Evas Perspektiv: Lördag

20 maj, 2017 § Lämna en kommentar

Texten här nedan skrev jag några dagar efter min bokrelease  av Utresetillstånd (min första skönlitterära bok) den 8 mars 2012. Jag satte upp den här på min blogg men vågade inte ha den kvar, jag var ledsen, arg och skämdes. Skämdes? Men jag visste inte riktigt för vad? Det tog mig fem år att våga ta upp den igen och visa den. Ni får läsa själva. Här kommer den!

Ja. Jag har haft en hel helg att återhämta mig från bokreleasen den 8 mars, få avstånd till samtalet med Disa Håstad. Jag var omtumlad. En märklig upplevelse. Vad var det för något egentligen?

Kvällen den 8 mars, 17.45, 17.50, 17.55 . . . oooh, jag börjar andas ut, min samtalspartner anländer till salen. ”Hade hon en skymt av öststatsgrått med sig? Nej! Inbillning!” Min snälla men beslutsamma fe balanserar genast obalansen som uppstår för ett litet ögonblick. ”Det här måste gå bra”, befaller fen igen.

Vi är inte så många i salen, högst 25, lagom för en gemytlig sammankomst. Jag och Disa sätter oss vid det runda bordet som redan är förberett längst fram framför alla åhörare. Vi får både kaffe och te, vin och vatten serveras. Det är många glas på bordet. Matilda, programansvarig bibliotekarie, presenterar oss båda för publiken. Det är dags att börja!

Jag och Disa har inte träffats i liknande sammanhang tidigare, knappast något annat, jag betraktar henne lite från min sida innan hon kommer med sin första fråga.

”Varför har du skrivit den här boken?” Frågan uttalas i en sådan ton att man nästan kan lägga till egentligen/överhuvudtaget. Av någon konstig anledning associerar jag till min gamla lärare med pekpinne (i öst) och blir på min vakt.

”Jag har faktiskt tänkt på denna fråga som en möjlig fråga” börjar jag med. Jag tänker efter lite för det är en svår fråga. (Jag har faktiskt skrivit lite om det i förra inlägget här på min blogg.) Och jag radar upp ganska ostrukturerat medan jag fortfarande tänker efter: jag ville lyfta upp mitt land, min bakgrund, jag såg upp till människor från andra länder som var stolta över sina länder, jag sökte efter min egen stolthet över mitt land, var fanns min stolthet, varför var jag inte stolt? Etc. etc… Jag är inte säker på hur mycket av allt detta jag tog upp men till slut sammanfattar jag: ”Jag ville lösgöra det som var bra, det som var fint (för jag hade en bra uppväxt) från det som var kommunism” och betonar att jag självklart fördömer den och kanske inte ville röra så mycket vid den i min bok! Jag berättar också vidare om min erfarenhet från väst att intresse för mitt land inte alltid var av intresse…

Disa kommer med en ny fråga innan jag knappast hade hunnit med att svara på den förra:

”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?”

Jag känner inte riktigt igen mig själv i denna beskrivning. Jag fortsätter: ”Jag blir glad över om det går bra för mitt f d hemland, för människorna som bor där men det jag har observerat är hur individualismen/egoismen börjar sprida sig och hur de förut så starka sociala relationerna faller sönder etc. etc.” Och nu börjar jag märka att denna konstiga stämning som finns där kring Disa och mig växer… och när jag sedan fortsätter vidare att svara på frågan och använder ordet ”kompis” hoppar Disa till:

”Varför säger du kompis?”

Då vaknar jag själv upp från att vara på min vakt till någon slags högre beredskap och försöker förstå vad det egentligen är frågan om här, två kvinnor på Internationella kvinnodagen?

”Du skriver att du har läst ‘per korrespondens’, du skriver inte vad du har läst, vilka var dessa äldre människor du läste med?”

Och efter detta radar Disa upp flera punkter samtidigt, bl a att hon vill ha flera fakta i boken, saknar historiska fakta, hon vill veta mera om personer som förekommer i boken; Stefan och brevskrivaren, var finns brevskrivaren idag och etc. etc och hon säger i en milt hotande/förlöjligande ton att hon minsann ska googla fram det.

