om de enskilda människoöden som upplevde Pragvåren 1968 och dess abrupta slut. De som berättar är: översättaren Jaroslav Suk, forskaren Zdenek Cervenka, ögonläkaren Ervin Chalupa, dansaren Jana Chalupa, sjukgymnasten Emilia Hjemgård, programmeraren Jerry Pijak, läkaren Jiri Holasek, forskaren Miroslav Hoc, kärnkemiforskaren och f.d. koncernchefen Jaroslav Havlicek, tandläkaren Martin Hresan och, naturligtvis, de bägge redaktörerna Vladimir Oravsky och Tomas Kramar.

To match feature CZECH-RUSSIA/INVASIONÄven jag själv upplevde Pragvåren 1968 och dess abrupta slut. År 1968 var jag fortfarande för ung för att helt och hållet ta egna beslut. Året efter Pragvåren kännetecknades av tillbakagång, stagnation, gråhet, instängdhet och tristess i mitt f d hemland, Tjeckoslovakien. Trots denna instängdhet var det lite annorlunda i mitt privata liv.

När jag läser berättelserna i Utbrytarkungens knep… reflekterar jag hela tiden, parallellt med dessa, över min egen väg, min egen berättelse. Så småningom, 10 år senare, år 1978, lämnade också jag själv Tjeckoslovakien för Sverige. Jag känner i mångt och mycket igen mig i det personerna i boken berättar. Första kontakten med det svenska samhället, den svenska kulturen, med människorna i Sverige, med Stockholm, för det var i Stockholm jag började.

Min dåvarande man blev antagen till forskarstudier vid Stockholms universitet, som fortsättning på de tidigare genomförda studierna vid Charles University i Prag. Jag träffar alltså en student från Mauritius som studerar i Prag, gifter mig med honom, betalar tillbaka till den tjeckoslovakiska staten för alla mina studier och lämnar så småningom landet. Hela min historia, vägen jag själv tog, var inte oproblematisk i 70-talets Tjeckoslovakien. Delar av historien berättar jag om i min nästkommande bok om Katarina Levitsky.

Så mycket så här långt. Min början var annorlunda men när jag sedan var på plats i Sverige känner jag igen mig i berättelserna i Oravskys och Kramars bok. Och visst finns det en gemensam nämnare, gemenskapen jag känner när jag läser de olika berättelserna. Men jag skulle vilja säga att jag även känner olikhet eller något slags utanförskap i det att jag lämnade landet mycket senare och att min ‘egen exil’ skiljer sig från den ‘gemensamma exilen’ många tjecker och slovaker upplevde/upplever med varandra trots att jag också delar alla de trauman från augusti 1968 men även före och efter.

Min läsning av boken upplever jag går på två olika sätt; dels går jag in i texten, smälter ihop med den nästan till en symbios för att sedan gå ut ur den för att följa den egna linjen, där min berättelse skiljer sig från mina landsmäns, och det är där jag känner den där nästan totala alienationen från mina landsmän. Samtidigt känner jag att det är här jag får utrymme för att skapa det egna, den unika berättelsen om Katarina Levitsky (andra boken jag arbetar med för närvarande) och hennes egen väg ut ur landet Tjeckoslovakien. Vägen som sedan förgrenar sig mot Sverige, Frankrike och Mauritius.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Läsning av Utbrytarkungens knep…Evas perspektiv.

Meta