”Om de två kulturerna”

15 oktober, 2013 § Lämna en kommentar

Tack för ditt blogginlägg Om de två kulturerna, Olle!

Jag börjar här i detta inlägg att utgå från den struktur professor Olle Häggström själv utgår från i sitt svar till mig om vad närmandet mellan de två kulturerna, (Science och Humanities) skulle kunna innebära.

För det första skulle den enskilde få en rikare begrepps- och tankevärld av att kunna belysa komplexa frågor från olika håll.

Något likvärdigt ser jag kulturell mångfald, att helt enkelt ha tillgång till flera kulturella perspektiv att utgå ifrån, att förstå sin verklighet på.

För det andra eller på ett annat plan att se till mänsklighetens samlade kunskapsproduktion, som i många fall gynnas kraftigt av ett närmande mellan de två kulturerna.

Även här helt enkelt att kunna skifta perspektiv och belysa/förstå fenomen från flera olika håll.

I fortsättningen kommer jag att använda de engelska orden Science och Humanities för jag tycker att de är mera träffsäkra än de svenska orden Vetenskap och Humaniora.

Jag skulle vilja fortsätta med att ta upp ett exempel, en erfarenhet jag själv har från mitt eget område (psykologi) och det motstånd/den konflikt som två olika perspektiv (det psykodynamiska och det kognitiva) inom ett och samma ämne väckte för bara drygt två decennier sedan på en av landets Psykologlinjer. Det psykodynamiska perspektivet baseras till stor del på Sigmund Freuds arbeten från början av 1900-talet och grundas på ett antal väl valda fallanalyser och ligger nära filosofin i sitt deduktiva teoribygge medan det kognitiva perspektivet växte fram som ett alternativ på 1960-talet och var mer evidensbaserad till sin natur. Lite hårddraget kan man se det ena som humanities och det andra som science. Striden dem emellan gällde vilket perspektiv som var det riktiga på människans psyke där de röster som hävdade att de var komplementära och tillsammans gav en rikare bild drunknade i stridslarmet.

En annan erfarenhet jag minns väl är när en professor på ett seminarium demonstrerade överlägsenhet av de kvantitativa statistiska metoderna över de kvalitativa, även det inom psykologi. Vi behöver inte gå så långt tillbaka när det fortfarande var mer regel än undantag att vi satte upp murar/var gränsvakter inom ett och samma ämne. När jag skriver detta kommer jag att tänka på orden min gamla handledare (professor David Magnusson, en nestor inom den svenska psykologin) brukade ta upp med mig: Om vi vill veta vilken riktning vi ska inta inför framtiden då är det bästa att analysera/försöka förstå vad/hur vi skulle ha gjort bättre i dåtiden. Alltså hur bra var vi att ta hänsyn till t ex olika perspektiv inom ett och samma ämne och vad har vi att lära oss av vår erfarenhet? Upprepa inte samma misstag, helt enkelt. Inom psykologin har olika perspektiv (framgångsrikt?!) integrerats och ämnet har så småningom stärkts i sin egen identitet.

Och nu skulle jag återigen vilja anknyta till Pinkers artikel. (Steven Pinker är verksam inom psykologi.) Redan själva titeln Science is not your enemy är välkomnande, inbjudande till samarbete medan Wieseltiers titel Crimes against humanities säger också något om synen han har och hur det står till inom humanities. Medan Pinker är självsäker i sin position och sträcker ut handen till samarbete framstår Wieseltier osäker och intar en position av en gränsvakt helt enkelt. Han ser inte något att vinna på ett eventuellt samarbete över gränserna mellan de två kulturerna, Science och humanities. Hur kommer det sig att den vetenskapliga identiteten hos Pinker inte verkar hotas av ”humanities” medan det omvända verkar vara ett faktum hos Wieseltier.

Här skulle jag återigen vilja ta hjälp av mitt eget ämne psykologi och den framgångsrika forskningen av den amerikanske professorn Dan P. Mc Adams inom personlighetspsykologi och hur han löste problemet med den hierarkiska synen på olika personlighetsteorier.

Han har länge intresserat sig för hur olika personlighetsteorier förhåller sig till varandra. Om vi förut har sett olika teorier beboende olika nivåer i en strikt hierarki ser han dem idag istället som olika lager som personligheten består av. Alltså gradvis framväxande lager i den utvecklande personligheten. Han menar också att de personliga dragen i en eller annan form har funnits där från allra första början och ser dessa mer eller mindre genetiskt drivna. Han menar dessutom att dessa kan ha mera makt över livsberättelser än livsberättelser över de personliga dragen. Även om de personliga dragen utvecklingsmässigt ses som ”seniora” lager är det med dessa vi visar (yttre lager) hur och vem vi är, medan de djupare lagren (”narratives”), som utgör den inre kärnan, däremot först måste tas fram, ibland med stor möda (min egen anmärkning), på ett eller annat sätt. Och det är här den ”narrativa identiteten” och vikten av språket kommer in, menar han, oftast först hos den vuxna individen. Det är alltså med hjälp av språket som vi kan ”ta/lägga fram, veckla ut, visa upp” vår berättelse. Och om berättelsen förändras förändras även den personliga linjen och detta kan påverka även den anmärkningsvärda stabiliteten i de personliga dragen. Och McAdams går längre än så, han menar att vart och ett av dessa olika lager som personligheten består av inte är statiska, tvärtom de förändras och förändrar varandra och vi kan alltså omformulera/omförhandla våra tidigare upplevelser utifrån dagens perspektiv och på det sättet uppleva en integrerad och enhetlig livslinje.