Jag gör ett försök att svara på hennes första fråga i denna obekväma anhopning av frågor, det tar tid för mig att minnas ‘per korrespondens’ för att jag samtidigt också bearbetar situationen jag befinner mig i. Jag blir ännu mera samlad. ”Ja, det stämmer, jag har läst på distans, tre veckor bara, jag kom inte in på vanlig heltidsutbildning. Ja, jag blev helt stoppad p g a att mina föräldrar enligt rapporten (som var obligatorisk för varje blivande student) från min fars arbetsplats inte klarat upp sin ideologiska övertygelse. Ganska snart insåg jag att jag inte hade något att göra på distansutbildningen och med dem som läste där, funktionärer som redan hade sina givna platser i den kommunistiska nomenklaturen.”

Jag tänker snabbt att jag varken har skrivit en faktabok eller historisk bok och att frågorna Disa ställer och hur hon ställer dem och överhuvudtaget hennes beteende handlar om något helt annat än min bok.  Min bok är jag beredd att försvara men jag inser också att jag nu måste börja försvara mig själv mot hennes angrepp som visar sig vara helt oacceptabla. Och jag greppar inombords då jag sitter där och får  till slut en så stark ingivelse från mitt inre att stå upp för mig själv och säger:

”Ja, jag vet varför jag har skrivit denna bok och jag börjar förstå varför du upplever den så provocerande för den här boken bekräftar inte din egen syn på Östeuropa.”

Ungefär här vänder det hela och jag berättar vidare att jag inte skrev för att bidra till den gamla bilden om öst utan för att göra bilden mera nyanserad, kanske t o m ljusare, om östra Europa. När jag vidare återanknyter till Disas tidigare frågor om Stefan och om brevskrivaren och försöker förklara, hela tiden lika vänligt och fast, att boken ingår i en trilogi och att jag inte kunde (ville) komma med allt i första boken (betonar även integriteten), då blir det rena rama sandlådan: ”Jag kommer inte att läsa den!” säger hon till mig bestämt.

Efter detta börjar jag själv tycka att det är ganska roligt och ger mig in på att förklara att jag har skrivit en skönlitterär bok och att det är läsaren (betraktaren) som får göra sig en uppfattning om min bok, eventuellt min kommande bok (ett verk, eller konstverk) och att det är upp till var och en att göra sig en egen tolkning och att jag självklart har respekt för hennes.

Nu ser jag att jag har publiken med mig och de börjar komma med egna inlägg och frågor. Jag berättar vidare om den enorma nyfikenhet för väst vi hade i öst och om den (o)kunskap om öst vi möttes av i väst och anknyter till dagens ekonomiska situation och om vi nu ska bygga något slags gemensamt projekt, hur viktigt det är att satsa på kunskap i båda riktningar! Kunskap och gemenskap!

Disa satt tydligen svarslös vid minst tre tillfällen, fick jag höra efteråt. Hon skulle i vilket fall som helst inte läsa min andra bok och detta trots att där delvis (inte allt!) kommer en fortsättning på det hon frågade efter.

”Du gillar visst att vistas i Afrika nuförtiden, har jag läst, jag gillar också Afrika! Min andra bok kommer att handla en del om Mauritius, vi kanske kan göra en resa dit tillsammans?”

Det blev en liten öppning, kände jag.

Måste vi gå via Afrika ända till Mauritius för att mötas? Måste vi låtsas som om ingenting har hänt? I Östeuropa? I Afrika? Jag, en f d östeuropé och hon en f d östeuropakorrespondent.

Nej, tiderna är nya Disa, vi kan inte fortsätta att låtsas som om ingenting har hänt!

Jag vill avsluta med att återanknyta till en av Disas frågor alldeles i början: ”Av min egen erfarenhet vet jag att människor från öst som har levt länge (i exil) i väst ofta blir provocerade över när det går bra där hemma, varför?” Denna fråga gav mig huvudbry.

Jag tackade för mig med uppskattning om att hon tog sig tid och ställde upp men även för vissa av hennes synpunkter och vi skakade hand med varandra.

Och varför har jag skrivit Utresetillstånd?

Ja, jag skulle inte ha haft en chans att klara av samtalet med dig, Disa, om jag inte hade skrivit boken!

Vad var det jag var med om på min bokrelease egentligen? Frågan kommer att eka i mitt huvud länge…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Evas Perspektiv: LördagEvas perspektiv.

Meta