Utdrag ur ”Vända mot solen”

”Vända mot solen” av Eva Franko är tredje boken i trilogin om Katarina Levitsky. Boken kom ut i september 2022 på Arabela förlag. De första två böckerna i trilogin är ”Utresetillstånd” (2012) och ”Fjärilens vingslag” (2016). Varje bok kan läsas fristående men bildar tillsammans en sammanhängande berättelse.

Vända mot solen av Eva Franko

Den väldiga Indiska oceanen bredde ut sig framför mig. Jag befann mig på den nordligaste punkten av ön, Cap Malheureux. Jag var 27 år gammal och redan tvåbarnsmor. Ung, oskuldsfull och hel, så när som på de två födslar som gav mig mina två halvmauritiska barn.

Jag satt på stranden och stirrade rakt ut i det oändliga blå. Mitt starkaste band var fortfarande till mina föräldrar och mitt hemland, men jag älskade Frankrike och allt det franska överallt på jorden precis så starkt som de älskade mig. Det var nog därför jag var här. Jag hade svårt att acceptera att detta att jag satt här på denna plats på jorden skulle ha med någon form av öde att göra. Att jag var här ville jag styra själv.

Jag betraktade den oändliga oceanen, föreställde mig och räknade tyst, bara för mig själv, alla länder som låg mellan mig och mitt hemland. Jag började rakt norrut med Seychellerna, efter dem fick jag en lite osäker bild av Oman eller Jemen på min näthinna eftersom jag alltid förväxlade dessa länder med varandra. Sedan såg jag bara en öken överallt, min stora och mäktiga inre bild av Saudiarabien, vidare snett över Medelhavet visade sig Grekland med alla sina små och större öar för mig. Jag såg också klart och tydligt gränsen mot Jugoslavien och sedan mot Ungern och redan då började en bild av det avlånga landet som sträckte sig tvärs över Centraleuropa som en lång och oformad knödel från Tyskland i väst till Sovjetunionen i öst, mitt gamla hemland Tjeckoslovakien, trycka sig fram. Den östliga gränsen visste jag från tidig skolålder var endast tio mil lång, vilket alltid kändes tryggt. Så enkelt var det.

Om jag orkade följde jag min inre karta vidare ända upp till Sverige och Stockholm. De bilderna var fortfarande mycket osäkra och sköra och framkallandet av dem avbröts ofta halvvägs. Sedan kom jag på mig själv, skakades om lite och framför mig, någon kilometer bort, såg jag det höga berget i havet som för alltid förknippas med Cap Malheureux och då blev jag återigen medveten om var jag befann mig i det här speciella ögonblicket. Det var precis där den franska kolonialmakten efter hundra år på Mauritius led nederlag år 1810 och Brittiska imperiet tog över makten på ön.

Jag var ung, naiv och kände mig allvetande. Jag var besviken över att fransmännen gav upp sin ö, men jag kommer aldrig att göra det, tänkte jag för mig själv. Jag gick in i kyrkan alldeles intill stranden och bad om att få behålla den. För alltid. Det är därför jag aldrig återvänt till Cap Malheureux.

Först nu. För jag vet…

Jag sitter återigen på stranden och stirrar rakt ut i det oändliga blå men idag med en avgörande skillnad, för jag vet… Att ingen i hela världen kan ta min berättelse ifrån mig. Så här blev den…

Vistelsen på Mauritius

Solen gungar som en lysande jätteglob långt borta vid horisonten och sjunker långsamt ner i den spegelblanka gråblå, metalliska massan dragande en strimmad rödgul slöja efter sig. Den vita mjuka sanden utgör en bred passage mellan oceanen och land, en som sträcker sig så långt, långt där ögat till slut förvandlar den till bara ett smalt streck. En optisk svindel som vi accepterar utan någon anmärkning. Det är strax före middag. De flesta har hunnit att lämna stranden och detta storslagna ögonblick men Katarina står kvar.

Hon gör en snabb rörelse med hela kroppen, vänder sig bort från detta spektakel och står nu med ryggen mot havet. Hon böjer sig ner och med sin högra hand tar ett grepp om den långa kjolen och rullar ihop den i en knut samtidigt som hon tar tag i en vit plastpall med den vänstra, vänder sig om tillbaka igen mot den nersjunkande solen och flyttar plastpallen längre ner mot vattnet. Sedan sätter hon sig på den och sträcker på sina ben, slappnar av och låter fötterna sköljas av de ljumma, långsamma bränningarna. Om och om igen. Hon är uppfylld av detta oerhörda ögonblick som gör henne väldigt tacksam och nöjd. Hon är lycklig.

Det är så nära en total tystnad man kan komma om inte detta halvt stumma brus i skymningen funnits. Halvdunkelt och så oerhört lugnande och skönt. Hon tar vatten i sina kupade händer och kan fortfarande se det glasklara och genomskinliga i det. Ett fiskstim passerar åt ett bestämt håll som en vibrerande remsa alldeles under vattenytan. Det kan inte ta slut.

I stället höjer hon sin blick en aning. Långt borta på andra sidan viken ser hon ljusglimtar i en lång rad. Det faller henne inte in att hon skulle ha undrat över vad det kunde vara för något. I samma stund som tanken på att hon faktiskt befinner sig på en ö slår henne avbryts den av barnens glädjerop.

Lenka och Molly jagar babykrabbor in i små hål i den vita finkorniga, fortfarande lite varma sanden längre bort på stranden. Hon har i ögonvrån hela tiden uppsikt över dem, hör deras röster och omfamnar dem med sin kärleksfulla blick och tänker på hur roligt de har. De är fina, de finaste i hela världen, tänker hon. De är redan klädda i sina bästa semesterkläder, Lenka i sin nyinköpta bomullsklänning med stora rosa och ljusblå rutor och Molly i sina beigea knälånga snickarbyxor med en vit t-shirt under. De är så fina.

Känslan för kläder har Katarina fått från sin mor, fina somriga kläder skulle det vara. Det är den naturligaste sak i världen att Katarina gör med sina döttrar precis så som hennes mor hade gjort med henne. Finklädda skall de vara inför den väntande gästen.

Vad gäller henne själv, däremot, har hon förändrat sin klädstil sedan hon flyttat från hemlandet. Förändrat eller kanske bara trots allt velat ta lite avstånd från sin mor. Bekväma skall kläderna vara. Och inte endast för bekvämlighetens skull utan även för att hon också verkar trivas så nuförtiden, med en bekväm och lite slarvig elegans.

Katarina vill vara mer avslappnad i sina kläder, hon verkar vara mera avslappnad överhuvudtaget nuförtiden. Trots den fina middagen ikväll har hon tagit på sig en gråblå t-shirt och en vid och lång blommig linnekjol som hon hade köpt förra gången de besökte ön och som hon bara älskar. Stora ljusrosa rosor på en gråblå bakgrund i samma färg som t-shirten. Färgerna är nästan identiska och matchar varandra väldigt bra. Dessa två plagg ser nästan ut som en hel klänning tillsammans. Ensemblen matchar både Katarinas ögonfärg och hennes ljusa kortklippta hår. Så fin hon är där hon sitter vid stranden.

 Katarina tänker på Hannu med en behaglig men lite undrande känsla inför middagen med honom. Trots att Vijay berättar då och då, när han möter Hannu på sina tjänsteresor ute i världen, hur det går för honom har Katarina inte sett honom på flera år.

Hannu flyttade till Paris ganska snart efter att han hade träffat Sarah. Då hade han redan hunnit att lägga fram sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet och var lycklig över den nya tjänsten vid Institute for International Education i Paris.

Sedan, efter ytterligare några år, minns Katarina, fick han en Unescotjänst i Lusaka i Zambia och blev så småningom regionalchef för utbildningsplanering för Unesco med ansvar för Östafrika och flyttade till Harare i Zimbabwe med sin familj. Hon försöker reda ut sina tankar och komma åt när det egentligen var hon såg honom senast. Var det i Stockholm eller var det i Paris?

Det tydligaste minnet var dock den middag hon och Vijay ordnade hemma hos sig för något år sedan när Hannu och Sarah var på besök i Stockholm. Sarah hade som vanligt, åtminstone de gånger Katarina träffat henne, en fantastisk huvudbonad och en matchande klänning i ett typiskt färgglatt bomullstyg från sitt hemland Kenya. Den här gången i en stark kornblå och gul färg som gjorde starkt intryck på Katarina.

 Deras son Bim-Bim var också med, då hade han hunnit att bli ungefär i förskoleåldern. Men den allra första gången de sågs var vid deras egna icke officiella bröllopsmiddag som anordnades för de svenska vännerna, också det i Stockholm.

Vilken kraft de förmedlade detta par, dessa två människor tillsammans. Hela rummet var fyllt av deras starka personligheter och den framträdande lycka de upplevde tillsammans. Att de överhuvudtaget hade hittat till varandra var som en sensation.

Och nu, vilket sammanträffande, för någon dag sedan här under veckan hade Vijay indirekt berättat att Hannu är här på Mauritius bara några få dagar för en konferens. Samtidigt som Katarina försöker reda ut den gemensamma kontakttidslinjen med Hannu börjar även Sarah interagera i den och hon undrar förstås hur det är med henne. Hur har den självständiga och högutbildade Sarah klarat av att infoga sig i denna förening, undrade Katarina över. Och hur har Hannu klarat av det? Några snabba tankar på hur det kan kännas för henne att lämna sitt toppjobb i New York för att flytta med sin man tillbaka till Afrika passerar genom Katarinas huvud.

Katarina minns återigen den där gången i Stockholm, middagen som hon och Vijay anordnade. Redan då såg hon, Sarah var några år äldre än Katarina, att Sarah var en mycket målinriktad ung kvinna som visste precis vad hon ville. En tjej från Nairobi som far till New York för studier och arbete och så träffar hon den här killen bara av en händelse i Paris. På en konferens.

Och självklart gick det inte att tacka nej bara så där… “Jag är en karriärkvinna och tack och hejdå.” Nej. Hon fastnade för honom nästan i samma ögonblick de träffades. För Hannu var en svärmorsdröm. En dröm för en tjej som Sarah. Högutbildad, respektingivande, lång, rak i ryggen och ung. En kopia av Sidney Poitier fast en bra bit längre.

Hannu är i Katarinas tankar. Hon undrar hur han ser ut idag. Hur det är med Sarah, med familjen. Och precis när Katarina börjar undra om det inte är dags att gå mot hotellet så försvinner Lenka och Molly ur hennes ögonvrå. När hon vänder sig om ser hon att de springer upp mot den stora gräsplanen på en stig med en lång rad av kålpalmer på båda sidorna och längre bort ser hon redan två mörka herrsilhuetter, en lång och en kortare, gå i riktning mot stranden.