Hur skulle vi kunna använda oss av denna kunskap som Mc Adams kom fram till när det gäller relationen mellan science och humanities? Skulle vi kunna betrakta science (utifrån ett historiskt perspektiv skulle vi kunna tillåta oss det) som ett mera seniort lager (yttre skikt) medan humanities skulle kunna representera de djupare lagren som utgör den inre kärna (inre skikt)?

Tankarna ovan leder mig direkt (jag själv har inte några gränsvakter att ta hänsyn till :)) till en artikel jag läste i DN Kultur den 7 oktober skriven av professor Margareta Rossholm Lagerlöf med titeln Konsten är inget insturment. Även Rossholm Lagerlöf precis som  Häggström reagerade på biträdande utbildningsminister Maria Arnholms uttalande.

Biträdande utbildningsminister Maria Arnholm ser ingen nytta med konstvetenskap. Men det är just genom att inte vara anpassad för en marknad som konsten blir verksam,

skriver Margaretha Rossholm Lagerlöf.

Rossholm Lagerlöf skriver vidare:

Den era vi står inför är tät av tecken. Det finns väldiga resurser i konsten, men det krävs stora insikter för att nå dem.

Här skulle jag vilja tillåta mig att dra likhetstecken mellan konsten och berättelser/narratives (de inre djupare lagren) som enl Mc Adams utgör den inre kärnan i personligheten.

Att hamna i paritet, nå prestige eller bli erkänd är inte längre utmaningen. Det gäller i stället att förstå den enorma kraften i den finmaskiga kommunikation som sprider sig över världen. Möten och de möjligheter de för med sig utspelar sig nära – ansikte mot ansikte – men också avlägset, med ekon från främmande tänkesätt. Kontakter i olika verksamheter och näringar knyts genom närhet och distans på samma gång. Det hänger då på förmågan att förstå nivåer i kulturella uttryck för att manövrera och få gehör för idéer. Konsten är en form för sådana insikter.

Konst är alltså inte en ”värld” för sig, utan gestaltningar och rörelser inuti allt som händer – spårning, lyssnande, möten, fokusering, föregripanden.

Även Rossholm Lagerlöf intygar att konst inte är en värld för sig, den finns med inbegripen i en större kontext, finns helt enkelt inuti allt. Kontakter i olika verksamheter och näringar knyts genom närhet och distans på samma gång… Det finns alltså inga motsättningar i de inre (mera ömtåliga lagren) och de yttre (seniora lagren), helt enkelt mellan science och humanities. Det finns väldiga resurser i att närma oss de inre lagren, frågan är om samhället/politikerna är redo för detta närmande. Återigen kommer förstås mina tankar till Maria Arnholm.

Och nu skulle jag vilja anknyta tillbaka till Häggström och hans kunskap/insikter om/arbete för att ändra den ställning humaniora har i samhället idag när han vidgar diskussionen till ett tredje plan. Han går in på mer praktiska betydelser för mänskligheten av samarbete mellan de två kulturerna som han diskuterar mot slutet av sitt blogginlägg. Jag skulle vilja poängtera att inom den farmakologiska och genetiska modifieringen av människans fysiska och psykiska egenskaper, som Häggström skriver om, möts det mest ömtåliga inom de två kulturerna och hur det löses när en av tre sjukskrivna i samhället idag lider av psykisk ohälsa och är bland det viktigaste som samhället står inför.

Jag kom att tänka på min gamla handledare igen och frågar mig själv, hur ska vi göra för att veta vart vi är på väg, i vilken riktning, om vi nu ska lära oss av våra egna erfarenheter/misstag? Det första jag tänker på är hierarki och det andra fragmentering. Sedan tänker jag på kollaps (har inte läst en enda bok av Slavoj Žižek) och på samarbete. Vi står nog inför en ny tid där vi måste lära oss att skräddarsy nya lösningar tillsammans utan att störa utvecklingen av de djupare och ömtåligare (yngre) lagren för att komma åt de väldiga resurser som vi anar finns att hämta där i samarbete mellan science och humanities och vice versa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”Om de två kulturerna”Evas perspektiv.

Meta