”Norrtullsligan”

20 februari, 2018 § Lämna en kommentar

I tre dagar har jag nu till och från umgåtts med Elisabeth, Eva, Emmy och Baby, som egentligen heter Magnhild.

Elisabeth kommer precis till Stockholm. Sedan tidigare känner hon Eva som bor i ett hus på Norrtullsgatan tillsammans med två andra tjejer. Egentligen var de fyra stycken från början men en av dem har precis gift sig och flyttat ut på landet och då fick Elisabeth bli en ny medlem i Norrtullsligan. Norrtullsligan är alltså titeln på Elin Wägners debutroman (1908) som jag läser just nu/skriver om. Egentligen läser jag om den, ser den med nya ögon, utifrån ett nytt perspektiv, fascineras av den, av kvinnorna som bodde i huset på Norrtullsgatan.

”Huset där jag bor, är tämligen nytt, stort som ett kastell och rymmer väl ungefär ett tredje klassens pastorat. Man kommer in genom ett portvalv på den cementerade och kringbyggda gården med ingångar ända till F.

Vi bor fyra trappor upp, men hiss finns inte, det är ett hus för någorlunda medelklassen. Folk säger, att det skall vara nyttigt att klättra i trappor, och det gör väl, att man aldrig går hem i onödan”, säger Elisabeth.

Det är nämligen så att huset de fyra kvinnliga kontoristerna bodde i, i början av förra sekelskiftet, då Elin Wägner debuterade med Norrtullsligan, är samma hus och samma F-uppgång jag flyttade in i år 1997. Nu har jag bott där i drygt tjugo år och blev uppmärksammad av en f d kollega innan jag flyttat in, vad det var för ett hus. Och detta fascinerar mig. Framförallt när jag tänker på hur jag själv fick kämpa för den lägenheten i huset på Norrtullsgatan efter en svår och utdragen skilsmässa. Och hur lägenheten i F-uppgången till slut blev min. Nu är det så att kvinnorna hyrde två rum och del i köket i en lägenhet på fjärde våningen och jag bor precis under den, på tredje. Och när jag sitter hemma i mitt vardagsrum tänker jag ibland, eller egentligen ganska ofta nuförtiden, på kvinnorna och den gemenskap de hade då och hur den gemenskap vi kvinnor har/kan ha/drömmer om idag skiljer sig från dåtiden.

Jag försöker förstå deras problem då och de vi kvinnor brottas med idag efter att mer än ett hundra år har passerat. Jag tänker på att det var dessa kvinnor (eller snarare deras upphovsperson) som så småningom kämpade fram rösträtten för oss. Och jag tänker också på, egentligen känner jag någon slags klapp på min axel (jag vet inte riktigt om jag kan ta åt mig den äran), att det är med höstens metoo-rörelse som vi har gjort ett ordentligt (sjumila-) steg framåt och som jag/vi hoppas kan jämföras med de framsteg som gjordes med den kvinnliga rösträtten. På ett sätt känner jag mig feg för jag har inte vågat säga det tidigare av olika anledningar, men också med tanke på min ”metoo-medsyster” som också blev offer men som till slut vände sig mot mig, men jag vill bara säga att jag också är metoo. (Men ”min metoo” förtjänar ett eget inlägg så småningom.)

Nu är det så att jag har invandrat till Sverige och kan ibland känna att jag på ett eller annat sätt fick serverat det svenska kvinnor har kämpat fram för oss alla. Och inte bara det, dessutom har jag nästan ”ärvt” Elin Wägners berättelse om kvinnorna i Norrtullsligan. Och när jag för någon vecka sedan hade hemma hos mig en liten kärngrupp av mina vänninor, ”mina fyra goda féer”, på besök tänkte jag extra mycket på kvinnorna i Nortullsligan. För jag kände igen den där gemenskap Elin Wägner skriver att kvinnorna i Norrtullsligan hade, och jag har känt den tidigare, jag har känt den i mitt forna hemland, jag har känt den på Mauritius, jag har känt den i Afrika… Jag vet att den gemenskapen i grund och botten finns i mig/oss och att den inte har några gränser men den har djupa sår som binder ihop oss. Och jag minns den dagen för några veckor sedan när vi möttes och kom som mest nära varandra i våra gemensamma exilerfarenheter och vad det innebär att vara en invandrarkvinna. Det är den lilla gemensamma nämnaren som binder ihop oss på ett eller annat sätt. Och mina snart fyrtio år i Sverige är också en sådan gemensam nämnare som är mycket stark idag och binder ihop mig med inte bara Elin Wägners kvinnor utan också alla andra kvinnor som lever i Sverige. Och detta kan jag försäkra er att jag känner var jag än befinner mig i världen. Och läs gärna ni också Norrtullsligan av Elin Wägner!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”Norrtullsligan”Evas perspektiv.

Meta