Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson

25 augusti, 2013 § 2 kommentarer

Ester NilssonI fredags morse läste jag om den nyutkomna boken Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson i tidskriften Fokus. Jag kollade på Bokus om boken redan fanns till försäljning och riktigt nog kunde man även provläsa några sidor, vilket jag gjorde med detsamma. Jag brukar gilla skarpt Lena Anderssons avancerade resonemang på DNs ledarsida, men att hon skulle skriva om kärlek? Och om hon nu gjorde det så ville jag förstås läsa genast det hon hade att tillföra i ämnet. Jag gick raka vägen till bokhandeln och köpte boken till överpris bara för att jag inte kunde vänta 2-3 dagar (enl Bokus) som säkert skulle ha blivit minst fem eftersom det var en fredag. Jag sträckläste boken.

Egenmäktigt förfarande är ett tillgreppsbrott. Jag hade inte tagit reda på terminologin innan jag läste ut boken. Betydelsen av titeln var tvetydig för mig. En med stor omsorg vald titel. Och nu ska jag försöka redogöra för vem som ska sättas på de anklagades bänk. Om någon av er, ni som fortfarande följer min blogg :), har tänkt att läsa boken så vill jag bara varna er att jag kommer att avslöja ganska mycket av handlingen.

Ester Nilsson är poet och essäist, 31 år gammal. Hon lever enligt ambitionen att världen är så som hon upplever den. Det subjektiva är det objektiva och tvärtom. Hon söker exakthet i språket, hon vet att det är en inlåsning men hon söker den ändå. Gång på gång tvingas hon inse att orden förblir ett närmevärde. Likaså tanken trots att den byggd på systematiserade förnimmelser inte är så pålitlig som hon trodde att den var. En dag får Ester ett telefonsamtal och blir tillfrågad om hon skulle kunna tänka sig att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask.

Hugo Rask arbetar med rörliga bilder i kombination med text. Hans konstnärskap anses vara både storslaget och säreget. Han är uppskattad speciellt för sitt moraliska patos i en ytlig samtid. Han talar om ansvar och solidaritet där andra talar om sig själva.

Ester deltar i seminariet om Hugo Rasks liv och verk, hon blir avtackad av konstnären själv, genom att han tar båda hennes händer i sina och pussar hennes kinder. Gesten följs av följande replik: Aldrig har någon utomstående förstått mig så på djupet och med sådan precision.

Det som händer/följer efter seminariet är det Lena Anderssons roman handlar om. De fruktansvärda glappen mellan tanken och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp är vad  den här berättelsen handlar om.

Och den Anderssonska kärleken fyller ut precis alla dessa glapp. Den pulserar/drivs av en (o)medveten önskan av att fylla ut bristen den andra besitter med den skillnad att Hugo fyller ut den med sig själv och sitt konstnärskap medan Ester drivs av att hitta den andre för att  uppfylla henne. Ester och Hugo ser/upptäcker alltså varandra. Ester avslutar sitt gamla liv med en någorlunda fungerande relation och en sambo och ger sig in i denna lek med Hugo. Vi vet inte mycket om Hugos gamla liv, han verkar fortsätta som vanligt med den skillnaden att han fångat ett par ögon till att beundra honom. Sedan följer vi dem i boken, en klassisk ”passion” kallades det förut. Hugo tar lång tid på sig att förföra Ester, är periodvis frånvarande, svarar undvikande eller med det där typiska om frågan gäller Ester, nej det har jag inte tänkt på! Medan Ester blir fast nästan från första början och vill/tror på en riktig kärleksrelation med Hugo framöver. Det där glappet jag nämnde tidigare fylls ut för det mesta av Esters kärlekslidanden.

Hon förstod inte. Det värsta var att inte förstå det hon var mitt uppe i, det hon tagits i anspråk för. Ingen smärta är som den att inte förstå.

Hon skrev att hon förstod att man inte kunde tala sanning om man levde i en värld där man blev straffad för den, och att hennes moralregler kanske var för hårda för att han skulle vilja tala sanning.

Hugo däremot säger inte så mycket.

Han snurrade sitt tomma glas, tittade sig om i lokalen, han såg inte ut att känna skuld och tycktes inte tiga för att han var osäker på vad han skulle säga. Han ville bara bort från böjorna hon satt på honom och teg på det sätt man gör med någon som inte kommer att förstå, som befinner sig i en annan värld med andra spelregler, menningslösa att diskutera eftersom det är en avgrund mellan.

Ju mer Hugo drar sig undan Ester desto mer längtar hon, fortsätter att jaga honom eller helt enkelt vistas i närheten av de platser där hon tror hon kan möta honom eller minnas honom. Som (kvinnlig) läsare blir man till slut desperat å Esters vägnar. ”Inte en gång till! Nej inte mera av detta beteende, Ester! Ryck upp dig!” Till slut skäms man själv inför hur en kvinna, i detta fall, kan gå så långt och böjer sig, hittar på ursäkter, misstolkningar av den andres beteende och upprepar dessa misstag som till slut blir till bara en ramsa istället för att samla ihop sig och satsa på sitt eget konstnärskap. Hon själv var ju poet men om det får vi inte veta mycket i boken. Men är inte detta symtomatiskt?

När jag upptäcker att jag bara har några få sidor kvar att läsa blir jag själv desperat. Det resonemanget jag själv hoppades på trodde jag inte fick plats på de få sidorna som var kvar. Mycket riktigt! Författaren avslutar boken på ett mycket klassiskt vis. Det blir förstås slut mellan Hugo och Ester men Ester fortsätter att lida även om lidandet förhöjs men blir renare och mindre oklart. Och det var ju fint för det finns inte större lidande än att inte veta och nu var det klart!

Och hur jag själv fyllde glappet mellan det som står i boken och det jag själv läste i Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek var precis att avstå från att tolka den inneboende tvetydigheten i just romanen med denna titel. Skulle jag sätta Ester på de anklagades bänk? Den möjligheten finns förstås men då skulle jag inte stått ut och skulle skapa en annan berättelse om Ester!

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson är förstås en bok att varmt rekommendera!

PS. Det blev Lena Andersson som fick årets skönlitterära Augustpris för sin ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.

Grattis, Lena Andersson!

Annonser

§ 2 svar till Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson

  • Det låter som en roman jag skulle ha slukat för några år sedan när jag själv var en Ester…
    Det finns en fin mytologisk gestalt som också är en Ester. Echo som älskade Narcissus men blev osynlig och bara kunde repetera hans ord. Jag har länge förstått att Lena Andersson bär på erfarenheter som jag förstår. Men just nu orkar jag nog inte läsa den boken. Jag kan det där alltför väl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena AnderssonEvas perspektiv.

Meta