 Flickorna skrattar och ropar på sin far, “pappa, pappa”, och Katarina kan också urskilja en välkänd röst i bakgrunden, en röst som hon känner så väl från förr i tiden. Den där lena, lugna, lågmälda sammetsrösten. Där står han tyst med Vijay, ler och tittar intensivt med sina snälla ögon på henne.

De möts och herrarna vänder om i hennes riktning och nu har hon honom på sin vänstra och Vijay på sin högra sida. Hannu lägger sin högra arm runtom hennes axlar och tittar på henne lite undrande medan alla tillsammans promenerar mot hotellet. Katarinas kjol fladdrar lätt i den ljumma brisen. Nu håller Lenka sin mammas hand medan Molly springer en bit framför alla. Det är redan kolsvart men stigen med kålpalmer är upplyst på båda sidorna, cikadorna spelar vilt, oceanens brus hörs i bakgrunden och kvällen är redan uppfylld av en fjärran och sann vänskap.

– How are you today, Katarina? Are you tired a bit?

Han yttrar frasen som hon känner igen så väl från förr. Hon skrattar till och svarar med en säker röst “I am fine.” Och det är så hon också känner. Hon känner sig bekväm, nöjd och glad.

– And what about you?

Hon tittar på Hannu med en mycket säkrare blick än den då de sågs där, de första dagarna, för länge, länge sedan på Statens Bakteriologiska Laboratorium.

Statens Bakteriologiska laboratorium

Katarina andas högt, bröstkorgen blåses upp när hon drar luften in och sjunker ner när hon släpper ut den igen, in och ut, in och ut, samtidigt som hon ömsom går, ömsom halvspringer trots att huvudentrén till Statens Bakteriologiska Laboratorium, SBL, redan syns på nära håll. Hon känner sig lite trött men är glad och framför allt förväntansfull inför denna stora livsförändring hon påbörjade denna vår.

Hon stiger in genom en minst tre meter hög, vidöppen järngrind, målad svart. Den ser antik ut, långa svarta stänger innefattade i två jättehöga rektangulära ramar, var och en, högst upp, avslutad med en kvartsbåge ifylld med små ringar med olika krusiduller i flera rader.

När den stängs sluts kvartsbågarna i en stor halvcirkel som avslutas uppåt med ungefär tio centimeter långa spjut med en tums avstånd som pekar rakt upp mot himlen. Idag är den skirt ljusblå och oerhört mäktig och vid. Fortfarande ganska högt upp i ett hörn i väster vilar solen upp sig från dagens lopp.

Det är en sen eftermiddag i maj månad och redan ganska varmt. Katarina blir medveten om svetten i båda armhålorna. Jeansen hon har på sig är sydda i ganska tjockt tyg och är egentligen för varma för den smygande sommarvärmen. Så här dags ser jeansen både gamla och slitna ut men hon kommer nog att slänga dem först när de är helt oanvändbara. Sådan är Katarina.

Hon älskar sina jeans och värnar om dem av flera olika skäl. Dels för att det var så svårt att få tag på ett par i hennes hemland, dels på grund av en speciell historia hon förknippar dem med. Men först och främst för att hon tycker om att ta hand om sina kläder.

Hon köpte jeansen en gång för tre-fyra år sedan på Václavplatsen, nere i T-banestation Můstek, när hon var och hälsade på Vijay i Prag. En främmande svart man tilltalade dem plötsligt, bara så där av ingenting, när de stod vid ett av skyltfönstren nere under jorden.

– Hej, är ni intresserade av att köpa ett par jeans?

Han pratade mycket tyst på bruten tjeckiska och visade byxan snabbt och drog dem sedan försiktigt åt sidan med påsen med plagget undangömt under sin arm.

De tittade på jeansen och sedan på varandra. Vijay tittade frågande på Katarina och hon nickade till både byxa och pris utan att vare sig pruta eller prova. Hon gick helt och hållet på storleken som var inskriven på insidan av en av byxfickorna. Någon pappersetikett såg hon inte någonstans. På den tiden, under kommunismen, kunde man absolut inte köpa jeans i vanliga affärer. Det var svårt att få tag på ett par överhuvudtaget och man var beredd att betala nästan vad som helst.

Väl på andra sidan av den stora grinden snurrar tankarna runt i Katarinas huvud, att hon nuförtiden springer alldeles för mycket mellan olika arbeten och kursen i svenska, handlar mat, planerar och förbereder allt för sin mor och Lenka. Det är inte konstigt att hennes jeans nu sitter löst, rentav hänger på höfterna. Hon minns hur tajta de var när hon äntligen provade jeansen senare samma kväll då hon och Vijay kom tillbaka till studenthemmet.

Till jeansen brukar Katarina oftast ha en rutig blus som hennes mor sydde åt henne förra sommaren. Den har hon på sig idag också. Dessa två plagg tillsammans har blivit lite som en uniform för henne. Hon bär dem ofta för att hon trivs i dem.

Hennes mor Terezia syr fortfarande något klädplagg till henne då och då, som en blus eller en kjol. Den här blusen är av franskt tyg, franska rutor, säger hon. Rött, grönt och vitt. Men vad har egentligen dessa tre färger med Frankrike att göra, Katarina förstår inte. Men Terezia kan det där med tyger och färger så hon accepterar bara. Och bomull var det också, hundra procent, det skulle det förstås vara, sa hon alltid.

Det nya livet i Sverige har visat sig vara ganska utmanande. Katarina har egentligen inte så mycket tid att tänka på det utan känner i stället av det, hon är ofta trött. Brist på sömn har det också blivit och hon hinner knappast äta ordentligt. Som tur är har hon kortklippt frisyr, nästan som en kille. Det går snabbt att göra sig i ordning tidigt på morgonen. Idag tog tröttheten över redan på bussen. Hon somnade en liten stund och missade busshållplatsen i Västra Skogen där hon egentligen skulle stiga av.

Plötsligt, efter att Katarina passerat den stora grinden, får hon syn på Vijay och Hannu stående alldeles utanför det gula låga huset där den sektionen de alla tre tillsammans har ansvar för finns. Först nu andas hon ut och slappnar av lite. Vijay ser ut som en laboratorieassistent i den vita, en aning för långa rocken. Som vanligt, med sin högra arm höjd demonstrativt framför ansiktet, blossar han på en alldeles nytänd cigarett mellan fingrarna, gestikulerande med den andra handen, medan han förklarar saker för Hannu. “Comparative education”, hör Katarina honom säga utan att riktigt förstå vad det betyder.

Den vita rocken klär honom och den starka kontrasten mot hans hud förstärker ännu mera hans intensiva personlighet. Han ser tuff ut, på gränsen till arrogant med sin cigarett och sitt sätt att stå där halvt avslappnad och halvt anfallande. Trots den vita rocken, eller tack vare.

Vijays förfäder har sina rötter i Södra Indien, i Tamil Nadu-trakten mellan Madras och Pondicherry. Därifrån tog de sig till Mauritius ungefär i mitten av 1800-talet efter att slaveriet avskaffades på ön. De kom till Mauritius som fria arbetare, ett faktum som är väldigt viktigt för Vijay. Han brukar betona vilken ställning eller status hans förfäder hade vid ankomsten till ön.

I början förstod Katarina inte riktigt varför det var så viktigt för honom, varför han kunde berätta om detta nästan lite aggressivt. Med tiden har hon dock insett hur betydelsefullt detta är för Vijay och att han hyser mycket starka känslor för den perioden då hans förfäder sökte sig till Mauritius. Och idag förstår också Katarina lite bättre hur signifikant denna period är inte bara för migrationen i Indiska oceanens farvatten utan överhuvudtaget för det första fröet till avvecklingen av den koloniala perioden. Med Vijays förfäders ankomst till Mauritius inleds egentligen den perioden i öns historia.

Vijay är verkligen en värdig representant för sina förfäder. Han är en stolt Tamil Nadu-ättling både i sättet och rent fysiskt. Den späda kroppsbyggnaden, de fina ansiktsdragen och den mörka färgen. Han är orubbligt stolt över sin bakgrund och brukar säga att han minsann har en kultur och tittar på Katarina så som han ville övertyga henne om det.

Hon besvarar hans blick och försöker förstå vad det är han menar. Det måste vara den som förfäderna tog med sig till Mauritius, ön där han föddes. Och känner man till historien var det egentligen ganska självklart att de inte bara sökte sig till Mauritius utan även, för att behålla sin värdighet, var tvungna att klamra sig fast vid sin egen kultur. För allt annat togs ifrån dem.

Mauritius var från början helt obebodd. Människor har alltid rört på sig och sökt efter bättre villkor för överlevnad, ett bättre liv, och så var det även i Indiska oceanens vatten. När allt kommer omkring så låg Mauritius strategiskt på en av många stora rutter mellan Afrika och Indien. Ön var en naturlig rastplats för Indiska oceanens sjöfarare.

Folk åkte, flyttade fram och tillbaka, men för Vijays förfäder fanns ingen återvändo. De fastnade i det koloniala nätet men höll fast vid den egna kulturen. Och den blev många gånger deras räddning.

* * *

Vijay pratar mycket, ibland använder han själv beteckning “mundiarré” eller “talkative” när han är på gott humör, då kallar han sig själv det och skrattar.

– Kom to koz, matlo. Kom to koz. Vad du pratar, min vän. Vad du pratar, fortsätter han att säga till sig själv och skrattar igen.

Då brukar Katarina skratta också. Då är han verkligen på gott humör.

Hannu lyssnar och ler, nästan alltid. Han pratar inte mycket, i alla fall inte lika mycket som Vijay. Han verkar tänka först ganska länge innan han säger något. Han är lång, nästan två huvuden längre än Vijay.

Hannu kom tydligen till Sverige redan som tonåring, från Namibia, berättade Vijay vid något tillfälle. När Katarina för första gången hörde att hans föräldrar bodde i Göteborg blev hon först lite förvirrad men senare fick hon veta att han blev adopterad av en svensk familj och tillbringade en del av sin tonårstid i Göteborg.

Nästan från första början fick hon en känsla av att Hannu för sig på något sätt lite annorlunda, men visste inte hur eller vad det var. Eller bara annorlunda jämfört med Vijay. Om han uppför sig svenskt eller på något annat sätt kan Katarina inte avgöra. Han är i alla fall mycket sympatisk i sitt sätt att vara. Hänsynsfull och respektingivande. Och om de starkaste personlighetsdragen hos Vijay är utåtriktning och intensitet är Hannu den mera introverta typen, inåtriktad och lugn.

Hannu är en aning mörkare i hyn jämfört med Vijay, men det speciella med honom är hans kroppshållning eller fysionomi som egentligen också avslöjar hans bakgrund. Han väcker tankar på ett speciellt folkslag, Bantufolket, en etnisk grupp som är vanlig söder om ekvatorn. Trots att Bantu enligt många källor först och främst är en språkligt definierad gupp finns det enligt andra även gemensamma typiska fysiska kännetecken.

