Utdrag ur ”Kvinnorna som hugger i sten”

2 februari, 2018 § Lämna en kommentar

Här vill jag visa det allra första utdraget ur min tredje bok om Katarina Levitsky. Mycket har hänt sedan Utresetillstånd (2012) och Fjärilens vingslag (2016) publicerades. Med förhoppning kommer jag att ha nytta av den kunskap jag har förvärvat under tiden jag har arbetat med böckerna. Varsågoda!

”Tomheten slukar allt som kommer i dess väg. Den härjar med en oerhört kraft. En öppen käft. En krater efter de uppryckta rötterna som fortfarande blöder. Ett enormt djup. Marianergraven inom mig. Bära en tomhet är tungt. Det är som att bära ett vakuum som slukar en själv samtidigt. Som visade sig i sin fulla skepnad efter de första tjugo åren och flera hundra mil bakom mig. Jag var absolut inte medveten om att ett sådant monster fanns djupt inom mig. Efter en våldsam separation och ett avstånd mellan länder som jag blev utsatt för igen. Om det var frivilligt? Nej. Egentligen blev jag till av kärlek. De enorma känslorna fanns där redan då jag för första gången hamnade i min mors famn med den oklippta navelsträngen. Vi var fortfarande ett, hon och jag. På ett sätt störtade jag till världen annorlunda jämfört med en så kallad normal födsel. Min navelsträng behövdes klippa två gånger. Den hade två grenar precis som i ett Y. Den överflödiga, som nästan ingen brydde sig om att klippa, ledde direkt till min far. Alla blev mycket förvånade när de upptäckte denna anomali. Ingen hade tidigare sett något liknande. De ville tillkalla obstetriker från hela landet för att undersöka saken. Men som mycket annat på den tiden i mitt land tystade de ner denna händelse. De klassificerade till slut min födsel som bara en liten avvikelse. Och eftersom läkarna inte var vana vid att klippa två gånger blev den oklippt. Navelsträngen. Detta medförde att jag förblev i symbios med min far. Sedan växte jag upp såsom i en kupa mellan mor och far för min mor accepterade aldrig det som hänt. De bara fortsatte precis som det var innan, när jag blev till och även innan det. Då det bara fanns känslor ur vilka barn kunde bli till. Kanske inte ens det, men det går inte att ta reda på det för vi ligger fortfarande efter i forskningen kring det mänskliga känslolivet och man har inget kunnat bevisa med hjälp av DNA heller. Visserligen blir ett embryo till på många olika sätt. Det är bara det att just jag råkade ut för det sättet som gav den delade navelsträngen som behövdes klippa två gånger. Vi vet redan att den andra klippningen uteblev. Och trots att det tystades ner, precis som allt annat avvikande under kommunismen, fortsatte detta styra mig ända in i vuxen ålder. I hemlighet som allt annat. Jag satt fast. För jag blev aldrig informerad om det, inte ens efter jag fyllt arton år. Jag började till och med tvivla om jag någonsin skulle kunna röra mig ur fläcken, helt enkelt komma bort från denna kupa, denna instängdhet.

Men en dag sugs jag liksom ut från kupan mellan mor och far. Visserligen är jag redan vuxen. Mogen för att jag själv kan ge liv. Mogen för att bli omfamnad av kärlek. Nästan bara den typen av kärlek som forsade in i mig med två navelsträngar. Och det börjar bli dags att bryta upp när jag till slut en dag får ett besök som nästan omedelbart börjar dra mig ut ur denna kupa, som inte längre ger mig någon näring alls för att kunna fungera på ett normalt sätt. Denna dag blir jag verkligen utdragen från denna kokong. Denna dag. Det behövdes aldrig en sugklocka när jag föddes trots den förgrenade navelsträngen. Men denna dag, då jag som ett moget äpple nästan faller av mig själv, då, först då, skickar de en sugklocka hem till oss. För att ta mig loss. Och till slut nästan flyger jag ur mitt eget bo. Det som alltid fanns där mellan mor och far. Om det var frivilligt eller iscensatt på något annat sätt kan jag fortfarande inte svara på. Först långt senare inser jag dock ingreppets allvar när jag ser de blödande fransarna runtom hela den krater som lämnades där djupt inne efter mig. För den här gången handlade det om ett mycket våldsamt ingrepp i mitt känsloliv som kastade mig ända ut till Gris Gris, en av Indiska oceanens farligaste stränder på Mauritius.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Utdrag ur ”Kvinnorna som hugger i sten”Evas perspektiv.

Meta