Utdrag (I) ur Fjärilens vingslag

4 april, 2014 § Lämna en kommentar

För er som inte har läst tidigare här på min blogg: Fjärilens vingslag kommer att bli andra boken i serien om Katarina Levitsky. Utgivningsdatum är ännu ej bestämt. Första boken i serien, Utresetillstånd, kom ut i mars 2012.

Här nedan följer ett första smakprov ur Fjärilens vingslag.

Vijay föddes in i ett samhälle med rester av det koloniala systemet på Mauritius. Hans unga liv präglades av den koloniala ordningen under 50- och 60-talet. Vita herrar styrde inte bara hans land utan även hans framtid. Gemenskapen var stark bland sina egna. I grannskapet, på andra sidan av vägen, bodde en ny generation av ättlingar till Marro. Ett stort kolonialt hus omgärdat av en trädgård utan like i Ebènedistriktet. Naturen, med det rika växt- och fågellivet i Ebène, var storslagen. Fåglarna, de var fria, de flög fram och tillbaka mellan de franska barnen på Rozilis och de fattiga indiska barnen på andra sidan av vägen.

Vijay drömde sig tidigt långt bort, kanske tack vare att han lärde sig att förstå fåglarnas perspektiv. Han undrade tidigt över hur de smulor som fåglarna pickade upp i den stora trädgården hos Marro såg ut. Och han ville veta mer, han ville veta varför fåglarna sedan av helt oförklarliga skäl lämnade trädgården med de feta smulorna kvar där och flög iväg för att sedan picka på de övermogna mangos som fortfarande fanns kvar högst upp på det enda trädet Ramdroyal hade i sin lilla trädgård.

Schschschiiiiiiiiiiiii…. hojtade pojkarna flera gånger och så vecklade fåglarna snabbt ut de färggranna vingarna och flög iväg mot Rozilis igen. Vijay funderade ofta över fåglarnas perspektiv, hur det var, hur långt de kunde se, varje gång han såg dem sitta uppe i mangoträdet. Han funderade över hur det kunde kännas att ha tillgång till båda dessa världar samtidigt? Den värld de franska barnen levde i på ena sidan och de indiska barnens värld som även var hans egen. Detta både fascinerade men utlöste även en djup frustration tidigt hos Vijay.

En annan sak som han brukade tänka på var vattnet i Affouche, ån längst ner i ravinen. Han sprang ofta ner till Affouche med alla de andra barnen, pojkarna. Och de visste att på andra sidan, bara en bit över bron och sedan längst ner i ravinen, brukade de vita barnen från Rozilis leka vattenlekar. Alla visste, redan de minsta barnen visste det, men ingen skulle någonsin tillåta sig att överskrida dessa gränser, denna ravin som var djupt inristad i de svarta kropparna. Ränder av piskan på sockerfälten, ränder som för alltid hade avgjort rangen om vem som var över- och vem som var underordnad. Och så fortsatte det även här mer än hundra år senare, under barnens vattenlekar i den lilla ån Affouche. Över- och underordningen var redan djupt inristad i både de franska och tamilska barnens kroppar om vem som var vem även om vattnet och luften på ett sätt förenade dessa barn på höglandet på Mauritius. De andades samma luft och vadade i samma vatten, allt annat som de franska barnen hade var helt oåtkomligt för Vijay och hans syskon.

Vijay med sina syskon växte upp i en föreställning om en stor barriär på vägen mot dem, bara ett stenkast bort från hans föräldrahem, som styrde. Denna barriär var som ett mentalt lås som hade utvecklats under flera hundra år. Ramdroyal och Marro, vi och de, vi som levde det enkla livet och de som styrde och bodde i det stora huset på andra sidan av vägen. Den andra barriären på Vijays väg framåt mynnade ut i den azurblå oceanen. Men egentligen var den blå oceanen ingen barriär. Tvärtom, den Indiska oceanen gav upphov till drömmar. Drömmar om framtiden. Vijays blick styrdes av nyfikenhet och riktades framåt. Och framåt åt alla håll fanns Indiska oceanen.

Som liten pojke satt han många och långa timmar i den vita, mjuka sanden vid havet. Hans blick riktades mot den punkt där det azurblå havet mötte den ljusblå himlen. Här förändras den fysiska världen och något storartat börjar. Det är här hans drömmar föds. De föds precis i skarven där havet och himlen tränger in i varandra och blir ett, där luften och vattnet befruktar varandra. Det är där, precis där, den klarblå massan blir havande med de första fröna inför Vijays framtid.

Han spränger den blå massan av nyfikenhet och av den nyvunna insikten om jämlikhet förvandlas nyfikenheten till en enorm styrka. I sitt medvetande börjar Vijay skapa bilder av nya och främmande platser, fjärran bort åt alla håll vart han än vänder sig. Han har aldrig någonsin tidigare lämnat sin ö och bilderna skapade han med utgångspunkt av de kunskaper och berättelser han själv förvärvade hemma, i skolan, i samhället på ön.

Vijay bodde i ett litet anspråkslöst hus byggt av hans far. Familjens hus låg nästan granne med Rozilis om det inte vore för alla höga träd och det höga staketet runtom Rozilis. Och så förstås vägen, vägen som skilde de två olika världarna åt. Familjen Marro bodde i Rozilis sedan länge. De som bodde i det lilla anspråkslösa huset var svarta indier, tamiler, med rötterna i södra Indien i trakterna av Madras. Familjen Ramdroyal. Bara en väg och några höga palmträd och det höga staketet skilde dem åt fysiskt. Historien skilde dem åt både fysiskt och mentalt. Mer än ett hundra år fanns emellan. Familjen Marro kom till Mauritius med anspråk på egendom. Familjen Ramdroyal kom till Mauritius med anspråk på en liten brödbit, lite föda. De kom inte samtidigt, släkten Marro hade hunnit att bo på ön i nästan ett århundrade när Ramdroyal kom dit, men hur kunde de komma dit med så skilda anspråk, med så stor skillnad i drömmar? En för att äga och leva i rikedom och den andra för att överleva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Utdrag (I) ur Fjärilens vingslagEvas perspektiv.

Meta