Alltsedan första gången Katarina träffade Hannu har hon tänkt på det. Att de var tvungna att gå, ibland springa, väldigt långa sträckor, röra på sig mycket i den fria naturen för att jaga och samla mat. Att de förflyttar sig och lever på olika platser minns hon att hon lärde sig i skolan någon gång under sina tidiga tonår. Detta fascinerar Katarina, olika folkgrupper, etniska tillhörigheter, hur allt går in i varandra och sedan ut. Hur allt flyter, ökar i intensitet och sedan avtar med geografiskt avstånd. Han representerar på något sätt den afrikanska slätten för henne. Han ger intryck av att vara naturen själv. Den afrikanska naturen.

När Katarina var i mitten av tonåren hade hon en svart pojkdocka som nästan var en kopia av Hannu fast i miniatyr. Ibland tänker hon fortfarande på den, att hon borde ha sparat dockan och inte gett den till Lenka så tidigt. Moster Anna hade den med sig från en av sina många resor till Moskva. Katarina kan fortfarande minnas att hon tvekade lite när hon fick den av henne, att hon kanske var lite för gammal för dockor. Att hon fick en svart docka däremot undrade hon överhuvudtaget inte alls över. Det var på något sätt en självklarhet för henne, för den tiden hon växt upp under. I skolan berättade fröken om hur viktigt det var att stödja, hjälpa människorna i Afrika.

Nu står Hannu stilla, lyssnar på Vijay, nickar och ger mer intryck av att vara en arbetsledare än anställd. Han är stilig, en naturlig skönhet och auktoritet. Och den vita rocken bidrar förstås till det också. Men Hannu är inte en arbetsledare och Vijay är inte en laboratorieassistent. Arbetsledaren och hennes assistent är kvinnor, två svenska kvinnor, och de är de enda som är svenska här. Det har Katarina förstått.

När Katarina får syn på Vijay och Hannu och att de väntar där utanför saktar hon ner. Hon blir genast lugnare för hon vet att det är henne de väntar på. Jobbet på Statens Bakteriologiska Laboratorium är bara tillfälligt, deras framtid vilar inte här utan på Stockholms universitet. Sedan förra hösten är både Vijay och Hannu antagna till forskarstudier vid Institutionen för Internationell Pedagogik, en livsavgörande möjlighet.

Katarina har bett Vijay vid flera tillfällen att han skulle förklara för henne vad forskarstudier i Internationell pedagogik innebär, hon vill förstå vad det är han gör, forskar i och studerar. Hon försöker minnas ett namn, ett svenskt namn, från tiden då Vijay fortfarande studerade vid Karlsuniversitetet i Prag. Men det är väldigt svårt att komma ihåg de svenska namnen. Hon har fortfarande svårt att komma ihåg det trots att hon faktiskt har träffat honom.

Professor Torsten Husén, det är tack vare honom Vijay kom till Sverige och blev forskarstuderande med honom som handledare. Vijay brukar säga att han är en nestor inom den svenska pedagogiken.

Katarina är ganska säker på att det är det han och Hannu diskuterar idag också, internationell pedagogik. Med tiden har hon förstått att de är som besatta av ämnet och också hur viktigt det är för dem och att det nästan är som deras kall. Det är deras kall. Det är deras dröm och drömmen handlar om att utveckla och förändra Afrika. Att ge alla barn och ungdomar i Afrika möjligheter att gå i skolan. Det är den stora drömmen.

Vijay och Hannu är fortfarande studenter även om det idag är på en högre nivå, något Katarina själv drömmer om att så småningom kunna bli. Att studera vid universitetet. Hon fick inte möjlighet att studera i sitt eget land. Hon blev inte antagen till universitetsstudier på grund av att hennes föräldrar tagit avstånd från kommunismen.

Till hösten skall även hon äntligen påbörja en fyra månader lång kurs, SFI, Svenska för invandrare, anordnad av Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. Hon får den möjligheten via Arbetsförmedlingen och kommer att få betalt för att gå kursen. I väntan på det har hon redan börjat en liknande kurs på Kursverksamheten KV för att kunna lära sig språket så fort som möjligt. Katarina undrar, förstår inte riktigt logiken och tänker att det är helt ofattbart egentligen, att få betalt för att lära sig det svenska språket. Det går inte ihop för henne. Att gå kurs i svenska och få betalt för det. Har någon sett det någon annanstans? Med tiden kommer hon dock att inse vikten av denna svenska samhällsgest men även de förväntningar det svenska samhället har på människor som flyttar hit.

– Hello Katarina! ropar Hannu och tittar på henne med sina lugna och glada ögon.

Vijay ser fortfarande mycket allvarlig ut, han måste först avsluta meningen men vinkar redan med hela handen med cigaretten för att visa att han också ser Katarina. Först när han avslutar samtalet säger han hej till henne men i tankarna verkar han fortfarande vara någon annanstans. Han böjer sig ner och fimpar snabbt cigaretten mot betongtrappsteget där han står.

Katarina tänker på hur de brukade göra förut när de träffades ute på offentliga platser, att de alltid gav varandra en puss när de möttes, men att de har slutat med det. Vijay förklarade för henne och menade att inte alla människor accepterar en sådan relation som de har. Katarina blev väldigt ledsen när han tog upp det första gången med henne. Hon satte sig i soffan hemma och blev så ledsen att hon bara grät en hel eftermiddag och kväll. Lenka gick runt i lägenheten undrande, tittade på henne och kramade om henne då och då. Hon förstod förstås ingenting.

Katarina blev först rasande på Vijay för det han sa gick tvärs emot hennes egen verklighet och den oerhörda kärlek hon kände för honom. Det skakade om henne nästan i avgrunden. Hon avvisade helt vad han sa och började i stället misstänka honom och att han kanske inte ville pussas ute på trottoaren och offentliga platser.

– Visst gillar folk par som vi, de till och med beundrar oss och vår relation, skrek Katarina åt Vijay.

– De tittar på oss nästan överallt, vart vi än tar oss.

Hon var medveten om den uppmärksamhet de väck-te men hade aldrig ens kommit på tanken att någon skulle ogilla deras relation. Hennes kärlek till Vijay var oförbehållsam och de utifrån kommande blickarna var lika magnetiska och bekräftande.

Men sagt var redan sagt och en misstanke började spöka för henne, ett litet sår började sakta öppna upp sig i Katarinas inre. Här börjar också den egna kärlekens spegelbild få de första sprickorna och det första tvivlet att infinna sig. Och trots allt började hon respektera vad Vijay sa och blev från dag till dag själv lite avvaktande. Men någonstans djupt inom sig blev hon först sårad och ledsen för hon ville fortsätta göra så som hon alltid gjort. Hon ville fortsätta att bestämma över hur hon ville ha det, göra det hon trodde på och hon ville absolut inte att de andras blickar, som Vijay såg och som också började tränga sig på henne, skulle börja kontrollera och styra över henne, över deras kärlek. Och hon minns att någonstans från och med den här perioden började även hon bli medveten om blickarna men också om att dessa hade olika innebörd och att inte alla var onda.

Idag skulle hon helst vilja gå fram till Vijay och ge honom en puss och krama om honom och få en kram tillbaka men i stället så ler hon bara på avstånd, både mot honom och mot Hannu och får verkligen trycka tillbaka sina känslor för sin man, hon får stålsätta sig och lägga band på hela sig. Det gör henne bara jätteledsen när hon tänker på att någon som varken känner henne eller Vijay skulle ogilla deras relation. Hon har fortfarande svårt att tro på det.

– Hello Katarina! How are you today? Are you tired a bit?

Hannu hälsar på Katarina så korrekt, korrekt och mäter hela henne med sitt glada leende.

– Bonjour, moja. Ahoj. Jak se máš? Si unavená? Bonjour min kära. Hur mår du? Är du trött?

Vijay hälsar som vanligt på Katarina först på franska och fortsätter sedan vidare på tjeckiska, som han lärde sig under sina studieår i Prag.

– Hello, Hannu, säger Katarina lite blygt och trött.

Hon ler mot honom, för det är i princip allt hon kan på engelska, hälsningsfraser och “How are you”. Hon tänker snabbt på hur synd det är att han inte pratar franska och att det skulle vara roligt att lära känna honom lite mer. Hon pratar både franska och ryska nästan flytande men inget av språken passar så bra ute i det svenska samhället. Det känns förstås lite obekvämt att vara beroende av Vijay. Å andra sidan är Vijay alltid beredd att svara på de frågor som ställs både till honom och Katarina.

Idag känner hon verkligen att hon helst skulle vilja vara ensam med Vijay, så trött som hon är orkar hon nästan inte vara glad och trevlig mot Hannu. Situationen är ganska ansträngande för han försöker verkligen tilltala henne även på svenska men hon är nybörjare där också. Och så är det förstås detta arbete som de har påbörjat och skall utföra idag som tynger henne.

De går in i den låga och avlånga gula byggnaden alla tre tillsammans. Katarina springer snabbt bort från Vijay och Hannu och in i damernas omklädningsrum och hälsar på sina arbetskamrater som håller på att byta om till arbetskläder och också har bråttom. För flera av dem är detta andra eller tredje arbetspasset för dagen.

Så många kvinnor, tänker Katarina. De flesta är i medelåldern och hon kan faktiskt kommunicera lite framför allt med de som kommer från Jugoslavien. De andra, turkiska, grekiska, sydamerikanska kvinnor som finns representerade där, ler hon bara mot. Det är inte helt lätt att förstå de sydslaviska språken heller, men det går. Kvinnorna är så vänliga gentemot henne och försöker verkligen förklara och visa saker och hur hon skall göra och så. De är jättefina och vill ta in Katarina i gemenskapen omedelbart.

Katarina tar snabbt av sina jeans och den rutiga skjortan och står i bara underkläderna. Hon tycker inte om att stå nästan helt naken trots att det bara finns kvinnor här inne, vrider huvudet åt höger och vänster och glider snabbt in i en lång vit städrock. Hon knäpper alla knappar som går att knäppa, ända upp till halsen trots att det är ganska varmt. Hon tittar sig snabbt i spegeln på insidan av dörren till klädskåpet och blir återigen medveten om hur trött hon ser ut.

Hon stoppar väskan i skåpet, stänger och låser det snabbt. Kvinnorna pratar på vilket hejdar henne lite att bli klar. Hon tänker på att hon och Vijay vaknar mycket tidigt varje morgon, de har ju även annat arbete som tidningsbud. Och sedan har hon kursen Svenska för invandrare, fyra-sex timmar per dag på Kursverksamheten KV vid Östermalmstorg.

Till slut lämnar hon omklädningsrummet om än lite motvilligt, hon vill inte visa sig i sin vita rock, framför allt vill hon inte att Vijay och Hannu skall se henne ha på den. Å andra sidan, för dem verkar allt så naturligt, de verkar inte bry sig om sitt utseende. Men för henne? Det verkar som om hon helst skulle vilja sjunka ner i jorden i stället för att arbeta här.

Hon går ut ur omklädningsrummet, springer genom den långa korridoren, hon är helt förbryllad över nuet, över sin tillvaro. Men hade hon överhuvudtaget några tankar på vad hon skulle göra här i Sverige innan hon kom hit?

Till slut hinner Katarina i kapp Vijay och Hannu och eftersom hon fortfarande känner sig osäker på att hitta rätt i huset, behöver hon deras hjälp.

* * *

Den första tiden i det nya landet är långt ifrån självklar för Katarina. Å andra sidan förstår hon att de måste tjäna ihop pengar för att klara sitt uppehälle även om det är ganska nytt för henne. I och med att de fortfarande är studenter måste de försörja sig på något sätt under sommarmånaderna. Det är därför de är här på SBL.

Under våren bodde Katarina fortfarande hos sina föräldrar i hemlandet och egen ekonomi hade hon aldrig ansvar för. Alla pengar hon tjänade i skolan som lärare och senare på förskolan i byn gav hon alltid till sin mor trots att hon själv redan var mamma till Lenka. Det nästan förväntades av hennes föräldrar och Katarina hade inte något alls emot det för hennes egen lön skulle aldrig räcka till att försörja både henne själv och Lenka.

Vijay var student och hans stipendium räckte knappast för honom själv. Katarinas föräldrar stöttade även honom ekonomiskt efter de hade träffats. Han var alldeles i början av sina studier och hade bara ett stipendium på några få hundralappar i månaden.

Nu går de alla tre tillsammans genom den långa korridoren. Vijay och Hannu är fortfarande inte klara med diskussionen. De pratar engelska, Katarina lyssnar och följer efter. Vijays engelska blev på ett sätt en räddning så att de kunde få alla jobb de fick under sommaren. Engelska var accepterat, så länge en av dem kunde det så var det okej.

De går längs den långa korridoren med blänkande beigt gummigolv, två svarta killar och en blond kortklippt tjej, alla tre i sina vita städrockar. Katarina är medveten om att hon är nästan lika lång som Vijay. Hon är tjugotvå år gammal och Vijay fyra år äldre.

Redan efter de sista hektiska veckorna i hemlandet hade hon förlorat något av sin tidigare vikt. Hon verkar inte ha något emot det men tänker att det börjar bli lite för mycket. Idag har hon knappast ätit någon lunch och andra dagar brukar det vara ungefär likadant.

Trots att rocken verkar vara i slitstarkt bomullstyg såg hon i spegeln att man kan skymta hennes svarta underkläder genom den. Hon kan känna sig lite generad speciellt när Hannu ler och mäter henne från huvud till tå. Det är försommar i slutet av maj månad och det är redan ganska varmt i Sverige. Detta gör Katarina en aning undrande och det krockar med den bild om sommaren i Sverige, Skandinavien, hon har med sig.

Nu har de nästan kommit till slutet av den långa korridoren och hon vinkar av Vijay och Hannu och svänger till höger, vidare till laboratorieavdelningen där hon ansvarar för städningen. Hela detta arrangemang med städarbete verkar vara totalt främmande för Katarina men hon kämpar på.

Alltså, självklart kan hon städa, men att hon skulle arbeta som städare, att hon skulle behöva konfronteras med tvivel om detta var ett arbete för henne. Att hon till och med kunde känna någon slags skam. Skamkänslor måste det ha varit, det överraskade henne. Att till exempel inte känna igen sig bland människorna i omklädningsrummet, trots att de är mycket vänliga och flera till och med har slavisk bakgrund.

Det är också därför som arbetsledaren välvilligt tilldelade henne en avdelning bredvid dem. De verkar tycka om henne, de är äldre jämfört med henne och mycket hjälpsamma. Men vad är det för känslor hon brottas med? Hon känner motvilja mot att gå där i den vita rocken. Hon känner inte igen sig själv och kämpar med rädslan för att förlora sin dröm om studier. Rädslan att förlora sig själv.

Och det svåraste av allt verkar vara att se även sin man, som hon har så höga tankar om, i en vit städrock. Att behöva se honom gå där och ta emot direktiv från den svenska kvinnliga arbetsledaren på engelska som han sedan tolkar till Katarina på franska eller tjeckiska, fast hennes modersmål är slovakiska, kan vara besvärligt ibland. Att behöva se sin stolta man och den stolta och långa Hannu i den där vita rocken och med hinken och trasan och en mopp är det svåraste och hon känner sig inte alls bekväm i att konfronteras med detta.

Katarina är inte bara ledsen, hon börjar bli arg också. Hon betraktar den svenska kvinnan som verkar vara helt och hållet hemmastadd i sin roll som arbetsledare bland alla så kallade invandrare. Katarina, som till utseendet ser mera nordisk ut än henne, ser denna oerhörda obalans nästan från allra första dagen. Ser inte hon det? Var finns alla andra vita människor? Var arbetar de?

Allt det här tär på Katarina. Hon tycker inte alls om att se det, att också vara mitt i det själv och då, just under de här stunderna, brukar hon tänka tillbaka på sitt hemland.

– I ditt kommunistiska hemland finns inte plats för människor som oss, har Vijay sagt till henne vid flera tillfällen.

Så här dags är Katarina redan starkt medveten om att de absolut inte kan bo där men hon förstår inte riktigt vad synen grundar sig på. Hon tänker på att de i skolan i hemlandet lärde sig att hjälpa Afrika. Att hjälpa de som inte hade det bra ställt. Att vara internationella. Att ungdomar skulle ha kontakt med andra unga människor i hela världen. Hon och Vijay kanske träffades precis på grund av den stämningen som fanns i landet under sextiotalet. Varför säger han så?

Hon ville bort, långt bort därifrån. Från hemlandet.

– Folk är rasister i det här landet. Det är mycket rasism här, brukade Vijay också säga.

Rasism? Hon blir varje gång förvånad, bestört. Det fanns kommunism. Men rasism? Hon visste att det var något hemskt men hade ingen egen erfarenhet av det. Hon undrade, frågade honom om rasism. Om han kunde berätta om det för henne. Människor var ju så vänliga, snälla. Men verkligheten började komma i kapp Katarina.

Hon mindes en gång i Prag, den där gången då en man, en helt vanlig man, en Pragbo kanske, en av många på Národní třída, där hon och Vijay promenerade, plötsligt bara sa rakt ut, bara så där, kominík, vilket betyder sotare på tjeckiska, precis när de passerade honom. Och då hajade Katarina till, hon förstod inte varför han sa så när han tittade på dem, på henne och Vijay.

Det fanns förstås inte alls många människor med utländsk bakgrund och än mindre svarta människor i Prag på den tiden. De som fanns var utländska studenter precis som Vijay. Hon började undra, blev plötsligt illamående, men Vijay sa bara att hon skulle strunta i det. Det var så han brukade göra.

Men Katarina kunde inte, i alla fall inte den dagen, och inte nästa heller. Det fanns kvar i hennes huvud, i tankarna, det bosatte sig i kroppen. Det började bli tungt. Hon gick runt och kände sig bekymrad. Hon kunde inte acceptera att mannen menade att Vijay såg ut som en sotare.

Tiden gick och incidenten i Prag sjönk undan, hon tänkte inte ofta på det men då och då kom det tillbaka och bekymrade henne. Idag, efter så lång tid, har hon det i sina tankar igen. Det är en så olustig känsla att tänka på det ordet och att mannen i Prag som vräkte ur sig det dök upp i hennes huvud igen.

Hon känner igen känslan i både magen och huvudet, i hela kroppen, först som en liten nål och sedan som om hela hon krymper ihop. De fria, lite gränslösa känslorna som hon nuförtiden kan känna tillsammans med Vijay bara försvinner.

Hon tänker att han är hennes man och han skall inte jobba här. Han skall inte vara här. Katarina var helt oförberedd på att de skulle arbeta så här. Hon försöker intala sig att de är studenter och att det här bara är ett sommarjobb för i själva verket så är det så. Men var arbetar alla andra studenter, frågar hon sig själv. Unga, svenska studenter. Ja, det finns några.

– De är från Finland, sa Vijay.

De pratar finska, men det kunde inte hon avgöra. Hon förstår, självklart förstår hon att de behöver pengar. Att de måste försörja sig, försörja Lenka och Katarinas mor och far som också skall komma snart.

Hon är van vid arbete utomlands för Vijay arbetade nästan varje sommar, först i Holland och sedan i Sverige, i Göteborg i Torslanda. Han har varit borta varje sommar sedan de träffades. Han ville inte vara beroende av hennes föräldrar och hans familj på Mauritius hade absolut ingen möjlighet att stödja honom ekonomiskt.

Som sagt, nu är det inte längre Katarinas mamma som har ansvar för ekonomin utan Katarina och Vijay. Hela situationen är så ny för Katarina och hon sitter ofta försjunken i sina tankar. Funderar över hur hennes dagar skall gå ihop, hur hon skall klara av allt.

Sedan handlar det också om de stora förväntningarna hon har att leva i ett annat samhälle, i ett västerländskt samhälle och om att hon är helt förbländad av alla varor, av allt det materiella som finns till hands att köpa runtom henne. Hon vill ha så mycket, köpa nya kläder, köpa allt. Alla fantastiska kläder, skor, allt, allt, allt. Hon har aldrig sett så mycket varor. Eller förresten, ja, hon har sett det i Frankrike.

Hon tänker på den resa hon gjorde med sin mor 1969. Hon tänker på alla tyger som faster Agnès inhandlade för att mor skulle börja sy kläder så snabbt som möjligt.

Självklart måste Katarina med sin mor gå och handla tyger, de har redan tagit reda på tre olika tygaffärer här i Stockholm. Och Terezia påstår att kvaliteten på tygerna här inte går att jämföra med de franska tygerna inhandlade på den lokala marché.

– Det jag kan säga är att kvaliteten här är av ett helt annat slag än tygerna i Frankrike, jämförde Katarinas mor.

När Katarina sitter försjunken tänker hon på de tomma hyllorna, hur affärerna såg ut i hennes hemland. Expediterna bara tittade i tomma intet om man frågade efter det ena eller andra. “Vi har inte” eller “det är slut” var standardfraser. Trots att Katarina på ett sätt var privilegierad och kunde handla varor från Väst i speciella affärer där man betalade med västvaluta, som faster skickade från Frankrike, kände hon ändå att den upplevda tomheten i vanliga affärer under hennes uppväxt behövdes fyllas på. Den var som en gapande käft som bara ville ha, ville ha, ville bli tillfredsställd. Hennes begär var så omättat, så oerhört stort och för att kunna tillfredsställa det behövdes det pengar, mycket pengar.

Men är det så viktigt var pengarna kommer ifrån? Om de är intjänade genom städjobb eller lärarjobb? Vad spelar det för roll egentligen? Vem ser det på dina skor eller din fina klänning?

Självklart skall Terezia få sina tyger så att hon kan börja sy nya kläder både åt sig själv och Katarina. Och Lenka förstås. Symaskinen finns redan där hemma. Den har de fått låna av en nyfunnen landsman till Vijay. Och sedan, när Katarina åker tillbaka hem, kommer de att betrakta henne som att komma från Väst, som att komma från Frankrike. Det var så lockande att bli som “en” från Väst.

Precis som när Katarinas faster Agnès kom på besök när Katarina var liten. Oj, vad alla beundrade henne. Hennes kläder, skor, även hårspännen trots att de nästan var identiska med de som låg i de halvtomma hyllorna i det gamla hemlandet. Vanliga, enkla, bruna eller svarta hårspännen. För de fanns att köpa.

Att komma från väst, det var något. Dem såg man upp till. Eller kanske snarare deras kläder, det materiella. De flesta i Öst ville också vara som dem, men egentligen hade de ingen aning hur de från Väst var. De ville helt enkelt inte leva i ett instängt land, de ville inte vara förtryckta. Eller se ut som dem som var det.

Katarina har aldrig någonsin undrat över, överhuvudtaget tänkt på hur de västerländska människorna försörjde sig. Man såg bara ytan. De kom i sina fina västerländska kläder, i sina fina bilar. I hemlandet fanns Škoda, det var allt de hade tillgång till. Alla bilar som fanns i trafiken var Škoda, Lada, Trabant, och rumänska Dacia. Man skulle kunna räkna upp alla bilmärken på sina fingrar. Det räckte egentligen med en hand.

* * *

Under våren, det året Katarina väntade Lenka, arbetade hon fortfarande som lärare på lågstadiet på en grund-skola i Zelená Bystrica och, strax innan hon lämnade sitt hemland, som förskolelärare på ett daghem i Meškovice. Hon hade aldrig tidigare ägnat särskilt mycket tid åt att planera ett konkret yrke för sig, hon hade stora men fortfarande mycket vaga planer.

Att efter gymnasiet börja arbeta som lärare var ett självklart steg för henne trots att hon inte var kvalificerad för det. Det var meningen att hennes mor skulle bli lärare, så hon kunde i alla fall börja som det. Trots att mamma aldrig blev lärarinna kändes det ändå som att det var en bra väg för Katarina att gå.

Föräldrarna till barnen i skolan visade henne så stor respekt, hon kände sig nästan stressad av det. Hon måste verkligen ge deras barn en likvärdig respekt. Respekt och kunskap, tänkte hon. De hissade upp henne.

Hennes stora drömmar, hon hade storslagna drömmar om hur hennes liv skulle se ut i framtiden, drömmar som hon växte upp med och när hon sedan träffade Vijay och gifte sig med honom stämde på något sätt allt. Hon var annorlunda, kände sig annorlunda och blev annorlunda. Hon blev nästan en lokal kändis i byn och att hon också blev mamma tidigt, bidrog även till både skvaller och kändisskap.

Alla undrade hur Lenka såg ut. De köpte en barnvagn med fönster på båda sidorna, helt oskyldigt, så att folk då kunde se hur barnet såg ut. Det var som en virvelvind, allt bara rullade på.

Fast sedan blev hon inte antagen till universitetsstudier för att hennes föräldrar vägrade att spela med systemet. Att hennes far var totalt frånvänd visste alla på hans arbetsplats. Att han åkte till sin syster i Frankrike, vilket han enligt lagen hade rätt till, var också som grus i de lokala kommunisternas ögon. Att den hemliga polisen besökte honom efter varje resa till sin syster oroade dem.

Att Katarina sedan träffade Vijay i sitt hemland, där han var en utländsk student, gick på något sätt i linje med hur hon såg på sin framtid men också hur myndigheterna ogillade det. Hennes ambitioner och drömmar sträckte sig tidigt långt utanför hemlandets gränser, långt före Vijay. Men att han plötsligt uppenbarade sig på hennes väg och att hon förälskade sig i honom som hon hade gjort och att denna förening mellan de två skulle ändra på hennes egna planer om framtiden, men också på hennes liv och framför allt på hennes liv som kvinna, var hon alldeles för ung för att förstå.

En annan riktning än den hon, den unga, naiva, allvetande, franskskrivande och allsmäktiga unga kvinna, visualiserade i sitt flickrum blev tydlig. I och för sig fortsatte hon att smida sina planer men inte längre bara för sig själv. Hon var redan mor till en liten flicka som aldrig, under några som helst omständigheter, skulle kom-ma i kläm mellan Katarinas drömmar och det verkligheten krävde av henne som en ung mor.

* * *

Nu står hon här i sin vita rock i ett av laboratorierummen som hon skall städa och göra till ett ännu mer sterilt rum än det redan är. Allt är kliniskt rent. Vad skall hon göra? Vijay sa till henne att hon trots all renhet skall torka av allt, precis allt, med en fuktig trasa och sedan vattentorka hela golvet. Sedan skall hon göra samma sak i varje rum på hela avdelningen. Hon skall också tömma alla papperskorgar och dra på nya soppåsar. När hon blir klar skall hon sätta sig i hörnet av ett av rummen och vila sig och vänta tills Vijay och Hannu kommer och hämtar henne.

Katarina står och tittar ut över den stora laboratoriesalen med ett dussin dubbla bord, sex stycken på varje sida. Ungefär i mitten av varje par finns konstiga apparater och stora genomskinliga glaskärl sammanlänkade med både sladdar och tunna gummislangar tvärs över hela rummet. På varje bord finns en stor fri arbetsyta, det mesta av laboratorieanordningen hänger över borden, så det är lätt att våttorka den.

Hon undrar om hon också skall torka alla slangar, men dem vågar hon inte röra och det kanske är bäst så. Hon går sedan från rum till rum och gör samma sak överallt. När hon är klar tar hon en liten paus och sätter sig på en av stolarna, men känner på en gång att hon är alldeles för trött och bestämmer sig för att fortsätta vidare med golven och i stället vila först då hon blir klar med allt arbete.

Först tömmer hon alla papperskorgar, drar på nya soppåsar och sedan går hon och hämtar nytt vatten och golvmopp och börjar våttorka de blanka golven. Hon går återigen från rum till rum och nu är hon klar med det sista rummet också. Sedan sätter hon sig på en stol i ett hörn och sluter ögonen.

Hon blundar och försöker komma underfund med hur hon skall kunna samordna sitt nya liv med de storslagna drömmar hon har med sig och hur det sedan skall passa in i de förvridna bildramar om Väst och om de könsroller som skapades av förväntningarna i den miljön där hon växte upp och formades till den unga kvinnan hon är idag. Trots det gav hennes drömmar henne kraft att göra motstånd. I synnerhet, tack vare dem, kunde hon demonstrera i köket framför allt för sin mor hur hon föreställde sig sin framtid. Då var hon bara sjutton år gammal.

Naturligtvis möttes hon återigen av samma överseende leenden som alltid när hon pratade om sin framtid med sin mor. Då visste hon inte att hennes mor redan visste, hon visste skillnaden mellan drömmar och verklighet. Terezia visste att Katarinas väg redan var utstakad, att alla kvinnors väg följde samma mönster, att det var enklast så, lika bra för Katarina att följa den också.

Den vridningen sker så tidigt för kvinnor, för de flesta kvinnor egentligen. Först långt senare förstod hon vad som gömde sig bakom hennes mors leenden, bakom de sånger hon alltid nynnade på i stället för att lyssna på Katarina. Är kvinnor tvungna att ge upp sina drömmar? Gav Terezia upp sina? När skedde det i så fall? Var det då hon var tvungen att hoppa av sina lärarstudier?

Att bli gravid var som oskriven lag nummer ett, för att sedan så snabbt som möjligt gifta sig, lag nummer två. Men hon, Katarina, hon skulle aldrig gifta sig, hon skulle resa över hela världen, hon skulle leva sitt eget liv… hon skulle gå sin egen väg. Hennes revolution, trodde hon då, blott sjutton år gammal, hade precis påbörjats.

Men hon skulle inte ens i sina mest avlägsna drömmar ha anat att den skulle bli fördröjd och börja på det här sättet. Inte då men här och nu, i Sverige, på SBL medan hon väntar på att Vijay och Hannu skall komma förbi och möta henne.

Plötsligt kan hon återigen tänka på alla de kvinnor som hon alltid såg där hon växte upp. Naturligtvis känns det konstigt att hon ser något gemensamt och tänker att det inte är så stor skillnad mellan kvinnorna i hennes forna hemland och dessa kvinnor hon träffar här i Sverige, invandrarkvinnorna på SBL.

* * *

Hon tar av sig den vita rocken, lyssnar lite på kvinnorna som är på väg till duschrummet, tänker återigen på de kommunistiska kvinnorna som hon såg under sin uppväxt och förbi passerar tanken om att aldrig acceptera det dessa kvinnor accepterade. Bilden om kvinnorna i Öst som hon har med sig störs av en ny bild som hon börjar se dagligen även här.

Så småningom inser hon att här handlar inte bilden som stör henne endast om kvinnor. Bilden hon ser handlar om både kvinnor och män. Och mycket tack vare Vijay blir hon introducerad in i en värld som hon så småningom ser inte bara i det nya landet utan även i många andra länder i Väst.

Katarina tycker inte om bilden hon ser och absolut inte att hon själv glider från dag till dag och blir en del av den. Hon flydde från sitt land och det totalitära sys-temet som fanns där men den vardag, den värld hon håller på att hamna i och hur komplex den visar sig vara, förstår hon sig absolut inte på.

Nu är hon klar, nyduschad och omklädd, och lämnar de mångkulturella kvinnorna inne i omklädningsrummet. Längst borta i den mörka korridoren ser hon sin man. Tack vare hans ögon och de vita tänderna som alltid lyser kan hon så småningom urskilja även kroppens konturer.

Ja, det är han, hennes man, och det värmer. Helst vill hon krama om honom, bli buren av honom så trött som hon är. I stället ler de bara mot varandra och promenerar sedan tillsammans med Hannu mot busshållplatsen. De är en trio, vilket hon så småningom blir medveten om att människor lägger märke till. Men vad tänker de egentligen, människorna?

Katarina tänker ofta på detta nya liv som hon börjat leva tillsammans med Vijay. De är båda två unga och har stora drömmar med sig i bagaget. Stora drömmar om Väst. Hon från Tjeckoslovakien och han från Mauritius. Vägen framåt är oändlig och de befinner sig precis i dess början. Motvilligt, steg för steg, börjar hon, förutom kön, inkludera även kultur och etnicitet i sin förståelsevärld. Och hon har förstås ingen aning om att det är här, precis under den här första tiden i det nya landet som den riktiga revolutionen för henne har påbörjats.

Röda rummet

Jag har läst Röda rummet av August Strindberg och jag kan inte släppa den. Istället såg jag också tv-serien Röda rummet (1970) som finns på Öppet arkiv vilken gav mig en vidare förståelse. Nu är jag nyfiken på ”Strindbergs lilla röda” och varför Nina Ulmaja och Alexandra Borg valde att använda just Röda rummet för att ”faktualisera” den.

I alla fall, jag tog fram den ur bokhyllan i början av januari och lade den på bordet i vardagsrummet. Nu ska det bli av, tänkte jag. Sedan, en morgon, den 14 januari, när jag satt och läste i den fick jag besked om min mors bortgång. Och efter detta kom så mycket annat emellan. Jag satt på planet på väg ner mot Centraleuropa. Boken fanns med, jag ville fortsätta läsa men istället höll jag bara om den hårt. Det var så oerhört många olika tankar som rörde sig i mitt huvud. Jag minns att jag tänkte på rötter, mina rötter och att jag hade en känsla av att de hade huggits av.

På väg hem läste jag mycket. Det sista innan vi landade var kapitlet Om Sverige. Jag grät och klamrade mig fast vid orden i Olle Montanus föredrag om Sverige. Precis som om jag inte kunde tro mina ögon, läste jag de olika styckena, om och om igen, för att få det som stod där bekräftat. För boken kom ut för första gången år 1879 men kunde lika gärna ha blivit utgiven idag. Med den här texten blev jag så starkt medveten om den ”svenska nationen/kulturen”, vad den är/står för något och att jag kunde känna igen den. För mitt Sverige liknar mycket det Olle Montanus pratar om. I det ögonblicket kände jag trots allt att ”mina rötter” fanns och att de, bl a tack vare litteraturen, kunde sträcka sig ända till slutet av 1800-talet eller ännu längre. Läs gärna föredraget och bedöm själva!

”- Om Sverige. – Några synpunkter.

Det blev en paus.

– Mina Herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som härvid användas – världsexpositionerna och dessas verkningar – hedersdiplomen!

[Man såg på varandra frågande. – »Vad var det där för en gliring?» sade Eriksson! »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]

– Svenska Nationen går, såsom alltid, härvidlag i spetsen för civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat göra den kosmopilitanska idén fruktbärande, och, om man får döma efter vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit och det är dem jag nu på en kort stund vill betrakta för att sedan övergå till något lättsmältare, såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.

[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men han är rolig!»]

– Sverige är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar är plattyskan i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt att Sverige var en inkorporerad tysk provins såsom under Albrekt av Mecklenburg. Hit räknar jag först de danska provinsernas erövring. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland, Sveriges rikaste provinser bebos av danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska väldet.

[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]

– Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad och skåningarne utgöra vid Riksdagen det Regeringsfientliga partiet. Så är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk förövrigt! Engelsmännen hålla sig också en stor tidning där de berömma sina egna handlingar utan att precis klandra andras.

Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt rum. Vi ha finnar på Finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.

Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner inkomna på 1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är som bekant en vallon som infört i Sverige den nya statsförfattningen vilken är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!

[»Nej vad in i – är det här för slag!»]

– Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater varför de också kommo in på riddarhuset!

På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tartariska typer.

Jag framkastade det påståendet att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent så ska ni få skära näsan av mig mina herrar!

Slå upp Adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyrahundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: De Utländska Dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen så förvånas man över att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenske konungen alltid skall vara en utlänning måste ovillkorligen leda rakt på målet=denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något – det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarne under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet utskrevos och fördärvades 70.000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X och XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge då de alla voro kasserade kronvrak!

Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarne, att man skulle straffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de haft många modeförändringar sedan dess!

Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!

[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig över bullret.]

– Mina Herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering och det är därför jag ber att herrarne instämma med mig i ett fyrfaldigt hurra! – Mina herrar! Leve Karl den tolfte!

[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek ordföranden!]

– Kan man tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarne instämma med mig när jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stiernhielm!

[»Vad hette han?» – »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver med oss!»]

– Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och kronoskattehemmanen så vill jag bara säga, att sådana här servila lymlar som jag hört på i kväll äro mogna för enväldet när som helst! Och ni får’t! Lita på det! Ni får envälde!

[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren som nu tog fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]

– Och ett otacksamt släkte som inte vill höra sanningen…

[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden men ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stiernhielm!»]”

Utdrag ur Röda rummet, (1879) av August Strindberg

Om Skrivande (5)

För inte så länge sedan fick jag frågan om vad det är som motiverar mig att berätta/skriva självbiografiskt. Då gav jag ett ganska kort svar i stil med att det är viktigt för mig och att det ger mig mycket. Men frågan förtjänar ett mycket utförligare svar. Här nedan vill jag utveckla mitt svar vidare om varför jag skriver/berättar om mig/mitt liv och varför det är viktigt för mig och även (enl den senaste statistiken från KB som visar på en ökning i livsberättelser, självbiografier, etc) för många andra. Kan man betrakta det endast som en trend eller är livsberättelser, självbiografiskt skrivande/berättande, autofiktion något som har en mycket viktig roll i våra liv och håller på att förändra vår värld och är här för att stanna?!

Ganska snart efter millenniumskiftet ställdes saker i mitt liv på sin spets. Så småningom insåg jag (gradvis) att för att jag ska förstå och kunna fortsätta vidare i mitt liv var jag tvungen att först och främst förstå/känna till den vägen/det liv som förde mig dit jag var då. Vid ett vägskäl.

Det var inte alls självklart vilken väg jag skulle/kunde ta. Så småningom, via små signaler, började en forma sig. Och det åt ett helt annat håll än det jag var van vid och enl helt rationellt resonemang ville gå. Min ”vidare väg” gjorde nämligen anspråk på mina minnen. Den ledde inåt. In i mig själv. Det här var förstås förvirrande för i mitt klara vakna tillstånd var det sista jag hade behov av att gå tillbaka och befatta mig med mina minnen. Trots det pekade mitt sökande åt ett bestämt håll och jag påbörjade den mödosamma vägen. ”Tillbaka hem. Mot Östeuropa!”

Efter många år inom den akademiska världen kändes vägen mitt liv mer eller mindre tvingade mig i, futtig, småaktig, t o m skamlig och jag blev påmind om och om igen hur det självbiografiska skrivandet och allt som hade med ”det subjektiva” att göra betraktades bland forskarkollegorna. Trots att jag redan hade påbörjat det hoppade jag av mitt (självbiografiska) skrivande om och om igen ända tills jag insåg att jag inte hade något annat val. Det var ditåt och det mycket bestämt som mina ”attractors” (termen har jag lånat från teorin om Dynamiska system) lockade mig. Med en enorm kraft. Övertygade mig om och om igen att det var den vägen som gäller.

Jag började helt enkelt kartlägga min livsväg, den som förde mig till detta vägskäl och jag började fylla mina skrivböcker sida upp och sida ner. På ett sätt hade jag allt för att kunna göra min ”upptäcktsresa”, mig själv (om än så länge bara i en ”svart låda”) och jag hade också den (significant other) som ställde frågor till mig och var intresserad av vad jag hade att berätta. Och det visade sig (så småningom) att jag kunde göra nästan vad som helst (såsom magnetiska krafter som drog mig dit) för att ge svar på frågorna.

Ett utdrag ur Utresetillstånd, min första självbiografiska bok!
”Vid tvåtiden väcks jag av tankar som snurrar runt. En virvel som vill formulera sig, som vill landa på de randiga sidorna. Jag går upp mitt i natten. Får tag på min skrivbok och penna. Jag håller i den hårt. Skrivboken. Mitt liv. Pressar min bläckpenna mot de blanka raderna. Om de ord jag pressar ned på papper inte skulle bli ord utan bara en lång linje, ett snöre, ett rep, då skulle jag skriva dessa bokstäver som spottas ur mig i ett enda sträck, en enda lång rad, tills raderna tar slut, sidan tar slut. De väller ut ur mig. De trycks in i en enda rad. Jag kvävs av alla bokstäver, jag lägger dem tätt, en efter en. Det blir som någon slags tråd, en lång lina. Den blir tjockare och tjockare.

Bokstäverna hamnar på varandra och när skrivboken tar slut fortsätter jag vidare och det skrivs och skrivs och nästan som en självklarhet bildas en röd lina av alla bokstäver som blir till ord. Linan som jag håller i, som känns på riktigt, som bär. Min livlina. Skrivandet. Jag börjar andas. Det har nästan gått en timme. En timme på natten fyllde mig. Tomhet. Inte allt.”

Å andra sidan, utan att tänka på det då, hade jag redan väldigt mycket teoretisk kunskap om individ/person/utvecklingspsykologi.

Den amerikanske forskaren och professorn i psykologi, Dan P. McAdams, menar att när viktig(a) individ(er) i en persons liv s k ”significant other” håller med om personens tolkning av den egna berättelsen, kommer sannolikt hen att hålla fast vid den berättelsen och införliva den i den egna allmänna förståelsen av vem hen är och hur hen/det kom till.

Så, jag kom in i en intensiv period av mitt skrivande. Och ju längre tiden gick desto mer kunde jag ty mig till mig själv/min berättelse och kunde införliva/integrera den till en större berättelse/bild om mig själv. Som så småningom blev min första självbiografiska bok Utresetillstånd.

Berättande, dialog, konversation börjar egentligen väldigt tidigt i våra liv. För vissa tidigare än andra. För vissa mera blomstrande än för andra. Redan denna tidiga föräldra-barn interaktion/konversation skapar grunden, de första ramarna för ett barn att lära sig att förstå meningen i de första personliga händelserna.

Att lära sig att skapa mening är också en central process i utvecklingen av en ”narrative identity”. Genom att berätta/skriva är vi tvungna att gå bakom intrigerna och detaljerna i händelserna i de personliga berättelserna och artikulera/tänka om det vad vi tror våra berättelser säger om vem vi är och på det sättet skapar mening i våra liv. Händelser vi beskriver illustrerar eller förklarar t ex ett visst personlighetsdrag, tendens, mål, skicklighet, problem, komplex eller mönster i våra egna liv. Genom att skapa mening tecknar berättaren en språklig betydelse (semantik) eller betydelsen av tecken – systemets innebörd, en slutsats om självet från den episodiska informationen som berättelsen förmedlar.

Jag glömmer aldrig när jag på detta sätt ”fick” tillbaka mitt forna hemland. Hur jag genom mitt eget berättande/skrivande medvetandegjorde/erövrade, bit för bit, tillbaka min ”tjecko-slovakiska” tillhörighet/identitet och hur jag för första gången i mitt liv verkligen kände mening med att jag också hade ett hemland och var stolt över det. Och detta var bara början. Så mitt svar på frågan vad det är som motiverar mig att skriva är: Vinsterna är enorma! Prova att berätta/skriva ni också!

Utdrag 2, fortsättning.
Jag somnade ganska snabbt efter att jag hade lagt mig och vaknade först halv åtta på morgonen. Ganska omgående kastades jag tillbaka igen. Tillbaka till tankarna om mig, tillbaka till ilskan inom mig, ilskan som varnade mig igen. Hur jag, vi, alla, kunde låta allt detta ske? Hur kunde vi låta allt detta som har hänt pågå under så lång tid? I Östeuropa för östeuropéer. I Väst för östeuropéer.

Hur kunde jag acceptera att bli reducerad på detta sätt? En ny syn. Synen som räknas. Synen som räknades när muren skilde oss åt. Öst. Hur kunde man? Under så lång tid? Av så många? En ny syn. Synen som räknades på andra sidan av muren. Största möjliga tystnad! Största möjliga likgiltighet! Jag blev mycket arg. Ilska? Nej. Offer? Alla. Vi blev alla offer. Vanliga människor kramas. En flagga vajar uppe på ruinerna. En flagga av tyg i alla möjliga färger.

Flaggan vajar. Vi har gjort det, det kändes mycket bra. Kraften strömmar genom mig. Jag känner att jag börjar få riktigt grepp. Grepp om tråden. Grepp om repet. Av tyg. Tjockt flaggtyg. Röda tråden. Alla vill hålla i den. Ja visst! Självklart! Åt alla håll. Kors och tvärs genom öst och väst!

Om Skrivande (4)

Vår tid präglas av självbiografiska livsberättelser. Andelen livsberättelser bland publicerade böcker har, enligt den senaste statistik från KB, under de senaste tio åren ökat från 3% till 10%. Det är kategorin som inte är rena biografier, utan fackböcker, träningsböcker, yogaböcker, etc. som bygger på livsberättelser. Varför är vi så besatta av de personliga berättelserna idag? Den frågan ställer sig även Jessica Gedin och Johan Scheele i senaste Babel.

Livsberättelserna och Jaget i litteraturen upptar även mina tankar.

Intressant är att även i den skönlitterära utgivningen finns Jaget i centrum. Ett viktigt ämne som för några veckor sedan togs upp i en krönika i DN-kultur skriven av Maria Schottenius.

Intresset för ”Jaget” för min del började utifrån ett helt annat perspektiv på individen. Jag ville veta hur det framställs av forskningen i psykologi. Övermättnaden av mätningar inom personlighets-, social och utvecklingspsykologi gjorde att jag redan då kompletterade med/vände mig till skönlitteraturen, närmare bestämt självbiografisk litteratur. Glömmer aldrig hur studenterna uppskattade de självbiografiska böckerna (Lars Weiss, Framgångsfällan, Annika Åhnberg, Isprinsessa och Yrsa Stenius, Makten och kvinnligheten) istället för de fiktiva fallanalyserna som i vanliga fall brukade användas på kursen i Personlighetspsykologi på PAO – linjen (Person, arbete, organisation). Jag valde dessa böcker som ett kvalitativt tillägg till den vetenskapliga kurslitteraturen i Personlighetspykologi. Alla tre självbiografier var skrivna utifrån ett personligt perspektiv på den egna arbetssituationen. Individen i sitt (arbets-)sammanhang. Ett sammanhang kan förstås vara mycket större än ett arbetssammanhang. I dessa fall var det arbetssammanhang som jaget omfamnade(s) (av) i biografin. Det skiftar förstås.

I alla fall, det har gått många år sedan dess men mitt intresse för Jaget har inte minskat. Tvärtom. Min egen utveckling har nästan alltid (tack vare eller p g a min lyhördhet) gått stick i stäv mot samhällets (den kontext jag befinner mig i). Vetenskapen finns alltid där även idag som något slags raster eller bakgrund för allt vad jag än gör men jag har tillåtit mig att ta steget ut ur de strikta vetenskapliga ramarna (eller bättre sagt, tillåtit mig att skriva mig ut ur dem, om än tillfälligt) och låtit jaget få ett större utrymme än det som vetenskapen tillät mig då. Mitt Jag behövde ett mycket större rum, ett stort rum som sträcker sig över kulturer och kontinenter.

För några år sedan (2012) gav jag ut min första självbiografiska bok Utresetillstånd och så småningom (2016) Fjärilens vingslag. Just nu håller jag på och arbetar i slutstadiet med den tredje och sista delen i min självbiografiska trilogi. Under tiden fortsätter jag att följa både utvecklingen inom Personlighet-, social och utvecklingspsykologisk forskning och idag även den inom litteraturen och varje gång jag ser att diskussionen om ”Jag eller Jaget” tas upp lystrar jag till. Medan fokus i min vetenskapliga forskning var i riktning mot den studerade populationen, alltså inifrån mig själv och utåt, har jag genom att ta steget mot det självbiografiska skrivandet vänt på det hela. I min värld idag är det också läsarpopulationen som fokuserar/beskådar/tar del av en enda individs autentiska livserfarenheter/berättelser och av hur det egna Jaget omsluter dessa, identifierar sig med. Hur det fogar samman den rekonstruerade dåtiden och den förmodade framtiden och fyller livet med mening och syfte. Kanske skulle vi genom att fokusera på en och samma profil/individ/liv över tid kunna hitta de symboliska beröringspunkter som behövs för att förstå massorna. Till detta krävs förstås att vi fortsätter att berätta om våra liv.

Så tillbaka till diskussionen kring Jaget i litteraturen. För någon vecka sedan åkte jag till Göteborg för en föreläsning om Jaget och den Andre av Mara Lee på Akademi Valand. Den var mycket givande!  Jaget i litteraturen och det biografiska berättandet togs nu senast upp till diskussion även i Babel av Jessica Gedin tillsammans med en panel bestående av Agneta Pleijel, Aris Fioretos och Jens Liljestrand; Livsberättelsen i skönlitteratur har alltid varit närvarande och omdiskuterad. Verkligen en jättebra diskussion! Se den på svtplay.se (ungefär 42 min in i programmet). Men hittills är det få författare som berör den (terapeutiska) aspekten av när Jaget skriver. Ja, förresten, Alex Schulmans Bränn alla mina brev presenterades i DN-Kultur som ”En självterapeutisk, självbiografisk släkt­dykning som bland annat söker svaret på frågan om vrede kan ärvas.” Och den aspekten är förstås jätteviktig för den binder ihop oss, samhället.

Och sedan är det den vetenskapliga aspekten som på något sätt fortfarande lever sitt eget liv eller kanske inte. För just inom forskningen om Narrative Identity ses en persons internaliserade och framväxande livsberättelse som integrerar den rekonstruerade dåtiden och den föreställda framtiden för att förse livet med ev viss grad av sammanhang och syfte. Och inom detta forskningsområde har man tagit steget ut och använder skönlitteraturen som exempel. Om detta kan du läsa här.

Självbiografisk litteratur, livsberättelser, etc. har blivit vanligare och jag kan inte se/tro något annat än att det kommer fortsätta att öka. Framtiden behöver en stark individ, ett starkt Jag. Jaget som inte räds kollektiv, icke-autenticitet och fejk. Jaget som kan gå ut och in mellan olika grupper och inte räds att tappa sin egen individualitet/identitet. Jag tror inte annat än att vi måste fortsätta att sträva efter autenticitet och äkthet för att stå emot allt som inte är det.

Zuzana Čaputová – segertal

”Upphöj samarbete över strävan efter personlig vinning.”

Tack. Köszönöm. Ďakuju šumňi. Děkuji. Paľikerav.

Tack till min familj och till mitt team. Tack till er alla för att ni har stått vid min sida, och jag lovar att stå vid er. Vid er som har stöttat mig i min kampanj. Vid er som har gett mig sin röst. Och också vid er vilkas förtroende jag än så länge inte har fått men som jag kommer att fortsätta kämpa för att förtjäna under utförande av mitt mandat. Jag är lycklig över detta resultat och vet att vi kommer att se många olika tolkningar av det.

Men jag vill berätta den som jag i denna stund känner starkast själv. Jag är inte bara glad över segern utan framför allt för att den har förverkligats på ett sätt som många av oss slutat tro vara möjligt.

Att det är möjligt att gå in i en politisk kamp med sin egen åsikt, att det går att motstå populismen, att det är möjligt att säga sanningen, att det är möjligt att vara trovärdig och vinna förtroende även utan aggressivt ordförråd och slag under bältet.

Valet till de självstyrande regionerna har redan visat detta, bekräftat av kommunvalet och idag också genom presidentvalet, och jag hoppas att EU-valet också kommer att visa att Slovakien kräver denna förändring. Vänner, jag blir glad om vi idag kan säga – det är bättre än vi trodde!

Kanske trodde vi att rättvisa och respekt i politiken bara är intellektuella tema men vi ser att det är många människors önskan i vårt samhälle. Kanske trodde vi att anständighet i politik var ett tecken på svaghet, men idag kan vi se att det kan vara vår styrka. Vi trodde att klyftan mellan konservativ och liberal var oöverstiglig, men vi såg att vi kunde överbrygga den.

Låt oss inte glädjas över motståndarnas sorg, låt oss se framåt, för vi har något att luta oss mot. Vi har något att reparera och stå upp för. Det är bättre än vi trodde, Vänner! Så låt oss söka efter vad som förenar oss, låt oss främja samarbete i ett bättre Slovakien över strävan efter personlig vinning. Låt oss bjuda in andra människor att följa de idéer och värderingar som har förenat oss tillsammans i valet.

Den verkliga kraften är i uthållighet, när man tar de steg som ibland är förknippade med risk och tålamod. Liksom när följsamt vatten gradvis övervinner berget. Eftersom stora saker, som att bygga ett land, mestadels föds långsamt. Låt oss börja med oss själva.

Tack till er alla!

Zuzana Čaputová

(Översättning från slovakiska: Eva och Mikael Andersson Franko)

Dagens bild – Bratislava

Om Skrivande (3)

Mara Lee ”Kärleken och hatet”

I sista stund bestämde jag mig för att åka till Göteborg för att vara med och lyssna på Mara Lees föreläsning på Akademin Valand om ”Jaget och den Andre” (8/3 – 2019)

Nu sitter jag i föreläsningssalen och är mycket förväntansfull. Det är fullsatt, skärmen upplyser om titeln med svarta bokstäver och bakgrunden lyser starkt rött. Precis som om ”Jaget och den Andre” skulle vara i fara?! Det är en snabb association jag gör när jag sitter där.

”Vi lever i en tid som förklarar krig mot våra sinnen. Att väcka likgiltighet är viktigt för att kunna utöva makt, vi blir mer och mer passiva. Politiskt våld maskeras, utövas utan att ge politisk betydelse.”

Och hur är dessa påståenden (referenser) relevanta för litteraturen? Mara Lee uttrycker sin oro för vad som kan hända om vi förlorar förmågan att förundras?! Att vi förfrämligas och avautomatiserar våra sinnen.

Litteraturen/Konsten ställs mot val av språket.

Mara Lee ”Kärleken och hatet”

Vad är det som sker? Relationen till den Andre förändras. Vad har nyliberalismen för roll i allt detta? Vi måste få syn på den Andre, bli medvetna om vad som sker. Vad händer när litteraturen förlorar förmågan att förundras? Konflikt mellan budskap och språket, likgiltighet, förlamning, sinnenas död. Kan dikten/känslorna rädda oss? Från dikt till kropp till person… (Vilka känslor som t ex samspelar och skapar kön tar hon som exempel.) Mara Lees gestaltning gör ”våld” på småskaligt motstånd. Varenda liten rörelsen känns i MLs gestaltning. (Läs gärna noga exemplen ur ”Kärleken och hatet” och känn efter!) Och vi måste erkänna att det finns någon annan där ute. Fejk, förnekelse, hat håller på att ta över.

Vi som håller på med meningsskapande aktiviteter… Och det kanske är så att ”Jaget och den Andre” skulle kunna vara i fara, är i fara?! Detta är alltså mina anteckningar från föreläsningen och jag är fullt medveten om dess ofullständighet. Fyll gärna på! Obs! Exemplen på gestaltning i texten har jag valt själv, ML använde sig av andra exempel under föreläsningen!

Mara Lee refererar till Catherine Malabou och Jean Starobinski.

Om Skrivande (2)

Det har gått en månad, helt ofattbart egentligen, och nu är det alltså dags för Nyhetsbrev (2) från Arabela Förlag och mig. Jag skriver om skrivande, mitt eget eller andras, och hur det är förankrat i en mycket större kontext än vi tror. Samtidigt vill jag också uppmuntra till ett eget skrivande!

”En självterapeutisk, självbiografisk släktdykning som bland annat söker svaret på frågan om vrede kan ärvas.”

Så lyder den korta texten under Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev i DNs kritikerlista över de 10 bästa böckerna tre veckor i rad under januari 2019. När jag såg den korta sammanfattningen första gången skärpte jag min uppmärksamhet, läste en gång till och tänkte att det är precis det det självbiografiska skrivandet handlar om. Att man utövar någon slags ”egen terapi”. Eller skulle jag kunna beskriva det egna självbiografiska skrivandet ännu bättre; En egen självförståelse som gradvis öppnar upp djupare lager av den egna (personliga) identiteten. Och så även en förståelse för/medvetenhet om att socialpsykologiska fenomen/dimensioner kan gå i arv i flera led från generation till generation. (CON AMORE – Center On Autobiographical Memory Research)

Att det finns en etisk aspekt när man skriver självbiografiskt är förstås viktigt att ta hänsyn till. Visa respekt för det/de man skriver om! (Martina Lagercrantz, 97 år, gav Alex Schulman tillåtelse att använda Olof Lagercrantz dagbok och sparade brev. (Intervju: Alex Schulman jagar sin vrede)

Att författa/skriva, det som förr i tiden var förunnat endast några få författare, har tack vare eller p g a informationsteknologin och sociala medier exploderat exponentiellt. Vi alla skriver idag på ett eller annat sätt. Och utan att vi tänker på det påverkar skrivandet våra liv nästan dagligen.

Jag själv skriver för närvarande på min tredje och sista bok i trilogin om den unga östeuropeiska Katarina Levitsky. Utresetillstånd (2012) och Fjärilens vingslag (2016) är de två andra böcker som ingår i trilogin. Trots att böckerna baserar sig på mina egna självupplevda erfarenheter har jag, speciellt med tanke på den etiska aspekten, valt att skriva i fiktiv form. Detta ändrar förstås inte på den ”terapeutiska” upplevelsen av det egna skrivarbetet vilket sker medvetet eller omedvetet under resans gång. Det är bl a därför jag vill uppmuntra till eget skrivande. Som jag skriver ovan, vi skriver redan nästan dagligen, låt det göras medvetet och för dig istället för t ex Facebook. Skriv en egen bok istället! Jag uppskattar också att Bookmark Förlag valde att beskriva boken Bränn alla mina brev som ”En självterapeutisk, självbiografisk släktdykning…”. För det är precis vad det handlar om när man skriver självbiografiskt. Och mera än så… ”Den framväxande livsberättelsen integrerar den rekonstruerade dåtiden och föreställda framtiden och förser livet med en viss grad av sammanhang och syfte.” (Narrative Identity, Dan P. McAdams and Kate C. McLean; 2015)

”Narrative Identity” är ett forskningsområde som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har, under flera år, följt Dan McAdams forskning vid Northwestern university. När jag, för några dagar sedan, läste en av hans senaste vetenskapliga artiklar Narrative Identity: What Is It? What Does It Do? How Do You Measure It? (2018) blev jag positivt överraskad. Först refererar han systematiskt till olika vetenskapliga artiklar och övervakar vad andra skriver om vad ”Narrative Identity” är för något. Sedan tar han ett kliv ut ur vetenskapen och går över till ett annat fält. Det skönlitterära. Och nu citerar jag själv Dan McAdams: ”A good example of what I have in mind is Strout’s (2008) collection entitled Olive Kitteridge, for which she won a Pulitzer Prize. All of the stories in Strout’s collection are set in a small town in Maine. The central character in many, though not all, of the stories is a middle-aged woman named Olive Kitteridge, whom we follow from roughly her 50s through her 70s, with occasional flashbacks to earlier years.”… Jag har läst både artikeln och Olive Kitteridge och vill rekommendera båda! Olive Kitteridge har levt hela sitt liv i en liten stad i Maine. Utmaningen för mig och mitt skrivande är av en helt annat geografiskt karaktär! Förresten växte författarinnan Elizabet Strout också upp i en liten stad i Maine.

Lite om min skrivande bakgrund. Jag är delvis förankrad i vetenskapliga teorier, personlighets-, social och utvecklingspsykologi och delvis i (själv)biografiskt skrivande. Med tiden har jag fått förståelse för att dessa två områden inte är åtskilda ifrån varandra, tvärtom ser jag dem som varandras förutsättningar. Jag läser mycket och älskar att läsa biografiska/självbiografiska berättelser/böcker. Att skriva självbiografiskt ger självkännedom, att dessutom använda sig av självbiografiska berättelser i vetenskapligt syfte berikar forskningen genom att det ger förståelse för djupare lager av kunskapsmassan.

Till slut har jag bestämt mig för att läsa Elizabeth Strout från början. Amy och Isabelle, hennes debutroman, läste jag först och sedan den rekommenderade Olive Kitteridge. Och jag blev ganska förbländad av hennes sätt att skriva och förstod ganska snabbt varför hon dök upp som en referens i en vetenskaplig artikel.

Elizabeth Strout skriver fiktiva berättelser starkt färgade av livet i en amerikansk småstad ungefär som den hon själv växte upp i Maine. Under drygt en månads tid umgicks jag bara med hennes böcker och fick ett lite ofrivilligt avstånd till mitt eget skrivande. Förutom ovannämnda böcker har jag även läst Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst är möjligt, båda av Elizabet Strout.

Hoppas att jag inte tråkar ut er (speciellt ni som redan har läst mitt inslag om Elizabeth Strout på DN:s ”Snacka om böcker”. Och nu ser jag redan fram emot att skriva nästa brev. 🙂 Ha det bra!

Eva Franko

 

Om Skrivande (1)

Gott Nytt År och God fortsättning! Detta är det allra första Nyhetsbrevet från Arabela Förlag! Jag kommer först och främst skriva om skrivande. Mitt eget men framförallt vill jag med det uppmuntra alla er andra som har om bara en liten, en pytteliten tanke på att börja skriva. Gör det! Börja gärna idag! Jag kommer också att skriva om varför.

Ja! Till slut ”fattade jag pennan”, ungefär i mitten av den mörka hösten, och det gav resultat! Jag börjar se slutet på mitt arbete med den tredje boken i trilogin om Katarina Levitsky.

Dessutom, mot slutet av år 2018 uppvisades allt oftare, inte bara hos mig själv utan framförallt i form av förfrågningar från mina vänner och läsare, att det finns ett behov av/ett intresse för någon form av sammanfattning av mitt arbete. Och nu har jag alltså bestämt mig för att mera regelbundet informera om var jag befinner mig i mitt arbete, mera specifikt mitt skrivande av tredje boken i trilogin ovan.

En kort sammanfattning för de som inte känner till bakgrunden: Hittills finns det två utgivna böcker i trilogin, båda på Arabela Förlag. Den första boken, Utresetillstånd (min skönlitterära debut), gavs ut år 2012 och andra boken, Fjärilens vingslag, år 2016. Det finns möjlighet att införskaffa båda böckerna via info@arabela.se (skriv gärna ett mail med leveransadress dit boken ska skickas) eller via www.bokus.se Böckerna går även att låna på bl a Stockholms stadsbibliotek.

Förresten, i år är det trettio år sedan Berlinmuren föll! Helt ofattbart egentligen! Vad kan man dra för slutsatser? Men, om du skulle vilja läsa en berättelse om hur det var att växa upp i ett samhälle under kommunism så är Utresetillstånd en perfekt liten introduktionsbok. Huvudpersonen, Katarina Levitsky, kan du sedan följa vidare i Fjärilens vingslag även om hennes historia här flätas samman med den utländska studenten Vijays från Mauritius.

År 2018, om jag ska sammanfatta kort, var ett bra år. Under vårterminen både skrev och redigerade jag manuset med stor entusiasm inför den allra första genomläsningen för en ”utomstående sakkunnig” som skulle ske alldeles i början av sommaren. Jag och Mikael (han är alltid den som läser först) åkte till Hvide Sande i Danmark på en delad arbets-/semestervecka. Jag blev förstås förälskad i Midtjylland och åkte därifrån så där kärleksfull med inte bara massvis av nyväckta ideér om hur jag skulle kunna fortsätta utan även med sikte inställt på att så snabbt som möjligt komma tillbaka till Hvide Sande. I början av hösten fortsatte jag med en ganska stor omstrukturering av manuset. Jag kommer inte att redovisa några detaljer i detta nyhetsbrev men jag kan säga att enl både mina egna planer och på Arabela Förlag kommer tredje boken i trilogin att ges ut om ungefär ett år. Jag kan avslöja redan idag att vi siktar mot en bokrelease den 8 mars 2020. Så skriv in det i era almanackor!

Eva Franko

Dagens bild – Hagastaden

På min promenad idag. Sett från Norrtullshållet. Den framväxande Hagastaden i Stockholm med Nya Karolinska sjukhuset till höger.